Helene Hansson
Individuella förutsättningar för främlingsfientlighet
Främlingsfientliga och överdrivet nationalistiska blir de, normalt uppfostrade, som
- upplever sig hotade i sin behovsuppfyllelse
- inte hyser tilltro till sin förmåga att själv välja handlingssätt
- har bristande självkännedom, identitet och självkänsla.
Det förstnämnda kan gälla materialistiska behov och önskningar eller behov av att känna sig kompetent eller uppskattad.
Det andra innebär att en person som känner sig maktlös, hjälplös, utan inflytande eller möjligheter att påverka sin
situation eller ett samhällsförlopp förlorar hoppet och blir frustrerad (en form av aggressivt tillstånd).
Den sista punkten ovan innebär att personen är osäker på vilka hans verkliga förmågor respektive begränsningar är,
självkännedomen är bristfällig och ytlig. Man kan likna det vid en promenad å ett kärr för varje steg man tar vet man
inte om det skall bära eller brista. Man klamrar sig gärna fast vid den tuvan som har brukat bära en. Den som vanemässigt
definierar sig själv i förhållande till yttre ting, andra människors uppfattning eller ytliga roll-schablonner (lärare,
jurist, rektor, en hederlig arbetare, mor, maka, konstnärlig, kulturmedveten, skapande, etc.) vet inte vem den innerst inne
är. Han kan inte besvara frågan Vem är jag och är jag något värd den dag jag förlorar de materiella statussymboler
eller den sociala status jag haft, när jag inte längre kan ta hand om mig själv eller vara till nytta i samhället?
Denna bristande identitet och människosyn och den fruktan dessa för med sig ges ofta uttryck i fraser som: Jag vill
inte bli ett vårdpaket. Jag vill inte ligga mina barn till last. Jag är inte rasist, men vi har realistisk sett inte
råd att ta emot fler flyktingar. Vi måste lösa våra problem innan vi kan lösa andras! Samhällets vårdnät får inte
uppläsas hyr skall det då gå för oss på ålderdomen?
Den som blir främlingsfientlig eller självtillräckligt nationalistisk är bärare av en stor rädsla, Rena hjärnspöken, med
andra ord. För man skulle lika gärna kunna säga: Jag vill ha mina närmaste omkring mig till hjälp, sällskap och glädje,
när jag blir gammal, Jag klarar mig nog och delar gärna med mig, När jag hjälper andra slipper jag problem som ensamhet
och utsatthet jag får hjälp eller gemenskap i utbyte.
Yttre påfrestningar som utlöser främlingsfientlighet samt invandrarpolitikens roll
Det skall inte så stora, verkliga, påfrestningar till för att omedvetna, ogenomtänkta och därav rädda människor skall
reagera irrationellt. Den som aldrig mött några hinder utan alltid varit omhändertagen blir dessutom frustrerad (aggressiv)
inför minsta motgång. Bristande vana att hantera hinder och olika situationer kan, beroende på identitetens beskaffenhet
och styrka hos individen, lätt leda till en känsla av hopplöshet och hjälplöshet, som är svår att bära.
Dagens situation visar detta tydligt:
För övrigt väluppfostrade människor kastar, inför invandrare, omdömesförmåga och social umgängesregler överbord.
Invandraren, juden, muslimen har åter blivit häxan, på vilken de skyller sin olycka, som inte är så nogräknade med
sanningen.
Det faktum att man innerst inne hävdar något utan saklig eller rättvis grund gör inte aggressiviteten mindre. Samtidigt
vill man helst slippa tala om detta, då man blir tillfrågad fast tycker det gör man ändå ohejdat och påstridigt.
Invandrarna har, liksom de infödda, tärt på kakan. Men de har också i alla år skjutit till den gemensamma kakan av sitt
arbete och sina skatter. De vuxna som kommit hit har inte kostat så mycket i skolgång och barnbidrag som de infödda. Gamla
invandrare, som arbetat länge här, har kanske flyttat tillbaka till sina ursprungsländer vid pensioneringen.
Å andra sidan har arbetsmarknaden varit kärvare för invandrarna, något som gett stora kostnader för arbetsmarknadsåtgärder
och socialbidrag. Arbetsgivarna bär ett stort ansvar för detta. Den enda till buds stående möjligheten för en invandrare är
att idka torghandel eller starta en mindre affär.
