IF Redaktion

 

Den näst äldsta profeten som befalldes efter Hud var Salih som också stammade från Shem, son till Noa. Han skickades till folket i Thamud som bodde i norra Arabien i ett landområde känt som al-Hidjr, den fanns halvvägs mellan städerna som kallas Madinah och Tabuk. Det finns många likheter mellan berättelserna om Aad och Thamud, i själva verket nämns de ofta tillsammans i Koranen direkt efter varandra.

Precis som Aads folk var Thamuds folk stora byggare som förvandlade bergen till bostäder såväl som slätterna gjordes till fästningar, där deras grödor och dadelpalmer växte i överflöd.

Precis som Aads folk var Thamuds folk välmående och ett civiliserat samhälle vars färdigheter och rikedom gjorde dem arroganta och okunniga om den verkliga källan till dessa gåvor. Liksom folket i Aad började Thamuds folk att avvisa de budbärare som skickades av Allah, och den sista av de budbärare som skickades till dem var Salih, som också erkändes inte av dem även när de fick ett tydligt tecken av Allah, därför blev de förintade.

Precis som alla profeter och budbärare före och efter honom, kallade Salih sitt folk att dyrka enbart Allah:

OCH TILL [stammen] Thamud [sändes] deras broder Salih. Han sade: ”Dyrka Gud, mitt folk! Ni har ingen gud utom Honom. Han skapade er av jord och Han lärde er att bruka den och där fick ni bygga och bo. Be Honom om förlåtelse för era synder och vänd ångerfulla åter till Honom. Min Herre är nära och hör [människans] bön.” (11:61)

Och:

Och minns att Han gav er den plats som stammen Aad [en gång] intog och gjorde er bofasta i en trakt där ni uppförde praktfulla byggnader på jämn mark och högg ut era bostäder i klippan. Minns [med tacksamhet] Guds välgärningar och sprid inte sedefördärv och annat ont på jorden.” (7:74)

Och:

[ÄVEN stammen] Thamud beskyllde [Guds] budbärare för lögn. Deras broder Salih vände sig till dem och sade: ”Fruktar ni inte Gud. Jag är ett sändebud [utsänd] till er, som ni kan lita på; frukta därför Gud och lyd mig! Jag begär ingen lön av er för detta – min lön får jag inte av någon annan än världarnas Herre.

Tror ni att ni [alltid] skall få bo kvar här i trygghet bland trädgårdar och källor och åkerfält och dadelpalmer med deras smäckra blomkolvar Och [fortsätta att] hugga ut bostäder åt er i bergväggen med den skickligheten [ni har uppnått]? Frukta nu Gud och lyd mig, och lyd inte de råd ni får av slösarna och de omåttliga, de som stör ordningen på jorden och sprider sedefördärv och inte vill bättra sig!” (26:141-152)

Och:

Han sade: ”Mitt folk! Varför vill ni hellre att straffet [drabbar er] än få del av Guds nåd? Varför ber ni inte om Guds förlåtelse? Kanske får ni erfara [Hans] barmhärtighet.” De svarade: ”Vi ser i din och dina anhängares [ankomst] ett varsel om kommande olyckor!” Han sade: ”Ert öde [lyckligt eller olyckligt] ligger helt i Guds hand. Nej, vad som nu sker är att ni sätts på prov.” (27:46-47)

De flesta som hörde hans ord förkastade honom:

De svarade: ”Du har varit en av oss, Salih, [och] Vi fäste stora förhoppningar vid dig! Vill du förbjuda oss att dyrka vad våra förfäder dyrkade? Ja, Vi oroas av starka misstankar om [det verkliga syftet bakom] dina maningar till oss.” Han svarade: ”Vad anser ni, mitt folk? Om jag har ett klart vittnesbörd från min Herre som jag stöder mig på och Han stärker mig med Sin nåd, vem skulle då kunna skydda mig för Guds [vrede] om jag visade Honom olydnad? Ni [bidrar] enbart till [min egen] undergång.” (11:62-63)

