I slutet av april gav kronprins Mohammed Ben Salman (MBS) en intervju till Saudiarabien TV Rotana i syfte att göra en översikt över
situationen fem år efter lanseringen av Vision 2030, den socioekonomiska utvecklingsplanen för att diversifiera landets ekonomi. Mot alla
förväntningar, efter att ha talat om kungarikets ekonomi, de genomförda projekten och de som skulle genomföras under de kommande åren,
nämnde tronarvingen vissa religiösa aspekter, särskilt om sharialagens roll i Saudiarabien.

Efter att ha erinrat om att kungarikets konstitution är Koranen, enligt artikel 1 i den grundläggande lagen som utfärdades 1992 av kung
Fahd, gav MBS några viktiga detaljer om Sunna, samlingen av talesätt och handlingar från profeten Muhammad till vilken Islam tillskriver
ett normativt värde. Om, i teorin, Sunna är den andra källan till lag, lägre än Koranen, är den faktiskt den viktigaste eftersom den styr
tolkningen av den islamiska heliga boken och framför allt för att Koranen, i motsats till vad man ibland tror, innehåller bara några få
rättsliga bestämmelser.

Däremot finns det över en miljon hadither, av vilka många har rättsliga konsekvenser. Historiskt har juristernas stora arbete varit att
särskilja det sanna från det falska i denna massa av traditioner för att kunna härleda normerna endast och uteslutande från den autentiska
Sunna, ett program som i princip nästan alla muslimer håller med.

En drastisk minskning av hadither

Om sharia i de flesta muslimska länderna inte längre tillämpas direkt, samtidigt som den inspirerar den positiva lagen i varje stat, kan
MBS övervägandena få direkta konsekvenser i det saudiska sammanhanget, ett kungarike som inte har ”en straffrättslig och civil lag och där
domare härskar i vissa områden på grundval av islamisk rättspraxis, med en stor uppskattningsmarginal. I detta avseende klargjorde MBS att
man i kungariket borde ”tillämpa ett straff bara om det finns en tydlig korantext eller en hadith mutawatir”, nämligen ett ordspråk av
islams profet som överfördes genom århundradena, av en oavbruten och numeriskt betydande serie av sändare.

Som prinsen förklarade är dessa hadither bindande, till skillnad från ahadi hadiths (överförda av enskilda berättare), som bara blir det om
de bekräftas av en vers i Koranen och khabar hadiths (berättelser vars hjärta är identiskt i de olika versionerna men som varierar i vissa
detaljer såväl som i deras formulering), vars äkthet är osäker och som därför inte kan åberopas som källor till lag, även om de kan tjäna
till personlig uppbyggnad.

Vad MBS hänvisar till är ett gammalt klassificeringssystem där kriteriet för att bedöma en hadiths äkthet inte är de enskilda sändarnas
trovärdighet, som i sammanställningen av de sex sunnikanoniska samlingarna, utan antalet personer eller grupper som överförde det. Detta
är, om man vill, ett probabilistiskt kriterium, historiskt utvecklat särskilt i Hanafi skolan: ju mer utbredd en hadith, desto svårare är
det att hitta på det, särskilt om man tar hänsyn till kommunikationssvårigheter mellan olika geografiska regioner i den förmoderna
världen.

Juristernas subtiliteter? Inte riktigt. Effekten av denna epistemologiska förändring är betydande: med det ”probabilistiska” kriteriet
minskas antalet traditioner som betraktas som äkta och normativa drastiskt med flera tiotusentals, de två samlingarna av hadither som är de
mest auktoritativa (Muslim och al-Bukharis Sahih) innehåller vardera mer än 7500 ordspråk, till några tiotals eller hundratals, beroende på
om man bara betraktar hadiths som överförs bokstavligen eller också de som har rapporterats med olika ord men med samma betydelse. I
allmänhet faller de flesta av traditionerna som anses vara mutawatir inom ramen för rituella metoder, dvs. ord som reglerar bön, rening,
pilgrimsfärd, jihad, begravning, äktenskap etc.

En lagreform?

Mer exakt, olika straff som fortfarande tillämpas i Saudiarabien saknar grund i Koranen och nämns inte i någon hadith mutawatir. Ta fallet
med äktenskapsbrott, straffen som Koranen föreskriver för äktenskapsbrott, oavsett om det är en man eller en kvinna, är hundra piskrapp
(Koran 24:2). Å andra sidan, för gifta äktenskapsbrytare, föreskrivs stening på grund av profetens ordspråk och en påstådd vers i Koranen
som jurister anser vara upphävd i texten (och därför frånvarande i Koranen i den form som den läses i idag av alla muslimer) men ändå
effektiva i sina rättsliga effekter.