De kraven på kulturell tvångsanpassning och de motstridiga budskap invandrarna möts av resulterar i psykiskt lidande.
Här har vi demokrati, åsikts-, religions- och yttrande frihet. Men du skall tycka som vi och göra som vi! (Det är det
som i den nya skolan kallas för att ge eleverna grundläggande, gemensamma, etiska värderingar.)
Du måste anstränga dig att lära dig svenska bättre här måste alla kunna läsa, svenska och stava! Du skall inte tro att
du kan bli som vi hur mycket du än anstränger dig! Du får inte kritisera oss! Så här gör vi i Sverige! Var tacksam
att du alls fått komma hit! Bredvid min villa i all fall ingen utlänning få bo! Moskéer hör hemma i öknen, så sök dem
där!
Ribban som man måste över för att platsa i det svenska samhället är lagd så, att väldigt få invandrare kan passera den. Den
flyttas allt eftersom, för att alltid ligga en bit utom räckhåll. Resultatet har för invandrarnas del blivit
identitetslöshet, utanförskap och desperation, som yttrar sig i arbetslöshet, social isolering, kriminalitet och
gängbildning. Att ensidigt lägga skulden på invandrarna och deras kultur är att bära falsk vittnesbörd mot sin nästa. I
stället är missanpassningen en följd av en påtvingad social situation.
Nyhetsförmedlingens roll
Den pragmatiska detalj- och sensationsinriktade nyhetsförmedlingen bidrar inte till att ge helhetssyn och förståelse av
sammanhang, orsaker och verkningar utan underblåser massornas rädslor på förnuftets och intellektets bekostnad.
Den själsligt hungrande kan enkelt fås att rusa efter än det ena, än det andra.
Stora ekonomiska intressen och maktbegär ligger bakom strävan att hålla människor i ett tillstånd av oro och missnöje med
son nuvarande situation. Hela reklam-, marknadsförings- och lobbyistbranschen utnyttjar detta recept och dessa anlitas inte
bara av företag med varor eller tjänster att sälja utan också av myndigheter och politiska partier.
Vilka verkliga omvälvningar står vi (med större eller mindre sannolikhet) inför?
De hinder i form av arbetslöshet, hot om uppsägning, ansträngd privatekonomi osv. som dagens situation medfört innebär helt
naturligt att man känner sig frustrerad. Så många hinder finns eller tycks torna upp sig vid horisonten och man ser inget
sätt att övervinna dem eller kunna undgå dem. Den allmänna aggressionsnivån stiger hos ett stort antal människor samtidigt.
Därför är det viktigt att tänka igenom vilka mer eller mindre sannolika omvälvningar vi står inför, så att man i lugn och
ro kan sätta sig ned och tänka igenom vad man själv, personligen kan göra för att förbättra sitt utgångsläge i en kanske
större kris skaffa sig mental och praktisk beredskap. Då löper man mindre risk att drabbas av överdrivna
katastrofförväntningar och faller inte så lätt i hopplöshetens och hjälplöshetens fällor. Inte heller låter man sig då
aningslöst ledas in på vägar som snarare undergräver än främjar en fredlig utveckling.
Den utförs skenande ekonomin i den industrialiserade västerländska världen tillåter inte en återgång till det gamla
systemet med utnyttjande av billiga råvaror från U-länderna, full sysselsättning, rovdrift på naturen och materiell
välfärd.
Produktionen förläggs i ökande omfattning till U-länderna pga. det lägre lönetrycket. Följaktligen mister vi i I-länderna
jobben och kan snart inte betala för varorna och bekvämligheterna.
Redan lever vi, nationellt sett, till stor del på lån, på vilka enbart den årliga räntan når astronomiska belopp. De
försöken till motåtgärder vi ser idag i form av protektionism, lägre löner och begränsningar i arbetsrätten kan endast
tillfälligt, om ens det, bromsa denna utveckling.
Möjligheten av en ekonomisk tillbakagång för Sverige kan inte uteslutas. Den politiska och fackliga organisationen och den
allmänna tron på människans obegränsade möjligheter, som växte fram under industrialismens begynnelse och som hittills
varit förhärskande, ifrågasätts nu allt mer, eftersom dessa inte längre tycks med verkligheten överensstämmande.
