Pepe Escobar – Rebelion

 

Få har märkt att förra veckan en talesman för amerikanska utrikesdepartementet, Victoria Nuland, gåtfullt meddelat att Washington ”inte längre kommer att uppfylla vissa skyldigheter i fördraget om konventionella styrkor i Europa (CFE för sina initialer i engelska) gentemot Ryssland.”

Översättning: ”från och med nu kommer Washington att inte rapportera om sin flottas globala omplaceringar. Vi får anta att Pentagons nya omplacerings strategi över hela världen kommer att vara hemlig.”

Vi måste tillägga några viktiga bakgrunder. CFE:s första delen undertecknades 1990, då Warszawapakten fortfarande existerade och Nato skulle försvara den ”fria” väst mot det som presenterades som den hotfulla Röda armén.

Den första delen gav en signifikant minskning av antalet stridsvagnar, tungt artilleri, stridsflygplan och jakt helikoptrar och båda parter skulle samtala om detta hela tiden.

Den andra delen av CFE undertecknades år 1999, i den postsovjetiska världen. Ryssland flyttade huvuddelen av sin arsenal bakom Uralbergen medan NATO fortsatte att expandera till Rysslands gränser, en uppenbart svek av det löfte som George Bush personligen gav till Michail Gorbatjov.

Vladimir Putin kom på plats 2007 och beslutade att avbryta Rysslands deltagande i CFE tills USA och Nato bekräftade den andra delen. Washington gjorde ingenting alls och tillbringade fyra år med att fundera på vad de ska göra. Nu är även ”samtalen” i väntans tid.

 

Blanda er inte i Syrien

Moskva, dock känner redan sedan många år var är Pentagon på väg: Polen, Tjeckien, Ungern, Litauen.

Men Natos dröm är något helt annat. Det formulerades på ett toppmöte i Lissabon förra året, att förvandla Medelhavet till ett Nato sjö.

EU-diplomater bekräftade, inofficiellt, att Nato skulle diskutera vid ett viktigt möte i början av december hur man skulle etablera ett brohuvud nära den södra gränsen till Ryssland för att påskynda en destabilisering av Syrien.

För Ryssland är västvärldens ingripande i Syrien helt oacceptabelt. Den enda ryska flottbasen i östra Medelhavet finns i den syriska hamnen i Tartus.

Det är ingen slump att Ryssland har installerat sitt luftförsvars system S-300 (en av de bästa luftvärns missiler för alla höjder i världen, jämförbar med den amerikanska Patriot) i Tartus. Uppgraderingen till S-400, ett ännu mer sofistikerade system, är nära förestående.

Dessutom skulle minst 20 % av de ryska militära industriella komplexet hamna i en djup kris om man förlorar sina syriska stamkunder.

I huvudsak Nato (för att inte nämna Israel) skulle begå självmord om de försökte attackera Syrien till sjöss. De ryska underrättelsetjänsterna arbetar med hypotesen om en attack från Saudiarabien.

Andra länder är också mycket medvetna om Natos strategi med att göra en ”remix av Libyen.”

Till exempel, förra veckans möte i Moskva med vice utrikesministrar från BRICS, grupp av framväxande länderna (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika).

BRICS kunde inte vara tydligare: Glöm all utländsk intervention i Syrien, med andra ord ”all utomstående inblandning i Syriens angelägenheter, som inte stöds av FN-stadgan bör uteslutas.”

BRICS fördömer även ytterligare sanktioner mot Iran och varje möjlighet till en attack. Den enda lösningen för både Syrien och Iran är dialog och förhandlingar. Glöm en ny röstning i Arabförbundet som ska leda till en ny resolution R2P (”ansvar att skydda”) för vidare godkännande av säkerhetsrådet i FN.

Det är en geopolitisk jordbävning. Den ryska diplomatin har samordnat med andra medlemmar i BRICS ett bestämt budskap: vi kommer att kämpa emot USA:s nya interventioner (”humanitära” eller inte) i Mellanöstern. Nu är det Pentagon/NATO mot BRICS.

