Nevzat Savas – www.svida.com

 

Precis som det berättades tidigare, hade våra kära resenärer redan förberett sig för resan. Det fanns tre välsignade personer, Abraham, hans fru Hagar och hans son Ismael (1) i hennes armar som skulle resa till okända delar av öknarna i Arabien. Egentligen resan innebar en gåta.

En morgon, Abraham och Hagar kom till Sara. Den lilla Ismael kröp och log mot alla. Abraham hade ett mycket allvarlig ansiktsuttryck. Det verkade som han skulle säga något viktigt. Senare gav jag order om att gå. De kunde inte säga eller fråga något.

– Varför? Var? Undrade de.

Det var uppenbart att Abraham inte gjorde något av sig själv, det var en gudomlig Order. Sara skickade iväg dem med tårar i ögonen. Den lilla Ismael förstod ingenting när man tog farväl från sin fars andra hustrun.

Dagar och månader gick. De tre välsignade resenärerna gick genom berg, sanddyner, öknar och floder. Slutligen nådde de arabiska öknarna.

Abraham lämnade Ismael på ökensanden. Han såg djupt in i ögonen på sin son, Ismael log trots den tryckande värmen, solen och de brännande sanddynerna. Abraham kunde knappast uthärda smärtan att överge dem i öknen. Han var på väg att börja gråta. Han såg på sin son en sista gång och sedan vände sig om och började gå.

Hajar blev förvirrade när hon såg Abraham som lämnade dem. ”Var skulle hon gå? Vem stannade med dem i öknen? Vad skulle de dricka och äta? Vem skulle skydda dem från angrepp av vilda djur? ”

Hajar sprang efter Abraham och frågade

– Vart ska du gå?

Hajars fråga försvann i öknens stora utrymme. Profeten gick utan att titta tillbaka. Inom honom stormade alla känslorna. Hajar sprang efter honom och lämnade sin son bakom. Hon ropade efter honom igen:

– Min Herre!

Plötsligt stannade hon. Hon förstod allt. Det var ett kommando från Gud. När Abraham fick välja mellan Guds kommando och sina känslor, valde han Gud utan att tänka efter. Hajar frågade honom igen:

– Är det Guds befallning?

Ja, det var ett kommando från Gud. Då fanns det inget annat alternativ än att acceptera det. Hajar förstod Abrahams känslor och sade tröstande:

– Om det är en order från Gud, vet jag att Han är med oss. Gå utan att oroa dig. Gud kommer att skydda oss här!

Ismael såg tillbaka på sin far tills han försvann. När han insåg att hans far var borta, började han gråta. Hans mor och hans far grät också bakom dynen. Änglarna orkade inte längre och började gråta. Alla varelser grät över den sorgliga scenen… Himlarna, jorden, bergen…

Abraham öppnade sina händer och bad till Gud:

– Min Herre! Prisad vare Du som ser och hör allt i universum! Jag lämnade min familj i den torra dalen, där det inte finns ett grönt blad nära Ditt Heliga Hus. Ja, Du är Den som kommer att skydda dem!

Ismael log när hennes mamma återvände. Hajar tryckte sin son till sitt bröst. Tårar föll på den Ismaels lysande ansikte.

I öknen är vatten lika med livet och bristen på vatten är en säker död. Efter några dagar, vattnet tog slut. Ismael började gråta på grund av törst. Hajar reste sig och började leta efter vatten. Hon förväntade sig att hitta en oas i öknen. Hon såg en sanddyn lite längre bort, Safa dynen. Hon gick över sanddynen och såg mot horisonten. Hon tittade efter en man, ett träd eller en brunn. Men det fanns inget på horisonten förutom värmens dimma. Hon gick ner från sanddynen och upp på en annan, dyn Marwa. Hon såg sig omkring, men hennes ansträngningar för att hitta vatten var förgäves. Det fanns ingenting annat än stora sanddyner.