I I-länderna tycks en snävt begränsad elit av vetenskapsmän, tekniker och dataexperter bli den enda lönsamma
befolkningsgruppen. Dessa är, förutom högutbildade, geografiskt rörliga, effektivitetsinriktade och högproduktiva. Dessa
skulle exportera know-how och tjänster till expanderande producenter i sydost. Detta är myten om nästa steg, som de, som
skulle tjäna på det, vill få oss att tro är det oundvikliga och enda möjliga.
Den högutbildade, lönsamma, högproduktiva delen av befolkningen kan tänkas koncentreras till vissa regioner, medan andra
regioner får hysa dem som blivit över. Geografisk splittring med ökande klyftor mellan olika regioner kan inte uteslutas
som en tänkbar möjlighet.
Stora slitningar mellan grupper i den obehövda, olönsamma massan torde bli oundvikliga i denna nya värld för de få.
Invandrarna kommer med all sannolikhet att, med andra obekväma människor, hänvisas i ännu större utsträckning än i dag till
ghetton med drogmissbruk, kriminalitet och gängbildning av samma typ som i USA.
Situationen blir naturligtvis snabbt ohållbar. De obehövda massornas energi kan inte dämpas utom med droger eller en
överväldigande polismakt. Den måste av nödvändighet få utlopp.
Risken för en omfattande konflikt mellan Syd (främst de fattigaste områdena) och Nord (framför allt Nordväst med Nordost
som relativt passiv åskådare) har allvarligt underskattats. U-ländernas skuldbörda har gett dessa länder en potentiell makt
att krossa det internationella betalningssystemet.
Andra underskattade möjliga framtida händelser, som gör de nuvarande orienteringsmodellerna (de samhälleliga, sociala och
politiska såväl som de individuella) oanvändbara, är det ekologiska systemets reaktioner på rovdrift och nedsmutsning t ex
ökad skogsdöd, upprepade kärnkraftsolyckor, starkt stegrad ökning av de miljöbetingade sjukdomarna som cancer och allergier
mm eller nya farsoter som aids.
Nobelpristagaren Harry Martinsson hävdade redan på 1950-talet att vi lever mitt i en ekologisk katastrof. Ekologiprofessorn
Torbjörn Fagerström påpekar att mellan 5 och 10 procent av alla växt- och djurarter hotas i så motto att deras långsiktiga
överlevnad inte kan anses säkrad. Till följd av dessa eller liknande varningsrop har regeringen i Sverige fastslagit att
förorenaren i princip skall betala för städning i naturen, producenterna ska samla in och återvinna produkterna, inom
skogsnäringen skall ekologisk hänsyn vara jämställd med ekonomiska intressen och skyddet stärks för vissa biotoper t ex
åkerholmar, stenmurar, odlingsrösen mm. Detta i en tid när atomvapenprovsprängningarna ännu inte stoppats, de
världsomfattande tunga transporterna till lands, till sjöss och i luften fortsätter trots miljöföroreningen. Bilismen i
miljonstäderna (t ex Mexico City) visar inte några som helst tecken på att minska. Kärnkraftverken i det gamla
Sovjetunionen står och pyser, och militärt skrot dumpas i haven.
Massmediernas, företagens och politikernas problemformuleringsprivilegium
Ovannämnda händelser skulle sätta ökad press på genomgripande förändringar i livsstil, samhällsorganisation och tänkande.
Detta förutsätter helhetssyn, förståelse av orsaker och verkningar hos de breda folklagren.
Massmedierna motverkar, snarare än gynnar, denna helhetssyn och annat är kanske inte att vänta sig, eftersom de, lika lite
som dagens ledande skikt inom politiken och befolkningen i övrigt, insett betydelsen av nytänkande, inte bara, som idag, på
näringslivets villkor.
Dagens informationsflöde domineras av företagen och, minst sagt, förvirrade politiska aktörer.
Budskapen som går ut är kraftigt förenklade, detalj- och sensationsinriktade och ofta grällt och högljutt upprepade.
Näringslivet ges tolkningsföreträde på så sätt att dess åsikter väger tyngst när det gäller att tolka samtidshändelser och
de gångna decenniernas politik. Myten om informationssamhället som den enda möjliga utvecklingen av dagens situation
vidhålles hårdnackat inte förvånande av dem som skulle tjäna på det. Privilegiet att formulera problemen är likaledes
näringslivets.
