Diskussionen om skapandet av en islamisk stat har varit en ganska central fråga bland muslimer ganska länge. Sällan eller aldrig
ställer man frågan om detta verkligen är möjligt utifrån vad Islam verkligen är.

Varför är det så? Det finns många olika förklaringar för alla smak. Det dominerande skälet är att majoriteten av
muslimer inte längre har tillräcklig med kunskaper om Islam och detta gäller även de vi kallar för Ulama, de kunniga bland muslimer.

Kunskapen och strävan efter att öka sin kunskap är inte prioriterad av muslimer eller dessa kunniga som har valt att använda
kunskaper som har funnits i flera sekler utan det minsta kritiska och objektiva analys, en bekväm inställning som har försvarats
genom att heligförklara gamla åsikter och förklaringar. Detta har lett i sin tur att muslimer inte längre ser sig som delaktiga i
byggandet av Islams framtid, allt ansvar har lämnats över till dessa kunniga som har skapat en kultur runt detta för att kunna behålla
den makten denna inställning ger.

Makten har blivit en viktig del i Ulamas agerande och något de inte lämnar gärna tillbaka till gemenskapen som det borde vara.

I en värld där anpassning och utveckling är nyckeln till överlevnad blir plötsligt en föråldrad, stel och förvriden syn på vad Islam är
och står för, lösningen för alla problem. Om vi dessutom lägger till det den ekonomiska, politiska och kulturella efterblivenhet som
tynger alla länder med muslimsk majoritet samt maktgirigheten hos den rika politiska och religiösa klass, då har vi den grogrund som
krävs för att förvandla Islam till en politisk lösning och en statsideologi.

Men oavsett hur det ser ut i Islam och bland muslimer, det finns något mer konkret som talar emot en stat bildad på grund av religion,
nämligen religionens syfte och praxis som står inte alltid i harmoni med statens intresse och/eller hur den ska styras.

Religionen oavsett vilken, är Guds vägledning genom detta liv, det materiella, för att kunna säkerställa att i det Andra Livet kommer vi
att finnas i det utlovade Paradiset.

Religionen är dyrkan till Gud i första hand och i andra, men lika viktig, en uppsättning av regler som styr vår relation med Gud,
samhället och naturen.

Etik, moral, miljötänkande, respekt, ansvar, barmhärtighet, jämlikhet är grundläggande i religionens principer, framförallt i Islam. Nu
måste vi verkligen vara noga med att förstå och se skillnaden mellan vad religionen säger och vad dess anhängare gör i religionens
namn, de är inte alltid, egentligen nästan aldrig, detsamma.

Religionens principer styrs av Guds fruktan och samhällsansvar. Människans bästa står i fokus.

En snabb blick över de länder där religionen har blivit statens grund och politik ger oss en dyster och orolig bild. Religionen har
förvandlats till ett verktyg för att förfölja, trakassera, förnedra och diskriminera sin egen befolkning och en ursäkt för de mest bisarra
och hemska handlingar.

Saudiarabien, Iran, Afghanistan (under talibanernas styre) som själva utnämner sig till islamiska stater använder Islam för att ursäkta
sina icke islamiska handlingar, Israel, den judiska staten vars religiösa fundamentalism man pratar inte om och Frankrike, den
sekulära fundamentalistiska staten som har lyckats få de flesta att tro att förföljelse av religiösa och etniska minoriteter är en
demokratisk handling baserat på det så kallade judisk-kristna civilisationen, är exempel på hur religionen eller pseudo religioner
(sekularism) kan användas för att bygga en stat som inte längre följer de principer de säger sig försvara.

Stats styrande kräver ganska ofta kompromisser och överenskommelse som inte alltid står i samklang med religionens grunder. De
ekonomiska och politiska besluten står inte alltid i linje med den sociala ansvar religionen kräver, för att inte tala om de ekonomiska
och miljömässiga kraven.