Brasilien, Indien och Kina noterar med samma intresse som Ryssland, hur Frankrike (under Libyens nynapoleonsk frigörare, Nicolas Sarkozy) och Turkiet, både Nato-medlemmar, har investerat, utan begränsning, i smuggling av vapen och har satsat på ett inbördeskrig i Syrien samtidigt som de stoppar alla möjligheter till en dialog mellan Assads regim och den splittrade oppositionen.

 

Varning om risk

Det är inte heller en hemlighet från BRICS att Pentagons ”omplacerings” strategi innebär ett oförställt försök att införa, på lång sikt, ett ”begränsnings tillträde” till den kinesiska sjöfrakt och den kinesiska arméns offshore utbyggnad. Den nuvarande omplaceringen i Afrika och Asien riktas framförallt mot flaskhalsarna. Det är inte överraskande att världens flaskhalsar är viktiga frågor för Kinas nationella säkerhetsfrågor, i form av oljeförsörjningen.

Hormuzsundet är oljans viktigaste flaskhals (cirka 16 miljoner fat per dag, 17 % av allt olja som säljs över hela världen, över 75 % av den exporteras till Asien).

Malackasundet är den viktigaste länken mellan Indiska oceanen och Sydkinesiska havet och Stilla havet, den kortaste sjövägen mellan Persiska viken och Asien, med ett flöde på ca 14 miljoner fat per dag.

Och Bab el-Mandab, mellan Afrikas horn och Mellanöstern är den strategiska länken mellan Medelhavet och Indiska oceanen, med ett flöde på 4 miljoner fat per dag.

Obama administrationens nationella säkerhetsrådgivare, Thomas Donilon, har argumenterar starkt för det amerikanska behovet av att ”balansera” sin strategiska satsning från Mellanöstern till Asien.

Detta faktum går för långt för att förklara varför marinsoldater har skickats till Darwin i norra Australien, vilket jag diskuterade i en tidigare artikel. Darwin är väldigt nära en annan flaskhals, Jolo/Sulu i sydvästra Filippinerna.

Natos första generalsekreterare, Lord ”Pug Ismay” myntade den berömda mantra om att det atlantiska blocket bör ”hålla ryssarna ute, amerikanerna inne och tyskarna nere.”

Nu verkar som att Natos mantra är att ”hålla kineserna ute, amerikanerna inne och ryssarna nere.”

Men Pentagon/Natos åtgärder, en del av läran om Full Spectrum Dominans, det enda har lyckats med är att förena mer och mer Ryssland och Kina, inte bara inom BRICS, men framförallt inom den utvidgade Shanghai Cooperation Organization (SCO), som snabbt blir ett ekonomiskt block, men också militärt.

Full Spectrum Dominans innebär att Washington omger Asien med hundratals militärbaser och nu med oprövade missilförsvars system. Avgörande är att detta innebär hotet över alla andra hot, förmågan till första slag.

Peking, åtminstone just nu, har inte klassificerat Africom (U. S. Africa Command) expansion som en krigshandling mot dess kommersiella intressen, eller placeringen av marinkåren i Australien.

Men Rysslands svar, som i fallet med utbyggnaden av missilförsvar i östra Europa och Turkiet, ”avsaknaden av samtal” om CFE, och NATO:s planer mot Syrien är mycket starkare.

Man måste glömma helt möjligheten av USA:s ”strategiska konkurrenter”, Ryssland och Kina, kommer att ge upp sin suveränitet eller äventyra sin nationella säkerhet. Någon måste berätta detta för generalerna i Pentagon: Ryssland och Kina är inte Irak och Libyen.

Pepe Escobar är ambulerande korrespondent för Asia Times. Hans senaste bok heter Obama Does Globalistan (Nimble Books, 2009).