Bristande effektivitet och kompetens och överdrivna lönekrav hos arbetstagarna anges som främsta skäll till dagens
uppsägningar, besparingar och nedskärningar. Arbetslösheten som uppkommit till följd därav ser politikerna idag som ett av
sina största problem att lösa och spelar näringslivet i händerna med penningpolitiken för att, möjligen, för detta att
anställa fler av dem det sparkat ut.
Arbetslöshet är ett påhittat begrepp som egentligen inte existerar. Vi har bara alltför länge varit vana att arbeta för att
få lön att betala till andra som producerat mat, hushållsvärme, belysning, nöjen osv. till oss. Människor levde även innan
denna extrema specialisering av arbetsuppgifter med enkel och spridd teknik, hantverk, jordbruk och djurskötsel, jakt
tillvaratagande vad skogen, vattendragen och markerna gav. Konkurrens problem, arbetslöshet och flyktingarna som kommer
till Sverige är de problem, som näringslivet och politikerna valt att poängtera idag, medan de nästan uteslutande, på grund
av egennytta, undviker att ta upp det verkliga problemet, som de tillika varit med om att skapa: den idé om ständig
materiell tillväxt som definition av lycka som man försett varje medborgare med den inre oro och otillfredsställelse som
denna fort med sig.
Betydelsen av människornas förhållningssätt
Beroende av hur människomassorna reagerar på dagens kris kommer situationen framdeles antingen att förvärras eller
förbättras, Vi har ingalunda nått den möjliga botten ännu och är i dagsläget inte på långa vägar i närheten av någon reell
eller varaktig uppgång. Man kan snarast likna det vid en nationell chocksituation, i vilken politikerna är lika förlamade
som befolkningen vilken de är satta att styra. Allt medan företagen från dag till dag söker öka sina vinster.
Risken
Om känslorna får övertag över förnuft, kunskap och initiativförmåga hos de enskilda människorna och massorna, är risken
stor för en våldsam utgång av krisen.
Företagsamma personer kan mycket mer än val kanalisera massornas nissnöje och energi till lönsam krigsproduktion, som
dessutom snabbt kan ge sysselsättning åt ett stort antal människor. Detta recept är lika malt som et är fungerande och
alltid är det någon som tjänar stora pengar på det.
För gemene man kan livet under ett krig till och med upplevas som lättare att stå ut med än livet under en knaper fred. Man
slipper analysera sina tidigare misstag och felgrepp, som orsakat krisen. Fienden blir tydlig. Man vet vad (eller
snarare vem) man slåss mot. Livet får mening.
Nationers och individers upplevelse av självkänsla kan öka genom underkuvande av andra folk.
Man slipper tänka. Man slipper lösa problem, Enlighet och samarbete råder inom befolkningsgruppen. Man gör vad man blir
tillsagd.
Man ser målet eliminera fienden och man intalas att man spelar en aktiv roll till att förverkliga en bättre värld genom
denna gärning. Man blir betydelsefull även om det kostar en livet.
Var och en går in i kriget med förhoppningen att just han själv ska överleva. Det är som åskan man vet inte var den slår
ned. Med risken kan förefalla betydligt mindre än den till synes lättåtkomliga vinsten, dvs. all skuld förlägges utom en
själv och ens egen grupp eller nation.
Ett krig kan var en god affär även sedan det upphört. Återuppbyggnaden räcker mer än väl till att sysselsätta de
överlevande och även här finns stora pengar att tjäna för den företagsamme.
Säg inte att de inte finns, som gärna skulle se denna utgång av krisen för ekonomisk vinning eller för politiskt
maktövertagandet. Det finns redan idag tendenser som tyder på att denna utgång av krisen väntar bakom ett inte alltför
avlägset hörn.
Risken finns för att den upptrappningen av främlingsfientlighet och självtillräcklig nationalism vi ser idag i kombination
med närmast obefintlig dialog mellan olika befolkningsgrupper (inte att förväxla med debatt) kan vara upptakten till en
mera omfattande konfrontation.
Om konfrontationshetsarna inte får gehör från folkmassorna, kan man vinna mycket i kunskap och självkänsla.