Den princip som MBS nämner skulle göra det möjligt att avskaffa stening eftersom tekniskt sett, i Sunna, är detta straff baserat på en
ahadi hadith, därför inte bindande. Vid denna punkt återstår naturligtvis problemet med piskrapp som prinsen i sin intervju försöker lösa
på ett något otroligt sätt. Han hävdar faktiskt att Koranens normer alltid bör tillämpas enligt profetens exempel. Konkret betyder detta
att om Koranen tydligt föreskriver en straff men profeten inte tillämpar den, upphör Koranens sanktion.

Med utgångspunkt från denna förutsättning, enligt tronarvingen, bör den otrogna kvinnan inte ådra sig det straff som Koranen föreskriver på
grund av ett profets talesätt som säger att Muhammad skulle ha skonat en kvinna från straffet, som kom till honom flera gånger för att ange
sig själv för otukt. Den hadith som nämns av MBS är dock inte en del av mutawatir hadiths, därför, enligt den logik som han själv införde,
bör det inte tas med i beräkningen. Och framför allt säger slutet på det nämnda hadithen (som prinsen inte nämner) att kvinnan slutligen
stenas efter att ha fött den son hon bar i livmodern.

I detta avsnitt hamnar därför arvtagaren i motsats till sig själv. I själva verket är terrängen som han vågar sig mycket kuperad och hal
och situationen kompliceras av det faktum att klassificeringen av hadither förmodligen är vetenskaplig kunskap men som inte är faktiskt,
med tanke på att juristerna själva, även muslimska exegeter och teologer skiljer sig djupt om klassificeringen av traditionerna, genererar
mycket olika tolkningar. Själva frågan om vilka är mutawatir hadither och hur många finns har inte något enhälligt svar bland experterna.
För Muhammad Abduh, en av fäderna till islamisk reformism i början av 1900-talet, kan de så kallade mutawatir hadither räknas på ena handens
fingrar, teologen och exegeten Suyuti (d. 1505) indikerar 113, medan den marockanska traditionalist och juristen al-Kattani (d. 1927)
räknar 310.

Principen om mutawatir hadiths giltighet ensam kunde också avskaffa det föreskrivna straffet för konsumtion av alkohol, som för närvarande
sanktioneras med piskrapp (40 eller 80 enligt juridiska skolor). Faktum är att denna mening baseras på ett ordspråk, inte mutawatir hadith,
enligt vilket Muhammad skulle ha straffat med 40 piskrapp en man som hade druckit vin. Koranen å sin sida förbjuder uttryckligen konsumtion
av vinet, ”Djävulens skamliga påfund” (5:90), men föreskriver inte kroppsstraff och avvärjer syndarens dom bortom.

Detta gäller avfälling (ridda) för vilket Koranen inte föreskriver någon jordisk bestraffning, något som kommer att utdelas i det kommande
livet, men som idag sanktioneras av dödsdom, på grundval av två ord, fortfarande finns det inte någon mutawatir hadith som hävdar att ”om
någon byter religion, döda dem” och ”en muslims blod är inte lagligt, utom i tre fall: äktenskapsbrott mellan gifta människor,
vedergällning och övergivande av religion och samhället”.

I Saudiarabien hade frågan om avfälling redan tagits upp i december 2017 av Center for Intellektuell krigföring, knuten till det saudiska
försvarsministeriet och ansvarig för att ”bekämpa rötterna till extremism och terrorism och förklara de korrekta islamiska värdena och
principer ”. Med tolkningen, som är ganska utbredd bland samtida jurister, som jämför avfälling mot högförräderi, hade Centret i ungefär
tjugo tweeter specificerat att avfälling, uppfattat som den formella avsägelsen av islam, bör bara straffas om det motsvarar en offentlig
handling av avskiljning eller uppror mot den islamiska gemenskapen. Centrets avsikter med detta förtydligande var att motbevisa de
jihadistiska tolkningarna av avfälling som föreskriver dödandet av alla som överger islam, men i själva verket slutade det med att
legitimera de arresteringskampanjer som genomfördes av MBS mot interna dissidenter, anklagade för att undergräva den allmänna ordningen och
dela upp samhället.

