Khurram Murad

Om vi vill åt Sharia:s kärna, måste vi förstå relationen mellan människan och Allah enligt islam. Det finns ingen verklighet
utom Allah och Muhammed är hans budbärare, denna enkla förklaring är den islamiska tankens bakgrund.

ER HERRE är förvisso Gud som skapade himlarna och jorden … Skapelsen är Hans och Han befaller över allt. Välsignad vare
Gud, världarnas Herre! (7:54)

och,

Han har skapat himlarna och jorden i enlighet med en plan och ett syfte. Han låter natten svepa in dagen [i sitt mörker]
och låter dagen svepa in natten [i sitt ljus]… Han har skapat er av en enda varelse… Detta är Gud, er Herre! Allt herravälde
är Hans. Det finns ingen gudom utom Han. (39:5-6)

Er Gud är den Ende Guden; underkasta er alltså Hans vilja! Och förkunna för de ödmjuka det glada budskapet [om Guds nåd]
(22:34)

Detta är Gud, er Herre. Det finns ingen annan gud än Han, alltings Skapare. Tillbe Honom som har allt under sitt beskydd.
(6:102)

Allah är den enda sanna gud. Han är den som har gett människan synen, hörseln, tal och tanke förmågan, vilka är attribut
utan vilka ingen människa kan leva, men inte heller skapa åt sig själv. Det är han som har gjort det möjligt alla
naturresurser som människan kan upptäcka, utnyttja och utveckla, men återigen inte skapa dem.

Människan har ett stort behov av att veta hur man ska leva sitt liv för att framgångsrikt uppnå syftet med skapelsen,
vilken relation ska den ha med sin Skapare, med sig själv, andra människor och med allt runt omkring henne. Därför måste
man vända sig till Allah för vägledning, för bortsett från Allah finns det ingen som säkert kan ge svar på människans eviga
frågor eller som kan guida oss rätt. Allt annat är bara spekulationer och gissningar. Så varför skulle vi inte få en
tillförlitlig vägledning i de moraliska och andliga frågor från den som har försörjt oss med andra materiella saker?

Koranen säger:

Säg: ”Finns det bland dessa väsen, som ni sätter vid Guds sida, någon som visar vägen till sanningen?” Säg: ”Gud visar
vägen till sanningen. Vem är det då riktigast att följa? Den som visar vägen eller den som inte finner vägen om han inte
får vägledning? Hur är det fatt med ert omdöme?” De flesta av dem lyssnar bara till antaganden; men antaganden kan aldrig
bli en ersättning för sanningen. (10:35-36)

Koranen säger också:

Har de [satt upp] medhjälpare till [Gud], som utan Guds tillstånd har utfärdat föreskrifter för dem på religionens område?
(42:21)

Allah sände sina profeter i alla tider och till alla nationer för att tillfredställa det största av alla mänskliga behov,
andlig kunskap. Bland alla dessa profeter finns Adam, Noa, Abraham, Moses och Jesus. Muhammed (frid vare med alla dem) var
den sista, och skiljer sig inte från de tidigare.

Människans relation till Gud uttrycks med ordet Islam, underkastelse till Allah och hans vilja som exemplifierades av Hans
profeter. Men denna underkastelse måste vara total och fullständig. Ingen del av en muslims liv kan undantas från behovet
av Allahs vägledning av eller Hans överhöghet. Allah och Hans nåd är något odelbart, och det gäller även en människas liv
och dess underkastelse till Allah. Det skulle vara en oklar och ofullständig erfarenhet om vi bara accepterar Allahs
överhöghet i det andliga eller bara i den materiella sfären. Människan är fri att välja att avvika Allahs ledning, men när
man väl har accepterat det, måste man följa hans vägledning. Människan är inte fri att välja en del av vägledningen och
ignorera resten, eller be om råd till andra källor än Allah. Att förneka en part är att förneka allt.

Tror ni på vissa delar av Skriften och förnekar andra? Vilken lön förtjänar de bland er som begår sådana handlingar om inte
skam och vanära i denna värld? Och på Uppståndelsens dag skall de utlämnas till de strängaste straff. (2:85)

Önskar de en annan [religion] än den som Gud har gett dem? [Gud] som alla i himlarna och på jorden underkastar sig av fri
vilja eller nödda och tvungna… (3:83)

Om någon vill anta någon annan religion än Islam kommer detta att vägras honom… (3:85)

I dess vidaste betydelse är Sharia en synonym och därför kan användas omväxlande med ordet din, som bara kan översättas
som ”religion” i avsaknad av ett ord som översätter dess fullständiga mening. Din betyder bokstavligen ”livsstil”,
”underkastelse”, ”övervakning” eller ”vägen”.