För att komma igenom omvälvningens kaos en omvälvning som dels drivits fram av ett invänt sätt att tänka och leva, dels
drivs fram av de i samhället ledande krafterna – krävs att man åter låter tankarna löpa nya vägar och inser att en sak kan
utföras på många olika sätt.
Den i I-länderna uppkomma krisen har dels orsakats av att deras befolkningar levt över sina reella tillgångar, dels att
hela befolkningens potential av idéer, kunskaper och skaparkraft inte använts optimalt. Vissa grupper inom länderna har
grundlöst favoriserats vad gäller reella utbildningsmöjligheter, arbetstillfällen och grad av inflytande i besluts- och
verkställighetsprocesserna. Andra har, lika grundlöst, inte givits tillträde. Invandrare med utländska examina och goda
kunskaper i svenska har mötts av detaljerade behörighetsregler för vidare studier. De har sällangått arbeten i Sverige
motsvarande deras verkliga kompetens.
Brunner (en psykolog) menar att ett yttrande inte får sitt värde utifrån yttrandets riktighet och relevans utan utifrån den
status eller rangordning personen, som gjort yttrandet, åtnjuter i gruppen. Har vi råd till detta i den uppkomna
situationen? Jag tror inte det.
Istället måste samtliga medborgares potential av idéer och nytänkande uppbådas. Invandrarna skulle säkert kunna komma med
bidrag, om de tillfrågades.
Frågan är om Sverige (I-länderna) längre har råd att så stuvmoderligt som förut behandla sina invandrare. Deras större
barnkullar ger ett tillskott av unga, som mer än väl behövs för att uppväga den växande andelen gamla i landet. Vore det
inte alla skäl i världen att erkänna behovet av dem och börja ge dem verkligt medinflytande?
Att söka lösningar på problem i en jämställd och ömsesidig givande- och tagandesituation ger också självkänsla, men inte
lika enkelt som om man hade åtlytt konfrontationshetsarna. Det finns ingen fiende att skylla på, när man gjort misstag,
och målet kan vara så svårt som att lära sig förnöjsamhet och hjälpsam självuppoffring med kanske ringa materialistiska
rikedomar i gengäld.
Plågare, offer, medlöpare, åskådare förutsättningar för rasismens uppkomst
Denna uppsättning av aktörer finns i två gruppfenomen: mobbning och rasism (synonymt med överdriven nationalism eller
främlingsfientlighet).
Vilka förutsättningar måste vara tillstädes för att mobbning eller rasism/överdriven nationalism/främlingsfientlighet skall
uppstå och utvecklas?
I det följande kommer jag att inom parentes eller anförandena hänvisa till några av de mest välkända forskarna i ämnet
mobbning.
- Det finns en potentiell plågare och ett möjligt offer. Plågoledaren är en person som saknar inte broms. (Olweus)
- Situationen är pressande med hög arbetspress och/eller ringa medinflytande. (Leymann)
- Kommunikationen är bristfällig. Någon i gruppen kan t ex uppvisa en oklar bild av sig själv, vilket leder till
irritation och omtestning. Personerna känner varandra illa och tror bara saker om varandra. Någon bryter mot gruppens
konventioner. (Så) - Egocentricitet och dåligt utvecklad empati (inlevelseförmåga och medkänsla) hos personerna på plågosidan. Det finns
de som vanemässigt sorterar andra människor som fiender. (Pikas) - Förstärkning av det negativa beteendet finns t ex åskådares gillande eller tysta iakttagande. (Pikas)
- Konflikter som ej har lösts kan vara grogrund för mobbning eller rasism/överdriven nationalism/främlingsfientlighet.
(Björndell)
Händelseförloppet
Mobbningens eller rasismens/den överdrivna nationalismens/främlingsfientlighetens förlopp:
- Plågoledaren börjar hetsa andra människor mot offret. Alltid går det att finna något hos offret som andra kan fås
att reta sig på. (Olweus) - Plågarna tillskriver offret negativa motiv och hela offrets beteende tolkas utifrån detta. Plågarna verkställer
repressalier. (Erling) - Offret försätts i omöjliga situationer: vad än offret gör är det fel. Om han svarar, får han höra: Jaså, du svarar
också! och om han tiger, sägs det: Varför svarar du inte, när folk talar till dig? (Erling) - Plågoledaren attraherar lättledda personer som utför order och aktivt deltar i plågandet av offret. Dessa medlöpare
är svaga individer som en och en är relativt ofarliga men som i en grupp och under en ledare utgör ett hänsynslöst gäng.
