Trakten där jag växte upp var inte rik. Det var långt från huvudgatan och bussarna gick inte in eftersom vårt område inte
ingick i deras tur. För att komma till mitt hus var man tvungen att kliva av vid hållplatsen nr 36, korsa torget mitt emot
kyrkan Santa Cecilia, gå två kvarter, svänga till vänster, gå två kvarter, korsar klinikens torg och gå två kvarter till.
Låter enkelt men det fanns inga stenlagda gator och allmän belysning i varje hörn, och ännu mindre tillsyn. Gatorna var
passager och inte hade några namn utan nummer.

Det som är bra med distrikt avlägsna från de kommunala planerna är att de blir andra världar. På den tiden fattigdom var
inte synonymt med otrygghet, brottsligheten, narkotikahandel, som nu brukar man tänka och, ofta, tack vare världens andliga
tillstånd, har de rätt om det idag. Ännu bättre, fattigdom var inte synonymt med elände utan hopp. Vi var de sista på en
diktatorisk regerings prioriterings lista, de oönskade hos de ekonomiska rådgivarna, nykomlingar från University of Chicago.
Vi var marginella, men vår marginella värld var ofarligt. Vi fruktade april månad som förde tusen liter regn, brist på
täcken i juli, en vän och hans familjs avgång på uppdrag av omplaceringsprogrammen. Rädsla för andra? Aldrig!

Eftersom i ett sådant område nästan ingen har pengar för att åka på semester, då hade man inget annat val än att hitta på
något inom fyra gators område utan ljus. Vinter semester gick åt att titta på tecknad i huset och hjälpa grannar att få
möbler ut ur huset när det översvämmade. Somrarna var vi ute på gatan, spelade, spelade och spelade. På den tiden fanns det
inte Play Station och Atari fanns fortfarande i science fiction limbo. Våra vagnar var gjorda av trä och lådor och hjulen
av lager vi hittade i pappas verktyg, och dockorna hade fortfarande kvar sin anatomi från resterna av gamla kläder, hår, ull
och ögon gjorda av knappen som fallit från någon gammal rock. Jag minns en som aldrig fick namn, vinröd brokad, ögon
broderade med gul tråd, flätor gjorda av svart ylletyg och grön mun gjord av nappa. Lite punk, men jag älskade det.

Även när duken revs och man kunde se hennes bomullsfyllning, hade den en speciell plats bland mina tillhörigheter. Cyklarna
var lyxartiklar och, enligt gatubarnens lag, var de föremål för egendomens sociala kontroll, den som var lycklig nog att få
en gåva till jul, var tvungen att dela den med sig, om man ville betraktas som en önskvärd pojke eller flicka, en vän, en
partner i livet, en familjemedlem till trakten, en person med sitt hus fönstren i perfekt skick.

Men vad kan man göra när sommardagar är mycket långa och dockorna och lånade vagnar och cyklars charm tar slut? Då spelar
man tillsammans och alla på en gång. I dessa mer säkrare tider och utan cyberrymden var gatan platsen för interaktionen par
excellence. Vi stannade till efter midnatt. I en grupp av 14 barn, flickor och pojkar, idéer för att fylla sommarens timmar
saknades inte. Och som bus alltid följer kreativitet hos alla barns tankesmedja, varierade vi vår lekande med mindre
ändringar som gjorde dem mer intressanta, för att inte säga bussigare.

Så var fallet med kurragömma. Vi har alla lekt det, någon som räknar till 20, 50 eller 100 utan att titta, vanligtvis lutad
mot en vägg, medan resten gömmer sig och sedan den som räknar måste leta efter alla. Det första som hittas ska räkna nästa
gång och det sista ut vinner spelet. Och så fortsatte det. Tanken är att alla spelare blir jägare någon gång.

Alla mänskliga skapelser leder till innovationer. Och detta var inget undantag. För att göra det mer spännande lade vi till
två varianter: För det första vissa av de gömda kunde ”befria” från att räkna de andra. För det krävdes att man skulle komma
springande till väggen utan att ”jägaren” upptäckte det och röra med sin hand väggen upprepade gånger samtidigt som man
skrek ”Pin-Pin för mig och alla mina vänner”.

Den andra innovation var ”Kon är död” som användes när ”jägaren” eller den som letade efter de andra angav fel namn till
den som han hade hittat. När detta inträffade, den som hade hittats skulle säga: ”jag är inte X, jag är Y” och sedan skrika
”kon är död”. Dessa två varianter, ogiltigförklarade leken och ”jägaren” fick räkna igen. Som straff fick han lägga 100
till den siffra han räknade först.