Trots att begreppet Sharia i sina olika varianter finns på fem ställen i Koranen, sin omfattande användning kom först långt
senare, eftersom termerna islam och Din användes oftare för att uttrycka samma betydelse under Islams första dagar.

Shari’a innehåller därför en inre andlig aspekt och yttre praktiserande. Det omfattar såväl enskilda aspekter av människan
i sin relation med Allah som sociala normer och lagar, politik, ekonomi, familj, straffrättsligt och civilrättsligt. I en
snävare bemärkelse kan också betyda vad som kan eller inte kan göras. På senare tid, har dess betydelse har förpassats till
enbart islamiska lagar.

Därför är Sharia ingenting annat än en livsstil beordrad av Allah. Om man vill leva upp till Allahs vilja, bör man följas
Sharia. Att leva islamisk är att leva efter Sharia. Att lämna Shari’a eller en del av det medvetet och avsiktligt, är att
förneka islam. Därmed muslimernas envishet, uthållighet, engagemang och passion för det.

Den totala underkastelsen till Allah enligt Shari’a förminskar inte på något sätt människans värdighet, frihet och ansvar.
Den totala underkastelsen är den största handling av den mänskliga friheten. Det innebär att bryta med kedjor och ok från
människor, idéer, naturen, idoler skapade av människor eller institutioner. Innan man hävdar principen om Allahs enhet och
enighet borde man först bli av med alla falska gudar. Vad är viktigare, det totala underkastelse till Allah upphöjer
människor till kategorin kalifen, den högsta position för allt som har skapats.

Källorna till Sharia är fyra

1. Koranen
2. Profeten Muhammeds sunna (fvmh)
3. Ijma (konsensus)
4. Ijtihad (Personlig resonemang)

Koranen

Den främsta källan till Sharia kan inte vara annat än Allahs ord som uppenbarades för profeten Mohammed (fvmh).
Dessa ord har sammanställts i Koranen precis som de överfördes till Profeten Mohammed (fvmh) ord för ord.

Både innebörden och orden kommer från Allah, vilket framgår på olika platser i Koranen. Den första uppenbarelsen var ”Läs”.
Profeten själv (fvmh) var alltid tydligt med att markera när han använde sina egna ord och när han använde orden han fick i
en uppenbarelse.

Tyngdpunkten i Koranens innehåll finns utan tvekan i människornas moraliska och andliga aspekt, men Koranen definierar även
klara och koncisa regler och förordningar för bildandet av det islamiska samfundet. Därför att båda går hand i hand. Sharia
kan inte genomföras helt utan närvaro av ledarna med höga moraliska kvalifikationer.

Argumentet om att det huvudsakliga syftet med Koranen är att ge oss vägledning i de andliga och etiska områdena och därför
det lagliga området inte kan ha evigt värde, skulle vara korrekt om detta bekräftades av Koranen, men Koranen inte
godkänner detta argument på något sätt.

Eller har ni en Skrift som ni studerar där [det sägs] att ni skall ha det som ni [själva] väljer? (68:37)

Sunna

Profeten (fvmh) själv var inte bara en budbärare som upprepade Allahs bok och sedan försvann, utan med Allahs hjälp och
vägledning startade han en hel rörelse. Han förändrade män och samhälle, grundade en gemenskap, upprättade en nation och
tillbringade hela sin profetiska tid med att styra och leda sina kamrater. Hans levande exempel styrdes av Allah om vad han
sa, gjorde, eller godkände. Allt detta utgör Sharias andra källa, Sunna.

Sunnas auktoritet är fast förankrad i Koranen och Ummahs (den muslimska nationen) konsensus genom tiden.

De uttryckliga uttalandena i Koranen i detta avseende är många. Om Vi sänder ett sändebud är det för att han med Guds
hjälp skall göra sig åtlydd. (4:64). I GUDS Sändebud har ni ett gott föredöme för alla… (33:21). Den som
lyder Sändebudet lyder Gud (4:80).