Ismael grät när han såg sin mor som sprang mellan dynerna. Det var mycket svårt för ett barn att vara utan vatten i timmar. Men det var ett test för Ismael. Gud ville att Sin budbärare skulle växa i de svåraste situationer. Sju gånger sprang Hajar mellan de två sanddyner och därför muslimer kommer och går sju gånger när de utför pilgrimsfärden för att påminnas om Hajars känslor och förstå händelserna den dagen.

Hajar var mycket trött men hon sprang fortfarande. Det var en dödlig värme. Hon grät mycket för sin son, inte för sig själv. Vem skulle orka med en sådan situation?

Änglar började gråta och bad till Gud den barmhärtige. Gud såg på dem också. Ingenting förblir hemlig för Honom.

Alla varelsers medkänsla är en droppe i havet av den Gudomlig medkänsla. Uppenbarligen fanns det en hemlighet i denna händelse. Gud ville att händelserna skulle broderas som ett epos i historiens sidor. Han ville att det som hände i denna öken, som var långt från civilisationen, skulle berättas genom tiderna. Han ville att alla skulle förstå den gudomliga miraklen. Det var en manifestation av Guds kraft. Vem är mäktigare än Honom i himlen och på jorden? Samma Makt skulle skicka den sista profeten, profeternas profet mycket senare.

Den Allsmäktige sände ängeln Gabriel till Jorden. När lilla Ismael såg Gabriel, glömde han törsten och började le. Så vackert var ängeln! Ismael kallade Gabriel med sin hand, han ville leka med honom. Sedan började han dunka jorden med sina små fötter.

Plötsligt började vatten forsa in i sanden i ödemarken. Det var ett mirakel! Är inte Gud den Allsmäktige? Hajar hade kommit tillbaka till sin son utan hopp, men när hon såg Ismael lekande med vatten, visste inte hon vad hon skulle göra. Sorgen förvandlades till glädje, Abraham hade lämnat dem i Guds händer och nu drack mor och son sitt lystmäte. De omringade området som fick sitt namn efter denna händelse som Zamzam brun.

Zamzam förde liv till området. Tack vare vattnet började gräset växa i sanden. Hela dalen blev fylld med grönska. Inom den infernaliska öknen föddes ett paradis. Många människor kom för att se vattnet och gräset; ett nytt samhälle byggdes där.

Åren gick och Ismael växte. Han var tretton eller fjorton när Abraham kom för att besöka dem och såg fertiliteten som vatten förde med sig och tackade Gud för Hans rikliga förmåner. Abraham älskade sin son Ismael som var ett vackert barn. Alla visste att han var ett anständigt och mycket intelligent ung man. Han hade goda egenskaper för att han var son till en profet.

Vår älskade profet, profeten Muhammed sade, ”Om Gud älskar någon, prövar Han denne. Profeternas prov är de svåraste.”

Nu förberedde Gud ett nytt test för Abraham och hans son Ismael.

En dag, på morgonen, promenerade Abraham och Ismael. Abraham skulle säga något mycket viktigt, han skulle berätta för Ismael vad han hade drömt natten innan. Han hade ett mycket allvarligt uttryck, han såg in i ögonen på Ismael och sade:

– Min son! Jag drömde att jag försökte offra dig, vad tycker du om det?

Profeten Abraham var utan tvekan anständighet, han konsulterade med sin son. Ismael visste att profeternas dröm var en slags uppenbarelse. Han såg på sin faders ansikte och sa:

– Min far! Gör vad Gud har instiftat. Du kommer att se vid Gud att jag är tålmodig bland de tålmodiga.

Vilket svårt prov! Vilken stark lydnad! Det var en manifestation av tillit till Gud. Det var priset för att vara profeternas fader.

Far och son tog avsked för att sedan träffas. De kunde inte göra annat än acceptera ordern. När Ismael gick till mötesplatsen dök upp Satan:

– Är du galen? Din far kommer att offra dig!

När Ismael såg Satan började han kasta stenar mot honom som flydde därifrån. Senare dök han igen upp och sa samma sak. Ismael stenade honom igen. Från denna dag, när muslimer utför pilgrimsfärden till Mecka, stenar man Satan bildligt. Han kunde inte besegra Ismael, han besegrades och gick därifrån. Man kan inte besegra en Guds budbärare!