Inte bara offret hotas utan även åskådare som försöker ingripa till offrets försvar. - Genom att många deltar i plågandet av offret, känns den egna skulden mindre. Plågarna glömmer att känna ansvar
för att der för offret är summan av fientligheter som räknas. (Björndell) - Genom att inte se mängden och frekvensen av fientligheter mot offret utan bara fokusera det enskilda tillfällets
händelse, försvarar plågarna sitt agerande med Det var ju bara skoj! Offret påstås vara överkänsligt. (Björndell) - Plågoledaren (hetsaren) och medlöparna vet at de gör fel men omförklarar det hela till sin egen fördel. (Erling)
- Plågarna gör offret till en sak, ett objekt, med vilket subjekten roar sig. Man mobbar inte någon som man känner
väl. (Björndell) - Värderingar sprids. Offret börjar även av åskådarna anses som anklagansvärt, ynkligt och endast värt att föraktas!
- Offrets tidigare vänner vänder honom ryggen eller ifrågasätter honom, Den som vågar ställa sig upp till offrets
försvar blir då också ett offer. (Leymann) - Det börjar gå sämre för offret än tidigare. Han känner att han inte klarar av situationen och börjar tro att det
verkligen är något fel på honom själv.
Vilka faktorer skall till för att förbereda och utlösa åskådarnas hastiga och samtidiga övergång från passivt gillande
och/eller iakttagande till aktivt medlöpande?
För att de som manar till konfrontation skall få de stora massorna med sig, krävs:
- att en viss grad av upplevt hot, frustration eller förtvivlan uppnås hos dessa.
- att ledaren definierar en fiende, lär massan reagera med avsmak, avståndstagande och avsky för denna och
systematiskt och fortlöpande avpersonifierar denna i god tid före det planerade massangreppet. - en utlösande faktor i forma av en chockutlösande missinformation.
För människor som alltid levt skyddade behöver hotet och den reella förlusten inte vara särskilt stora för att utlösa
missnöje och oro.
Där 1 och 2 förekommer, kan man med stor sannolikhet snart vänta att få se 3.
Känslan av upplevt hot och missnöje kan liknas vid kol. Det brinner under lång tid och är själva eldens näring och
substans.
Kampanjerna för att misstänkliggöra en utvald fiende (ett offer) kan liknas vid tändvätska, utan vilken kolen skulle bi
svår att sätta eld på.
Man plockar inte fram kon och håller tändvätska över den utan avsikt att sätta eld på den.
Det stora arbetet är att samla ihop kolen och ösa över tändvätska. Men det behövs bara en liten flamma för att övertända
den. Och vari kan flamman bestå? Den sista lilla utlösande faktorn
Ett rykte om att fienden (offret) gjort sig skyldig till massaker på delar av den tilltalade befolkningsgruppen. En bild
på lemlästade kroppar eller förstörda hus (den behöver inte ha något med en verklig situation att göra utan kan vara en
arkivbild med en påhittad text till). Ett barn från den tilltalade befolkningsgruppen, som påstås ha utsatts för övergrepp
av fienden. En intervju med någon som drabbats av fiendeaktivitet. Det utlösande chockbeskedet kan ha ett korn av
sanning i sig som kraftigt överdrivs av konfrontationshetsarna. Vad en icke representativ person från fiendesidan kan ha
gjort, kan utlösa omfattande repressalier mot alla i fiendegruppen. Historiska oförrätter dras fram på nytt och deras
betydelse överdrivs. Heliga platser eller föremål påstås ha skändats av fienden. Uppmålade och uppförstorade
konventionsbrott som fienden (offret) gjort eller påstås ha gjort basuneras hatiskt ut, så att människor känner sig och
sina värderingar oförlåtligt kränkta.
Låt oss inte glömma att den mängd vatten som behövs för att släcka den eld som tänts, är så många gånger större än flamman
som utlöste elden!
Salaam, Nov-Dec 1995, Sida 15-23