Allah och Han profet nämns ofta tillsammans, särskilt när man hänvisar till lydnad, men ordet ”lyda” används även separat
för både Allah och Profeten (fvmh), Troende! Lyd Gud och lyd Sändebudet… (4:59) Säg [Muhammad]: ”Om ni älskar
Gud, följ mig och Gud skall älska er och förlåta er era synder. Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig.” (3:31). om
ni råkar i tvist om något, överlåt då avgörandet åt Gud och Sändebudet… (4:59) De är inte [sanna] troende förrän
de sätter dig [Muhammad] som domare att döma mellan sig i alla sina tvister och därefter inte i sitt inre har någon
invändning mot dina beslut utan underkastar sig dem helt och fullt. (4:65) och han skall anbefalla dem det som är
rätt och förbjuda dem det som är orätt… (7:157) Tag alltså emot vad [Hans] Sändebud ger er [av detta] och avstå
[villigt] från det som han nekar er… (59:7)

Ummahs historiska samförstånd och praxis går tillbaka till Abu Bakrs tid, den första kalifen, som i sitt installationstal,
när han tillträdde sa, ”Allah och Hans profets exempel ska följas och lydas”. Sedan dess har det funnits en oavbruten
enighet på detta och de få röster som ibland har riktats mot det, har inte fått något gehör.

Sunnan finns främst i Hadith böckerna. Ursprungligen folkets största bekymmer var att det som profeten sagt och gjorde
skulle inte förväxlas med texten i Koranen och därför gjordes inte några omfattande anteckningar över Profetens ord och
gärningar (fvmh). Men det fanns många privata samlingar över vilka finns det dokumenterat bevis. När de som kände profeten
(fvmh) började dö, blev det tydligt att man behövde skriva ner och samla alla berättelser om Profetens liv (fvmh). Man
gjorde stora ansträngningar för att göra det. I mitten av det tredje århundradet avslutades de första böckerna i ämnet
vilka är fortfarande i bruk, Al-Bukhari och Muslim. Al-Bukhari samlade in 2762 traditioner och Muslim 4000.

Det var oundvikligt att förfalskning skulle göras av vissa politiska och teologiska falanger, Sunnas auktoritet var så
uppenbart att förfalskningen av det var en metod skrupelfria personer använde för att uppnå sina mål. Det innebär för det
första att Sunnan hade redan från början en odiskutabel auktoritet. Varför skulle man annars fabricera falska hadith? För
det andra den historiska existensen av bevis på förfalskningar innebär att man insåg snabbt hur stor problemet var och
därför agerade man fort för att sätta stop för det. Slutligen, all detta bevis tyder på att alla diskussioner om att alla
lärda i islam konspirerade för att lägga i profetens mun ord som han inte hade sagt saknar grund. En sådan konspiration
skulle ha krävt enorma ansträngningar och mer avancerade kommunikations medel än det som finns idag.

Det är svårt att tro att en imam som Shafi’i, tvåhundra år efter Profetens död (fvmh), när Islam hade en stor spridning
skulle ha lyckats med att övertyga alla forskarna av sin tid och hela Ummah mot sin vilja att acceptera Sunna som en källa
till Sharia.

Ijmaa (Konsensus)

Den tredje grundläggande källa till Sharia är Ummas konsensus i att förstå, tolka och tillämpa Koranen och Sunnas lärdomar.

En konsensus som har haft en historisk kontinuitet från de fyra kaliferna och Profetens följeslagares tid accepteras som
bindande. Alla konsensus ger ett starkt prejudikat och kan ersättas av nya.

Ijmaa (inom de parametrar som Koranen och Sunna har fastställd) ger Umman av en rättslig mekanism för att hantera vissa
frågor och problem i en föränderlig värld och även föreslå nya tolkningar av gamla problem.

Ijtihad (Personlig resonemang)

Utövandet av förnuft och resonemang för att bestämma Sharia kallas ijtihad. Denna källa innehåller flera kategorier i sin
tur; yttrande (ra’i), analogi (qiyas), rättvisa (istihsan) allmänhetens bästa (istislah).

Ijtihad är föregångare till ijmaa och måste utövas inom den struktur som Koranen och Sunnan har bestämd. Ijtihad är ett
verktyg som garanterar Sharias vitalitet, men den missförstås, förvrängs eller missbrukas ofta.