Det är självklart att båda åtgärderna resulterade för det mesta i omväxlande och luriga knep som syftade till att vinna mot
den som skulle leta. En sommar fick min granne, en flicka från Västindien, att räkna upp till 3000. Vi enades om att välja
den som skulle ställa sig tyst bakom henne, medan de andra låtsades gömma sig, så att när hon var klar och meddelade ”nu
börjar jag leta” den utvalde sträckte ut sin arm mot väggen och tillkännagav sin räddning ”Pin-Pin för mig och alla mina
vänner”. Och återigen fick hon räkna till 100.

Ett annat trick var att byta kläder. I gatans ofarliga mörker är ansikten suddiga, så förmågan att urskilja färger och
former var avgörande om man inte ville fortsätta räkna till den 1 mars. I denna taktik var viktigt med fysisk likhet. De
med bruna och svarta långt hår byte mellan dem. På den tiden köpte min mor till min bror och mig två lika träningsoveraller
av bomull. Lika byxor och jackor. Och som vi var nästan lika långa och tunga med pagefrisyr, kunde man inte säga med
säkerhet om det var jag eller han som gömde sig i en trädgård som en boll eller under en rosenbuske. Vi lekte med det
uppenbara som trollkarlar möjligheternas lagar. Ibland en av oss visade en arm, en bit av ett ben eller huvud. Och när den
som letade meddelade stolt att han hade funnit min bror, kom jag ut med helt fräck och sade ”kon är död!” Detta uttryck
gjorde natten lyckad och gjorde mindre trist bristen på möjligheter att lämna området under semester tiden.

Med tiden förbättrade vi leken. Vi hoppade ut, gjorde piruetter, improvisera en dans eller imiterar en fågels fladdrande.
Det bästa var nästa dags 5 minuters berömmelse när alla barn i kön för att köpa bröd kommenterade: ”Visste du att Erica dog
igår som ko?” ”Det är sant, flickan från 462 fick henne att dö som en ko, vad jobbigt, hon var tvungen att räkna till 500.”

Detta, när vi inte tog till det onda knep att få någon av gängets medlemmar att räkna upp till tusen, medan vi i tysthet
gick hem. För när det den som räknade kom till 999 var vi nöjda hemma, i sängen eller satt och åt middag, skrattande när vi
tänkte på jägarens ansikte när han gick ut för att leta efter oss och inte hitta någon.

Vilken straff för den som letade! Vi bestämde att på kvällen skulle vi leka Kurragömma och min bror och jag sprang hem för
att byta kläder. För att spela tvillingar utan att vara det. Jag måste erkänna att klädbytte aldrig föregicks av en tidigare
dusch.

Vi gick in hem som vinden, med dammiga fötter, solbrända ansikte och hår fullt av kvistar. Vi brydde oss inte. Hygien hos
barn är en vuxen fråga och vi var för upptagna för att höra Nana Carmens argument som sprang efter oss runt huset för att
få oss in i badkaret. Dessutom var semester tid, håret också vilade från kammens disciplin. Ingen tid för sådana småsaker,
vi hade ett kritiskt uppdrag, våra vänners öde vilade i våra händer. Deras dröm om att finnas för evigt bland de som skulle
letas och aldrig den som skulle leta var beroende av vår förmåga att härma varandra. Så jag svalde snabbt teet och rostat
brödet med avokado, med ett öga på koppen och den andra på Tom och Jerry, för att sedan hoppa in den ofarliga sommarens
mörker som om vi hade rymdflygsteknik. Grå var vår stridsfärg och vi skulle inte blekna.

Idag är osäkerheten den gemensamma känslan. Mörkret är ett omättligt monster och gatan det mest farliga plats att vara. Vi
är rädda för att vi bortförda, att någon ljuger för oss, blir stulna, misshandlad. Vi fruktar människan och dess oändliga
möjligheter. Vi bygger murar för att förhindra angrepp, men också för att undvika andra. Det verkliga hotet är förlusten av
förtroende för mänskligheten och dess möjligheter att göra det rätta, att byta solidaritet mot larmsystem och generositet
med panik knappar. Byten av mänskliga värden med elektroniska apparater har lämnat barnen utan gator att leka i. Låt oss,
för barnet vi var och som bor inom oss, inte äventyra hoppet om himlen när man öppnar dörren. Försök inte ”döda som en ko”
oskulden.