Léon Abdallah – Participation & Spiritualité Musulmanes

Stora ord är gjorda för stora tillfällen, och om vi använder dem för mycket tömmer vi dem på sin substans.

En av dessa förvrängningar består i att associera dessa stora värden med politiska institutioner: justitieministerier, Internationella domstolen, Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter… och därmed delta i deras förvrängning och förlust av mening.

Rättvisa är framför allt en strävan som är inneboende i den mänskliga naturen, den är en del av vår matrix, och ingen människa föds med det naturligt att vara ett offer eller en förövare. Men är de politiska strukturer som har ockuperat den internationella scenen i nästan ett sekel värdiga de värderingar de påstår sig upprätthålla?

På denna berättigade fråga ger den senaste historien och aktuella händelser oss ett tydligt svar: de är inte bara ovärdiga, utan dessa institutioner bidrar också till att upprätthålla ett dominanssystem där endast den starkastes vilja räknas. Och om det fortfarande fanns ett svagt hopp efter Rwanda och Bosnien, har folkmordet i Gaza slutligen krossat löftet om rättvisa som bars av en bluff av internationell rätt.

Slutligen stod det klart för alla att begreppet rättvisa i dess samtida och internationella bemärkelse inte är något annat än ett brutalt uttryck för de mäktigas vilja.

Inför denna desillusion är det naturligt att ompröva sina förväntningar och att djupreflektera över människans natur, hennes uppdrag och hennes förhållande till rättvisan. Om varje organ spelar en roll i kroppens funktion, varför skulle det inte vara detsamma för våra känslomässiga böjelser?

Varför hata orättvisa om vi inte kan förändra den? Skulle det inte vara orättvist att känna upprördhet över en situation vi inte har någon kontroll över? Är vi dömda att leva med tyngden av denna skuld utan några medel att lindra vårt samvete?

På dessa frågor ger den muslimska tron ​​oss betryggande svar genom uppenbarelse. Således hoppas den troende på den mest sublima gudomliga rättvisan, genom att erkänna varje persons särdrag och etablera en perfekt nomenklatur för brott, omständigheter, motiv och sammanhang, som inget mänskligt rättssystem skulle kunna reproducera.

Är inte Gud den visaste av domare? (95:8), På Uppståndelsens dag skall Vi ställa fram rättvisande vågar och ingen skall då lida den minsta orätt. [Allt,] till och med det som väger så litet som ett senapskorn, skall Vi dra fram i ljuset. (21:47), Gud låter [ingen] lida ens så mycket som ett stoftkorns vikt av orätt. (4:40)

Dessutom åtföljs detta löfte om perfekt gudomlig rättvisa av en uppmaning till människor drivna av en hög strävan: GUD befaller att rätt och rättvisa skall råda [människor emellan och befaller dem] att göra gott och att vara givmilda mot de närmaste… (16:90), GUD befaller er att till den rättmätige ägaren återlämna det som ni fått er anförtrott och att, när ni dömer mellan människor, döma rättvist. (4:58), TROENDE! Stå fasta på Guds sida som vittnen för rätt och rättvisa och låt inte avoghet mot människor förmå er att avvika från rättvisans väg. Gör rätt – det ligger gudsfruktan närmast… (5:8) och det finns ingen brist på exempel i Koranen om detta ämne.

Sålunda uppmanar den ädle profeten Mohammed, frid och välsignelser vare över honom, oss: ”Den bland er som ser något ont, låt honom ändra det med sin egen hand. Om han inte kan, då med sin tunga, och om han inte kan, då med sitt hjärta, och detta är den svagaste nivån av tro” (Muslim). Här ger profeten oss en metod att följa när vi konfronteras med orättvisa genom följande gradering: den första lösningen är fysiskt ingripande, ”handen”, sedan kommer verbal protest, ”tungan”, men det händer ofta att varken det ena eller det andra är möjligt. Fysiska protester slås ner våldsamt och höjda röster kvävs. Då återstår bara hjärtat att uttrycka indignation, och detta är det minsta den troende kan göra, kampen mot orättvisa blir då ett moraliskt åtagande och ett individuellt ansvar.

Ytterst lär Islam oss balans och utbildar oss att odla en sund relation mellan hopp om gudomlig rättvisa och önskan att implementera den här på jorden. Att veta att människors domstolar är ofullkomliga, ibland orättvisa. Oförmögna att döma de verkliga brottslingarna, fördömer ibland oskyldiga människor.  Orättvisa blir då ett prov för människan och om fullkomlig rättvisa inte kan uppnås här nedan, förväntas det att alla strävar efter den, och de högsta målen tillhör Gud.