Men inte alla i Thamud folket avvisade Salih, därför började de att diskuterade med varandra:

TILL [stammen] Thamud sände Vi deras broder Salih [med budskapet:] ”Tillbe Gud [och ingen annan]!” Och de [delade sig i] två grupper som tvistade med varandra. (27:45)

Och:

Folkets högmodiga äldste frågade dem av de svaga [bland folket] som trodde [på profeten]: ”Är ni helt säkra på att Salih [som han säger] är sänd av sin Herre?” De svarade: ”Vi tror på det [budskap] som han har fört med sig.” [Men] de högmodiga äldste sade: ”Vi förnekar [sanningen i] det som ni tror på.” (7:75-76)

Det framgår av följande vers i sura An-Naml (Myrorna) att ledarna med mest inflytande från Salihs folk inte bara motsatte sig honom, utan de beslutade också att döda honom:

I staden fanns nio män som begick [ständiga] övergrepp och som inte ville bättra sig. De sade: ”Låt oss svära vid Gud att vi skall överfalla honom och hans familj under natten [och slå ihjäl dem]; därefter skall vi säga till den som bevakar hans rätt: ’Vi har inte bevittnat mordet på dem; det vi säger är rena sanningen!’”

De smidde sina onda planer – men Vi smed [också] Våra planer utan att de anade något. Se här vad deras ondska ledde till: Vi lät dem och deras folk gå under till sista man; och nu, på grund av den orätt de gjorde, står deras boplatser öde. I detta ligger helt visst ett budskap till de insiktsfulla: Vi räddade dem som hade tron och fruktade [Gud]. (27:48-53)

Denna förstörelse skedde inte förrän efter att folket i Thamud bad Salih om ett tecken:

[STAMMEN] Thamud trodde inte på de varningar [som Vi sände dem], och de sade: ”Skall vi följa en ensam [man] ur våra egna led? [Om vi gjorde så] skulle vi ha gått vilse eller förlorat förståndet! Skulle det bland oss [alla] vara just han som utmärktes med den [gudomliga] påminnelsen [och inte en av våra mer förtjänta män]? Nej, han är ingenting annat än en fräck lögnare!” [Och Gud sade till deras profet Salih:] ”De skall snart få veta vem som är en fräck lögnare! Vi skall nu låta kamelstoet löpa fritt för att sätta dem på prov; ge dig till tåls och se vad de företar sig. Men säg dem att vattnet i brunnarna skall fördelas mellan dem – var och en måste vara där, när hans tur [att vattna sina djur] har kommit.” (54:23-28)

Och:

De sade: ”Du är bara en av dem som har fallit offer för trolldom, du är ingenting annat än en människa som vi! Visa oss ett tecken, om du talar sanning!” Han svarade: ”Här är ett kamelsto; hon har rätt att vattnas och ni har rätt att vattna [era djur] på en fastställd dag. Låt henne inte komma till skada; [i annat fall] kommer straffet att drabba er en olycksdiger dag!”

Men de slaktade henne på grymmaste sätt, en handling som de fick ångra, när de drabbades av det [förutsagda] straffet. I detta ligger förvisso ett budskap [till människorna], men de flesta av dem vill inte tro. Din Herre är den Allsmäktige, den Barmhärtige. (26:153-159)

Och:

Och [han fortsatte]: ”Detta Guds kamelsto, mitt folk, skall vara ett tecken för er. Lämna henne nu i fred att beta på Guds jord och tillfoga henne ingen skada; i annat fall väntar er ett ögonblickligt straff.” Men de slaktade kamelstoet på det grymma sättet, varpå [Salih] sade: ”I [ytterligare] tre dagar skall ni få glädjas [åt livet] i era hem; detta är inte tomma ord!”