Senare lade sig Ismael på marken för slakten. Hela naturen såg på dem; alla varelser var ivriga att veta vad som skulle hända strax efter. De såg en manifestation av total lydnad. Det var ett mycket svårt test för båda. När Abraham tog kniven nära Ismaels hals, hörde han en himmelsk röst, ”Abraham! Detta bevisar att du har tillit och tro på Gud! Du har underkastat dig den gudomliga Order! Offra detta lamm istället för Ismael!”

Abraham, Ismael, änglarna i himlen och varelsernas på jorden suckade djupt av lättnad. Han hade avslutat det gudomliga testet och hade övervunnit det. Det var en glädje dag för hela universum. Denna dag utsågs som Offer fest för muslimer. På denna dag offrar muslimer lamm och baggar och minns berättelsen om profeten Abraham och hans son Ismael.

Åren gick, Ismael växte och blev vuxen, han gifte sig och fick barn. Befolkningen runt Zamzam växte. Ismaels folk dyrkade Gud med hjälp av orden som de hade lärt sig av honom.

En dag tog Abraham och Ismael en promenad. Abraham log, han hade befallta av Gud att bygga Kaba, det heliga huset. De två profeterna började arbeta på nolltid. De byggde Kaba på grunden som Adam hade grävt.

Kaba, världens hjärta. Kaba, universums öga. Kaba, den heliga plats där änglarna i himlen och muslimer i världen går runt (tawaf).

De två profeter vädjade till Gud när de byggde Kaba, ”Min Herre! Ta emot det från oss! Du är Den Som Hör, Den Som Vet! Min Herre! Gör av oss till dem som överlämnar sig till dig och gör av våra efterkommande en muslimsk gemenskap som underkastar sig till din gudomlighet, de mest anmärkningsvärda representanter för lydnad till Din Makt! Skicka till dem en profet som läsa för dem Dina verser! För att visa dem det ockulta och kalla dem till den rätta vägen, renheten! Du är den enda källan till visdom!”

Gud accepterade deras böner och Universums Herre skickade profeten Muhammed som var en direkt ättling till profeten Ismael. Han var den store profeten och troende, folket i Ummah, var de mest troende.

En dag vår älskade Profet Muhammad riktade några ord till sina lärjungar. När det var hans tur att tala om profeten Abraham sade han: ”Jag är min fader Abrahams åkallan, jag är son till två offren.”

Den första var offret av profeten Ismael och den andra var hans far Abdullah.

De hade avslutat arbetet med Kaba. Abraham tänkte sätta en skylt i början av tawaf. Det kunde vara en signal i form av en sten men det skulle vara annorlunda än de andra stenarna i bygget. Ismael letade efter en annorlunda sten i bergen men han kunde inte hitta den. När han återvände, såg han en svart sten som bars av sin trötta far:

– Vad är det?

– Hajar al-Aswad, den svarta stenen, den heliga stenen.

– Var hittade du den?

– Änglarna har fört den från Paradiset.

De placerade Hajar al-Aswad i sin speciella plats på väggen i Kaba.

Från denna dag besöker muslimer Mecka för att utföra Tawaf runt Kaba, kyssa Hajar al-Aswad. Dessutom promenerar dem mellan Safa och Marwa sanddyner och minns historien om Hajar. Sedan stenar de Satan så som Profeten Ismael gjorde. De offrar baggar och lamm för att visa lydnad till Gud. Under bönerna vänder de sina ansikten mot Kaba och därmed ber de.

Två änglar talade med varandra i himlen. De talade om universums Herre. Herrarnas Herre skulle födas i Mecka, nära Kaba, nära brunnen av Zamzam. En annan Zamzam som skulle ge liv åt de öde själarna var på väg att födas. En av änglarna sade till de andra: ”Förstår du mysteriet med Ismaels ankomst till Mecka? Mysteriet med offret? Mysteriet med byggandet av Kaba? Det var allt för Honom!”

 

Anmärkning

1 I Koranen är döpt han som ”Ismail”.