Palestina, en viktig överenskommelse

Javier Aisa – Espacio Redo

Konflikten mellan Palestina och Israel befinner sig i en mörk tunnel utan slut. Men den nyligen meddelade alliansen
mellan Fatah, den största grupp inom PLO och Hamas kan erbjuda en enad front, för att lösa sina tvister och stärka
ett politiskt alternativ till Israel, som alltid gynnas av fientligheterna mellan palestinierna.

De misslyckanden tidigare pakter i Kairo (2011) och Doha (2012) skapar skepsis över avsikten med en samlingsregering
och fria val inom ett år. Uppdelningen mellan den Palestinska Myndigheten och den Islamiska Motståndsrörelsen har
aldrig varit något positiv för det palestinska folkets möjlighet att få sina nationella rättigheter i en stat. Därför
är detta förbund av ytterst vikt för att skapa en effektiv förvaltning i de palestinska områdena, för att förbättra
levnadsvillkoren för befolkningen och även för att motverka Israels hegemoni och oförsonliga inställning.

Dialogen har misslyckats

Palestinska tjänstemän har bekräftat stillaståendet i möten med företrädare för den israeliska regeringen som leds
av Benjamin Netanyahu och som främjats sedan nio månader av John Kerry, USA:s statssekreterare. Nästa steg i sin
strategi har varit att återta initiativet. Innan hade Palestina accepterats i Unesco och som FN-observatör stat. Nu
förbereder palestinierna sitt inträde i 15 internationella fördrag och konventioner. Vid denna tid bör
förhandlingsrundan ha slutförs. En förhandling med lite innehåll eftersom det handlar bara om ramavtal, lite mer än
en agenda. Inte heller har tagits upp de historiska problem, sedan den israeliska armén ockuperade Västbanken, Gaza
och östra Jerusalem 1967.

Premiärminister Netanyahu har avbrutit den israeliska närvaron i mötena med argumentet att den nationella myndigheten
har valt Hamas istället för att upprätthålla förbindelser med Israel.

Det borde inte vara förvånande att ANP söker närmande till islamisterna. Resultatet av kontakter med Tel Avivs
regering är dyster. Byggandet av kolonierna slutar inte. Under 2013 antalet bostäder på Västbankens bosättningar har
ökat med 123 % medan i Israel endast 4 %.

Med annekteringen av hundra hektar förbereds utbredningen av bosättningen Gush Etzion vilket innebär en nystart för
koloniseringen av södra Jerusalem och på så sätt den fullständiga separationen av den heliga staden från resten av
Västbanken. Ett beslut som syftar till att förhindra att östra Jerusalem blir den palestinska huvudstaden. Dessutom
fortsätter Netanyahus regering att stoppa utbetalningen till ANP av de 80 miljoner dollar i månaden som motsvarar
den skatt som tas ut på import till de palestinska områdena.

Frysning av dessa medel kan leda till myndighetens ekonomiska kollaps eftersom de utgör två tredjedelar av den totala
budgeten. Till dessa hårda åtgärder bör läggas vägran att släppa en fjärde grupp av palestinska fångar vilket man
kom överens om i början av den USA ledda dialogen.

En Amnestys rapport visar att under 2013 dödades 22 civila palestinier på Västbanken, 14 av dem i demonstrationer
och fyra var barn. Enligt FN: s siffror innebär det fler offer än under 2011 och 2012. En viktig fakta till är att
sedan januari 2011, mer än 8500 personer (1500 barn) har blivit allvarligt skadad av skottlossning och tårgas.

Svagheter och fördelar

Försoningen mellan de palestinska grupperna är också ett svar på inhemska behov och intressen. President Mahmoud
Abbas och hans administration har inte gjort stora framsteg i frågan om Israels erkännande av palestinsk suveränitet.
Dessutom hans rättsliga mandat som president, som erhålls med 63 % av rösterna 2005 och bojkotten av den islamistiska
gruppen, borde ha avslutat för fem år sedan.

Den palestinska administrativa enheten når endast en fragmenterad del av Västbanken, 33 % (zon A och B), men 82 %
(områdena B och C) kontrolleras av den israeliska armén. Hamas vann parlamentsvalet i januari 2006 med 45 % av
rösterna och 75 platser, jämfört med 43 platser för Fatah, men den styr bara Gaza under blockad av Israel med en
omislamisering av samhället och alltmer konservativa seder.

Haniyahs regerings isolering är tydlig efter störtandet av Morsi och förföljelse av det muslimska brödraskapets
medlemmar i Egypten, vars militärjunta har skärmad gränsen mellan Gaza och Sinai. På samma sätt har alliansen med
den syriska regimen bleknat, eftersom islamisterna kämpar mot Assad och Iran har återupptagit förbindelserna med den
nationella myndigheten. Låt oss lägga till ytterligare en anledning, Hamas använder också överenskommelsen till att
förhindra ytterligare tillväxt hos islamiska Jihad eftersom deras popularitet växer långsamt.

Fatah, d.v.s. den palestinska myndigheten, kommer från den klassiska arabiska nationalismen, bort från de religiösa
och en tendens att behålla till varje pris sin egen tjänstemannaapparat, identifierad med sin exklusiva
administration av de ockuperade områdena. Den islamistiska organisationen är ett religiöst brödraskap, en militär
och politisk förtrupp. Hans kamp mot Israel är en religiös plikt och syftar till att bygga en islamisk stat i
länderna mellan Medelhavet och Jordanfloden vilket innebär att inte erkänna staten Israels existens. Däremot kan
deras pragmatism vinna över de retoriska principer om de kan delta som främsta aktörer i en hypotetisk utveckling av
en rättvis fred. Hamas ledarskap är obestridlig i den mån den representerar ungefär hälften av den palestinska
befolkningen, enligt rösterna i parlamentsvalet.

En farlig framtid

Det finns fortfarande mycket att lösas för att avtalet ska bli effektiv och eftergifterna måste vara ömsesidiga,
omorganisationen av det nationella rådet med Hamas inträde i PLO, gemensam diplomati, utarbetandet av en konstitution
och ett enda rättssystem i Västbanken och Gaza och att Hamas accepterar 1967 års gränser och Israel implicit samt
stoppa våldet.

Men trots president Mahmoud Abbas uttalanden, tiden för diplomati verkar vara på väg att dö. Med tanke på det
meningslösa i de många förhandlingar, kan en gemensam regering utveckla ett djupare politiskt förslag, ansöka om att
gå som fullvärdig medlem status i FN. Den sannolika amerikanska veto och den fullständiga förkastande av Israel som
skulle betrakta denna handling som nästan en krigisk provokation, skulle leda de palestinska ledarna att inleda en
tredje intifada.

För att genomföra denna riskfyllda satsning skulle vissa krav behöva uppfyllas. Två är mer genomförbara, koalitionen
mellan alla palestinska grupper, som redan har påbörjats, och befolkningens sociala stöd, utan tvekan. En tredje
krav är svårare, att ha en gynnsam kraft balans mot Israel, om så bara i regionala och globala politiska termer. Men
Netanyahus regering kommer inte att gå vidare med försiktighet. Svaret kan bli mer kraftfull med en snabb ingripande
av dess militär styrka och en ännu större inneslutning av den palestinska befolkningen som de mest extremistiska
ministrar kräver. Då ska lösningen till en eventuell så ojämlik våldsam konfrontation komma att ligga hos det
internationella samfundets institutioner.