Och när Vår dom föll räddade Vi i Vår nåd Salih och dem som följde honom i tron, och [Vi förskonade dem] från skam och förödmjukelse på [Uppståndelsens] dag. Din Herre har all styrka, all makt. (11:64-66)

Precis som Noas folk förintades av en vattenflod och Aads folk förintades av en våldsam vind, förintades Thamuds befolkning av en enorm blixt och åskdunder från himlen:

Men över dem som hade begått [sådan] svår orätt genljöd dånet [av Guds straff] och morgonen fann dem liggande framstupa i sina hem [det var] som om de aldrig hade levt där i välstånd och trygghet. Stammen Thamud förnekade sin Herre – Det är ute med stammen Thamud! (11:67-68)

Och:

Hur [hårt drabbade dem inte] Mitt straff, [de som inte fäste vikt vid] Mina varningar! Vi lät ett enda dån [- dånet av detta straff -] genljuda över dem, och där låg de som [en hög] torra störar till en inhägnad. (54:30-31)

Och:

… de hade satt sig upp emot sin Herres befallning – och så drabbade [straffets] blixtar dem mitt för deras ögon. De kunde inte resa sig på nytt och ingen fanns som kunde hjälpa dem. (51:44-45)

Och:

Och vad [stammen] Thamud beträffar gav Vi dem vägledning, men de valde att förbli blinda hellre än att vägledas, och till straff för de [onda] handlingar de begick drabbades de av ett förödmjukande och förkrossande slag. Men Vi räddade dem som trodde och fruktade Oss. (41:17-18)

Och:

Så slaktade de kamelstoet på grymmaste sätt och trotsade sin Herres befallning. [Sedan] sade de: ”Salih! Nedkalla nu över oss det [straff] som du har hotat oss med om du [verkligen] är en av Guds utsända!” Och de drabbades av ett jordskalv och morgonen fann dem liggande framstupa i sina hem.

(Enligt Ibn Juzay beordrade Allah Gibril att skrika och han gav ett stort rop mellan himmel och jord som orsakade deras död. Ordet på arabiska är ”rajfa” och uttrycker idén om våldsam skakning, skakning och ljud som skakar)

[Salih] lämnade dem med orden: ”Jag framförde min Herres budskap till er, mitt folk, och gav er goda råd. Men ni tyckte inte om att få råd.” (7:77-79)

Sura al-Hidjr hänvisar också till Thamuds öde i följande vers:

INVÅNARNA i Al-Hidjr kallade [Våra] budbärare lögnare. Vi gav dem del av Våra budskap, men de vände envist ryggen till. De högg ut bostäder åt sig ur klippan och bodde där i trygghet. Men en dag i gryningen genljöd dånet [av Guds straff] över dem, och [befästningarna] som de hade uppfört kunde inte skydda dem [mot förintelsen]. (15:80-84)

(Al-Hidjr är namnet på en dal bebodd av Thamud, Salihs folk. Denna plats låg mellan Medina och Shem i den Stora Syrien)

I en annan del av Koranen i Al-Isra (Den nattliga resan) säger Allah:

Det finns inget folk [som har förnekat och trotsat Oss] och som Vi inte kommer att låta gå under före Uppståndelsens dag, eller straffa med ett strängt straff. Detta står skrivet i [Vårt] dekret. Ingenting hindrar Oss att sända [människorna] tecken och under [liksom Vi gjorde i äldre tider] utom detta att folken i äldre tider [trots tecknen] kallade [Våra budskap] för lögn; till stammen Thamud överlämnade Vi kamelstoet som ett tecken för att öppna deras ögon, men de förgrep sig på det. Vi sänder inte [sådana] tecken annat än som en varning. (17:58-59)

Många århundraden senare, under profeten Muhammeds liv, fred vare med honom, kunde man se ruinerna av Thamuds folks bostäder som hade byggts i bergen i Al-Hidjr.

Det har rapporterats att när profeten Muhammad ledde sin armé genom al-Hidjr i Tabuk-expeditionen, 10 e.H., sa han till alla att titta ner och inte dricka från Thamuds vattenbrunnar och inte heller använda det för att göra wudu eller att baka bröd. Han sade också till dem att inte gå ut på natten utom med en eller två följeslagare.