Wahhabismens grunder ifrågasätts

Beslutet att binda endast den så kallade mutawatir hadith kunde slutligen också få konsekvenser för det fortfarande gällande förbudet mot
att bygga icke-islamiska tillbedjans platser i Saudiarabien. Hadithen som detta förbud bygger på (”Det kan inte finnas två religioner på
den arabiska halvön”) verkar inte falla i kategorin mutawatir. Under de senaste åren har denna fråga tagits upp flera gånger, 2018 träffade
en delegation amerikanska evangelister tronarvingen för att diskutera denna fråga och det verkar som att MBS vid detta tillfälle åtog sig
att be sina ulemor att definiera ”Arabiska halvön” som tar tillbaka den gamla debatten om huruvida det saudiska kungariket eller bara
städerna Mecka och Medina ska förstås med detta uttryck.

Förutom deras praktiska konsekvenser på det rättsliga området ifrågasätter MBS uttalanden wahhabismens själva grund, kungarikets officiella
doktrin, som baseras exakt på Sunnas centrala dimension och på den systematiska studien av traditioner, dessa hundratusentals hadither som
prinsen säger att han vill förflytta till en sekundär plan.

Under intervjun lyckas MBS sätta kungarikets Wahhabi arv i perspektiv genom att motsätta sig det klassiska argumentet om avgudadyrkan,
centralt för islam. På frågan om han följde Muhammad Ibn Abd al-Wahhabs tankeskola, grundare till Wahhabism, specificerar MBS ”att följa en
skola eller ett ulema i synnerhet är likvärdigt med att göra människor till gud” och hävdar allas frihet att självständigt öva ijtihad,
tolkningen av islamiska källor. Ur denna synvinkel är MBS i en position närmare reformisterna i början av 1900-talet, såsom Muhammad Abduh
och Rashid Rida, än Wahhabis. Men med den skillnaden att reformisterna också efterlyste ett större folkligt deltagande i det offentliga
rummet, vilket prinsen inte alls är beredd att bevilja.

På väg till en post-Wahhabi stat

Prinsens uttalanden antyder möjligheten för en post-wahhabi Saudiarabien. Ett kungarike som inte är mindre auktoritärt än det är idag, en
stat som kommer att fortsätta att undertrycka meningsskiljaktigheter, förneka deltagande i det offentliga rummet och kontrollera media, men
där den wahhabitiska religiösa etablissemang, som har spelat en grundläggande roll under den saudiska rikets 250 års historia, kommer att
bli mer och mer begränsad till en marginalroll eller i alla fall endast involverad i den mån dess ingripande verkar användbart för att
uppnå de mål som prinsen har satt upp.

I själva verket hade denna process redan inletts i april 2016, då kommissionen för främjande av dygder och förebyggande av laster, enklare
känd som religiös polis och ansvarig för att säkerställa efterlevnad av sharialag på offentliga och privata platser, berövades många
befogenheter som den haft i årtionden.

Att begränsa hadithernas inverkan på saudisk lag är ett inledande steg till den lagliga reformen som MBS har övervägt i flera månader.
Innan denna intervju tillkännagav prinsen sin avsikt att skapa en individ stadga, en strafflag och en civil lag för att begränsa domarnas
frihet och skapa förutsättningar för att locka utländska investeringar, vilket verkar vara för närvarande en av de viktigaste frågorna för
MBS. Det ögonblick då prinsen tillkännagav dessa reformer är inte mindre betydelsefullt, några månader efter valet av Joe Biden, för vilken
respekt för mänskliga rättigheter är en prioriterad fråga, och ett år efter den allvarliga ekonomiska krisen orsakad av pandemin och
kollapsen av oljepriser, landets främsta inkomstkälla.

Lösningen på dessa problem innebär nödvändigtvis strukturella reformer av det saudiska systemet, som inte kan ignorera religiösa reformer.
Sådana reformer är uppenbarligen nödvändiga för prinsens planer, men om de pressas till dess extrema konsekvenser kan de innebära en
totalrevision av islamisk doktrin och rättsvetenskap med en markant försvagning av hadithernas roll. För närvarande är detta bara ord i en
intervju, nästa utveckling kommer att bekräfta eller förneka det.

Anteckningar:

Med en examina från 2009 i kulturer, institutioner, språk i Eurasien och Medelhavet vid Ca Foscari University i Venedig 2014, tog Chiara
Pellegrino sin doktorsexamen från samma universitet med en avhandling om samtida vetenskaplig exeges av Koranen. Hon har varit i
redaktionen för Oasis Foundation sedan 2011.