Marco Terranova Tenorio – Webislam

Detta samhälle mot vilket en dag Rasul gjorde uppror efter att Jibril satte sitt finger i hans hjärta och förklarade
vägen framåt finns fortfarande kvar.

Vi är fortfarande i okunnighets tid och det var länge sedan ”ljuset” blixtrade under en kort tid på jorden.

Som alltid hänt och som ett tecken på okunskaps ålder är dessa tecken tydliga: män mot män, krig mellan stater och
folk, massiva ödeläggelse, moder naturs uppror i form av naturkatastrofer, svält, sjukdomar och i synnerhet
avsaknaden av vägledning och en värld som obevekligt galopperar mot sin förstörelse och stupet.

Vår uttalade fiende, denne som varje dag viskar stark och får oss välja mellan vinet och paradisets nektar och som
begraver dess minne med vår tillåtelse, är varje dag starkare och sträcker sitt rike och orättvisa härifrån dit,
från öst till väst.

Vårt språk är klart, vi är ett folk skapat kring en uppenbarelse, vars fiende är inte människan, utan den som med
Allahs tillstånd gjorde uppror, den som föll och med ett slag av sin vinge släpade mänskligheten till en resa han
bestämde och som nu vi betalar dyr för på grund av honom men även för oss, eftersom när vi fick kunskap för att gå
framåt, kan vi förklara oss fria att välja mellan att sjunka tillsammans med de nafs eller att stiga upp tillsammans
med dygden.

Vart än ögat stannar, antingen öst eller väst, ser vi verk av den som får oss att gå förlorad. Å ena sidan ser vi
hur han har fått västvärlden på en väg av inte bara förnekandet av Gud, men att förklara Honom till sin öppna fiende.
I dag, att nämna skaparen i västvärlden, är sällsynt och främmande, om inte misstänkt.

I öst, de preislamisk praxis, som tidigare hade förstörts av Rasuls anda och samhället, har återigen ersatt rättvisa
och godhet. Sålunda ser vi att i öst som i väst har man bannlyst barmhärtighet och medkänsla.

Utan större jihad finns igen uppstigande, och utan uppstigande kan vi inte lämna vår kropp och sluta vara ett djur
och instinktiv, och vi kan inte gå mot frihet och mänsklig värdighet som Rasul ville lära oss.

Ingen sa att uppförsbacken var något fint, något enkelt, men vi måste alla gå mot det, för om vi vill lyckas, varje
seger mot nafs, (avundsjuka, ego, instinkt, lathet, mm.) kommer att vara en direkt gåva till Allah och ett bevis för
underkastande till den högsta. Men vägen är hårt, och under hela livet måste vi kämpa och vara på sin vakt, ibland
förlorar vi strider, ibland vinner vi, men i slutändan, lyckas vi försvaga vår inre fiende.

Nafs gör uppror när vi säger att vi vill klättra berget, det försöker hindra dig från att göra det och visar oss en
överblick av vad vi lämnar efter… Den materiella, viljans och impulsernas värld… som sporrar att lämna vägen om
vi har bestämt oss för att följa den, kommer alltid att vara viskarens allierade, en inre allierade som söker att
vilseleda oss, att få oss att överge den direkta vägen till paradiset och uppstigning.

När vår iman är stark, är striderna enkla och segrarna ännu mer, även om det kan tyckas att det inte är så, därför,
utan nafs är vi det som vi alltid varit och som berg av jord velat dölja för oss själva.

Själviskheten, nafs ledningen under okunnighetenstid drev människor i den period till brutala krig, så brutala att
både föräldralösa och änkor räknades som stjärnor på himlen. Denna tidens brutalitet sveptes bort en kort tid under
ledning av Rasul och samhället som utrotade omänskliga metoder och lyckades bli av med traditioner som gjorde
människan mer brutal och instinktiva.

Men efter Rasuls död, även om gemenskapen växer, har samtidigt mörkret kom in och utanför gemenskapen, och den
döljer budskapet och vägledning för människan och har lämnat religionen som en kropp utan ande, genom att dölja
allt vad som verkligen har ett värde för att fortsätta klättra på stegen, vars ände är hela mänsklighetens andliga
uppstigning.