Endast två män lydde inte honom och gick ut ensamma. Under natten kom det en enorm sandstorm, vinden förde bort en av männen och den andra begravdes av i sanden. Nästa dag fann muslimerna vattenbrunnarna i Thamud helt fyllda och täckta med stormens sand.

Allah säger i sura Al-Mulk (Herravälde):

Kan ni vara säkra på att Han, som är i himlen, inte låter jorden [rämna under er och] uppsluka er? Se hur den [redan] skälver och skakar! Eller kan ni vara säkra på att Han, som är i himlen, inte släpper lös en storm över er, så våldsam att ni förstår [allvaret i] Min varning Före dem levde helt visst andra som förnekade sanningen – och hur [hård] var inte Min dom över dem! (67:16-18)

Liksom med ruinerna av Aads folk, finns fortfarande ruinerna efter Thamuds folk än idag för alla som vill se dem:

OCH [VI lät även stammarna] Aad och Thamud gå under, vilket ni lätt kan se av [vad som återstår av] deras boplatser. Djävulen skönmålade för dem deras handlingar och spärrade [Guds] väg för dem, trots att de var klarsynta människor. (29:38)

Det finns ingen plats att spekulera om orsaken till att dessa uppenbara mäktiga civilisationer förintades:

HAR NI inte hört berättas om dem som levde före er, Noas folk och stammarna Aad och Thamud och de som kom efter dem? Ingen känner dem [nu] utom Gud. Sändebuden kom till dem med klara bevis, men med händerna för munnen svarade de: ”Vi tror inte på det [budskap] som ni [säger att ni] har blivit anförtrodda, och vi oroas av starka misstankar om [det verkliga syftet bakom] era maningar till oss!”

Sändebuden sade: ”Kan någon tvivla på att Gud [finns], himlarnas och jordens Skapare? Han kallar er för att ge er förlåtelse för era synder och ge er anstånd till en [av Honom] fastställd dag.” [Men] de svarade: ”Ni är bara dödliga människor som vi som vill hindra oss från att dyrka vad våra förfäder dyrkade. Låt oss då få ett klart bevis [för att ni har sänts av Gud].”

Sändebuden svarade: ”Ja, vi är bara dödliga människor som ni; men Gud visar den Han vill av Sina tjänare Sin nåd. Och för oss är det inte möjligt att ge er ett bevis [för vårt uppdrag] utan Guds tillåtelse – till Honom skall alla troende sätta sin lit.

Hur skulle vi kunna annat än sätta vår lit till Gud, när det är Han som har visat oss vägen? Helt visst skall vi tåligt uthärda det onda ni [har i sinnet] mot oss; ja, alla som söker [ett mäktigt] stöd skall sätta sin lit till Gud!”

Men de som förnekade sanningen sade till sändebuden: ”Vi kommer helt säkert att jaga bort er från vårt land, om ni inte återvänder till vår tro!” Deras Herre lät då sändebuden veta genom en uppenbarelse: ”Vi skall förvisso förgöra de orättfärdiga människorna, men er skall vi låta leva kvar på jorden när de är borta. Detta [lovar Jag] dem som bävar [vid tanken att de skall] föras fram inför Mig [för att dömas] och fruktar Min varning.”

De bad till Gud om sanningens seger. [Och då] tvingades var övermodig fiende till sanningen på knä. Hans mål är helvetet, och där måste han släcka sin törst med en [dryck av] blod och var, som han läppjar på och måste tvinga sig att svälja. Döden lurar på honom från alla håll men han dör inte; ett tungt straff väntar honom.

De som förnekar sin Herre, deras handlingar kan liknas vid askan som sopas bort av vinden en stormig dag; inte ens [det goda] som de har gjort skall vara dem till nytta – [att förneka Gud] är att gå till syndens yttersta gräns.

KAN DU inte se att Gud har skapat himlarna och jorden i enlighet med en plan och ett syfte? Om Han så vill, skall Han låta er gå under och sätta ett nytt släkte [i ert ställe]; detta är ingen svårighet för Gud. (14:11-20)