Saudiarabien som förbjuder sin befolkning att dricka alkohol enligt islamiskt påbud, tillåter ändå importen av alkohol för de utlänningar
som bor i landet för att inte tala om den kungliga familjens egen konsumtion. Landets investeringar i utländska företag som inte är
förenliga med de islamiska principerna är ett annat exempel. Men det mest upprörande är att i försöket att framstå som en islamisk
stat tvingar man sin befolkning att utöva islam i strid med Islams påbud att det inte finns något tvång i religion.

Israel, som precis som Saudiarabien är exempel på länder som har drivit till den yttersta religionens integrerande i staten, använder
religionen för att förfölja, trakassera och diskriminera inte bara palestinierna men även sin egen befolkning. Sionismen, som märkligt
nog trots sitt uttalade motstånd till den judiska religionens inflyttande, har lyckats göra judendomen till stats politik. Vi läser sällan eller
aldrig om vad som vekligen händer i Israel med alla de som inte stödjer sionismen. Våra tidningar och journalister skriver inte om den
förföljelse som utsätts alla som avviker från statens ideologi.

Frankrike, där sekularismen har blivit en religion med allt som karakteriserar en, d.v.s. präster och prästinnor, bud och plats för
dyrkan, är ett exempel på hur långt man kan gå när maktgirigheten och populismen styr över förnuft och logiken. Man kan faktisk
förstå Frankrikes förföljelse av muslimer, de tillhör en konkurrerande religion. Vad demokrati och den franska Egalite, Liberte et
Fraternite innebar försvann för länge sedan i händerna på eliten, den rika, mäktiga politiska elit och de lobbyer som idag styr landet.
Allt som sekularismen en dag stod för är borta, d.v.s. separationen mellan stat och kyrkan, det enda som återstår idag av den
franska sekularismen är namnet.

Religionen kan inte vara grunden för statsbildande, men religionen, som den utövas av dess befolkning genomsyrar landets och
statens agerande och det borde vara vårt mål när vi pratar om Islam som grunden för en stat.

Faktum är att detta är det som händer idag, fast tvärtom.

Demokratins grund baseras för folkets aktiv deltagande, det samma gäller Islam. Vi har en uppsättning grund principer som är fasta
men de är meningslösa om muslimerna inte agerar utifrån dem. Muslimernas agerande inte bara genomsyrar statens agerande men
också tillåter avvikelse från grunderna, oavsett om det är ett land med muslimskt majoritet eller ett land där muslimer är en minoritet.

I alla länder med muslimsk majoritet anklagar folket staten för en hänsynslös plundrande av landets ekonomiska resurser, de kallas
för tjuvar och allt möjligt, med rätt, men själva befolkningen är inte annorlunda. Fusk och mutor är utbredd trots att det strider med
Islams grunder, liksom den godtyckliga tolkningen av Islams principer i syfte att ursäkta de mest avvikande beteende. Med andra ord
statens agerande är bara en spegling av befolknings eget agerande.

Det är resultatet av årtiondes arbete för att samla makten hos få individer när det gäller religionen. Folket, muslimerna är inte längre
delaktiga i byggandet av samhället, vi följer strömmen, en ström som leds av maktgiriga ”gubbar” vars enda syfte är att samla mer
makt och den yttersta makten är givetvis statens och däri dagens fokus på bildandet av islamiska stater.

Ifrågasättandet är inte tillåtet, därför bekvämt nog, har det mesta som passar deras syfte heligförklarats för att undvika ifrågasättande.

Om vi muslimer verkligen vill ha en dag en stat och ett land som genomsyras av de islamiska värderingar, bör vi börja med att
ifrågasätta vårt och våra lokala ledares beteende och kunskaper. Vi måste agera aktiv för att förändra oss själva och inte vara rädda
för att fråga varför.

Det är också viktigt att komma ihåg att det Gud påbjuder i Koranen baseras på människans bästa samt logik och förnuft. Det innebär
att många icke muslimer också kan agera som en muslim borde göra vilket leder i sin tur att ett land som vårt, Sverige, men en
kristen majoritet kan en dag genomsyras av gemensamma värderingar, kristna och muslimska påbjudna av Gud, den Ende.