Profeten var en ledare av en gemenskap och han är det fortfarande även om hans kropp inte är med oss.

Vi är långt borta från den korta perioden av mörkrets nederlag om vilken många hadith berättar hur krigssårade,
törstiga i sina sista andetag, avstod från sitt vatten ranson i förmån för andra kamrater som behövde det mest.
Eller hur en granne hjälpte sin granne och delade med sig sin egen familjs försörjning.

Rasul lärde oss genom exempel att när vi äter mer än vi behöver, tar vi ifrån någon annan sin försörjning, varför
vi ska äta med måtta, och för det måste vi kontrollera våra instinkter, eftersom att kunna styra och dominera dem är
ett bevis på mänsklighet och solidaritet.

När Fatima gav sitt smycke till en behövande människa gjorde det klart att den verkliga smycke som belyser och
förädlar en kvinna är fromhet, barmhärtighet och kärlek.

När Rasul förlät mannen som sparkade en kamel som fick hans dotter att få missfall, visade han att han handlingar
inte reglerades av ett öga för ett öga eller att ge ont för ont, men av barmhärtighet och medkänsla, båda vapen som
drev tillbaka eller besegrade de mest grymma fiender.

Det var Rasul som befriade krigsfångar, slavar och gjorde alla män lika, lika i värdighet.

Förbudet mot ocker, en praxis som förekommer i dag i nästan alla länder i öst och väst, var en handling av
barmhärtighet, eftersom ocker förslavar, den frigör inte. Ockraren är en förtryckare som blir rik med andras olyckor
och hans förmögenhet bygger på andras fattigdom, denna praxis är olagligt.

När polygami reglerades var inte avsikten att göra kvinnan till ett objekt för mannen, eller att han utnyttjade sin
ställning för att få fler kvinnor. Polygamin är en institution i tider av krig, när det finns behöv ge stöd till
fattiga och änkor och inte falla i fattigdom. Idag, med statens sociala agerande har månggifte inte rätt att finnas
och ännu mindre när bakom månggiften finns instinkter och nafs och inte nåd och medkänsla.

Vi kan fråga oss och gissa var islam är på väg i detta århundrade av utländska styrkor och olika regioners mäktigas
ingrep som gör av Islam ett redskap för dominans och förtryck långt borta från Gud och den andliga resan och
uppstigning.

Ingen orättvis makt är intresserad av en utbredning med djup av islam, eftersom deras intresse skulle beröras. Alla
är ute efter ett dött islam som inte förkroppsligar kampen som den förstås borde, det vill säga kampen mot
orättvisor och inre nafs, de vill ha en som är bekvämt och tillåter allt. Vi ser handlingarna hos de som i Allahs
namn begår brott mot muslimer och icke muslimer och försvarar en falsk tolkning, falsk för att de tror sig äga
sanningen, när vi alla vet att sanningen är förseglad och om inte det var så, skulle sanningen som finns i Koranen
bränna hela världen.

Ingen människa har tillgång till sanningen, bara änglarna och Jibril, och det mesta vi kan göra är närma oss det med
ett uppriktigt och rent hjärta och inte försöka vara lärare eller överlägsna våra medmänniskor, för Allah gör så att
dem som närmar sig med en dubbel hjärta går vilse, och för Honom finns ingen hemlighet.

Andra saker som avlägsnar oss från sanningen är förislamiska sedvänjor såsom kvinnlig omskärelse, hedersmord,
straffrihet för slaktande av djur, något som är motbjudande, tvingade omskärelse av barn, stening, och framför allt
ett öga för ett öga och tand för tand, för som Rasul lärde oss, bör nåd och medkänsla styra de troende och
samhället, och att förlåta när det finns uppriktig ånger.

Det handlar inte om att undanta från straff den som begår en olaglig och kriminell handling, eftersom Rasul sa att
han skulle skära av sin egen dotters hand om hon stal. Detta uttryck bör inte tas bokstavligt, utan syftar till att
klargöra fasthet mot olagliga handlingar som begås av människor ledda av nafs och djuriska instinkter, men vi får
inte glömma att när någon stal dadlar på grund av svält straffade profeten inte denne, men han straffade den som
slog den först nämnda, eftersom det är underförstått att det finns handlingar som uppstår av nödvändighet och att
det är en skyldighet att skapa förutsättningar för att man inte ska stjäla och en av dem är att trygga försörjningen
i ett avancerat samhälle.

Som diskuterats ovan, är en av tecken på återgången till okunskaps ålder, alla dessa tolkningar inom islam som
bygger på hat mot muslimer och icke muslimer, utan att ta hänsyn till att endast barmhärtighet och medkänsla är
kallade till att segra över mörkret. Om samhället inte styrs i enlighet med dessa principer, är den förlorat. Det
spelar ingen roll hur mycket den växer eftersom det inte kommer att generera någon intern förändring som kan leda
till en uppstigande rörelse bland alla, eftersom det är förbjuden att frälsa sin själ och lämna gemenskapen hjälplös
i mörkret, men det är också förbjudet att gemenskapen eller Umma söker sin frälsning, medan resten av mänskligheten
lämnas kvar i mörkret.

Precis som man sluter leden i den gemensamma bönen på fredagar, och fot bredvid fot inte separeras för att bilda en
stödmur framför vår fiende, låt oss nu alla styra blicken inåt och starta en större jihad och sedan fortsätta med en
mindre jihad för att utrota okunnighetstiden med hjälp av änglar och från Honom som har suveränitet och på Sitt sätt
observerar oss.

Den nuvarande krisen är inte bara ekonomiskt, det handlar också om värden. Idag när jag pratade med en man,
berättade han att han behövde en idol, någon eller något att följa, eftersom allt var korrumperad. Naturligtvis
svarade jag att lösningen inte var en idol eftersom det är farligt att låta falla allas ansvar på en människa och
dessutom dyrka och ge honom icke mänskliga attribut som är gudomliga.

Den som söker vägledning finner det i Koranen om hans/hennes hjärta är ädelt och letar efter en uppriktig närhet,
annars kommer Allah att göra av honom/henne till en leksak för Shaytan utan hans/hennes vetskap.

Islams ansvar är viktigt i detta århundrade, ett århundrade där mänskligheten har förlorat förtroendet för sig
själv, där vår fiende har försvagats de starka hjärtan, där nafs förstärks av systemet och där människan töms på sin
andlighet och förs bort från Allah. Detta sker i väst, men låt oss inte glömma att också i öst. När allt kommer
omkring hela världen är ett och samma land.

Om vi söker en förändring, måste vi välja då vägen som utstakades av Rasul, överge okunnighets tillstånd och flytta
bort från nafs, bort från djuriska instinkter, sök värdighet och genom den stora jihad bli krigare, män och kvinnor,
som egentligen är det vad vi muslimer är, krigare i tjänst hos Allah, som förklarar ständigt krig mot nafs,
personligen och Shaytan i gemenskap, tillsammans, eftersom det är det enda sättet att besegra honom och föra honom
ned från sin tron av lera.

Om män och kvinnor återigen svingar barmhärtighet och stark medkänslas svärd och vi bestämmer oss för att börja
stiga upp uppförsbacken, som är en svår väg med offer och begränsningar, kan vi föra tillbaka till mänskligheten en
nytt hopp och följa Rasuls väg, och gå uppför backen med tålamod och ödmjukhet, eftersom framgången tillhör den som
renar sin själ och den som misslyckas är den som förlorar sin själ.

Det är upp till oss att välja vilken väg vi ska gå och vi kommer förmodligen att välja att gå den som vi kallas att
gå, uppförsbacken och med et kliva ur en tid präglad av okunnighet och återta vår förlorade mänskligheten och det
ljus som gömde oss och fick oss att leva i en tid av okunnighet.

Anteckningar:

Marco Terranova Tenorio (Saadiq Ali) är tidningen Units redaktör och internationell analytiker för Mellanöstern i
Russia Today.