Mycket har skrivits om frågan om man kan reformera Islam. Jag vet att avsikten är mestadels god, från båda de som säger ja,
och de som säger nej.

Om man uppfattar Islam som själva kärnan i den universella budskap från Gud till människan, då är det bara Gud som kan
reformera det. Om man uppfattar det som profeten Muhammads budskap (fvmh),
återigen, det är bara Profeten själv som kan reformera det. Men om den tolkas som en avsikt och våra personliga
ansträngningar för att leva enligt vår existens djupare verklighet, och gång på gång utföra vad islam innebär, så borde vi
säga att det inte islam som vi måste reformera, utan oss själva, vårt sätt att se på och relatera till vår existens.

Min uppfattning är att när man börjar fokusera på islam på ett sådant personligt och individualistiskt sätt, blir det
svårare att tala om islamiska stater eller absolut sekularism. Båda förekommer tillsammans, men de kan inte blandas. Ingen
kommer att kunna tala igen som om han eller hon företräder islam, men man kommer inte att kunna förneka igen om att islam
inte har något att göra med vad som händer i det sociala rummet. Det finns inget samhälle utan individer, och individen
kommer inte att kunna vara en människa utan samhällets gjutform. Det är inte en fråga om ”antingen det ena eller andra”,
men båda, utan oärliga separationer eller påtvingade blandningar.

På så sätt varje muslim, man eller kvinna, när de försöker agera efter sin islam, bör ständigt fråga sig om vilken är den
mest islamiska reaktion eller svar på särskilda omständigheter man konfronteras med. Som det gamla uttrycket säger: ”Islam
är inte en ideologi, utan en livsstil.” Jag säger inte detta med religionens (och politikens) despoters avsikt, som skulle
älska att tillskansa sig den platsen i vårt medvetande, och därmed fatta våra beslut på våra vägnar. Om man ger dem fria
tyglar, skulle de i hemlighet, vilja avsätta Gud och på så sätt vinna attributet Malik Yawm al Din (Domedagens herre).

Därför växer för varje dag som går min övertygelse om att den gamla debatten om hur noga måste man följa den profetiska
Sunna (Muhammads exempel) leder oss bort från uppenbarelsens huvudsakliga innebörd som inte är att imitera en mans exempel
(för mer inspirerad och exemplarisk han kan vara), utan att söka och följa Guds väg och exempel. Jag säger ofta till mig
själv att jag borde ägna mycket mer av min tid och många fler sidor till att studera Koranen (och andra profetiska
uppenbarelse) och hadith med syftet att med respekt upptäckta Allahs sunna (Guds vägar). Eftersom Guds sätt att ”agera”,
tror jag, är mycket mer befallande än Hans profeter.

Det slår mig nu, till exempel, den gamla frågan om predikan (khotba) under fredagens bön bör vara på arabiska eller i det
specifika samhällets språk. I det område jag bor, där frågan var mycket relevant under en period särskilt för oss som
tillhör flera olika språkgrupperna (med få arabisktalande), började vi läsa juridiska förklaringar från Hanafi, Maliki,
Shafi’ och Hanbali skolan för att få ett svar. För mig var saken mycket lättare. Frågan var inte ”vad gjorde de lärda?”
utan ”hur skulle Gud handla i enlighet med vad vi vet om Honom?”. Och al Hamdulillah, är Koranens vittnesbörd mycket enkel
och mycket klokt: VI HAR aldrig sänt ett sändebud som inte talade samma språk som det folk [till vilket han sändes], så
att han klart kunde lägga fram [sitt budskap] för dem. (14:4). Om vi verkligen skulle vilja imitera Guds moral, skulle vi
inte ens fråga vilket språk ska vi använda vid tillbedjan. Gud har gett oss sitt exempel: till varje folk har Han talat på
deras språk.

Min ödmjuka åsikt är därför att vår religiösa fixering med ”traditionen”, nämligen den profetiska Sunna, gör att vi ibland
blir närsynta mot Guds högre sunna. Profeternas exempel (inklusive Muhammad) är inte viktiga i sig, utan i relation till
Gud. Att vara muslim går inte ut på att smickra Muhammed (fvmh), utan att söka Gud.

Jag skulle därför vilja uppmana mina muslimska bröder och systrar till att läsa koranen och hadith igen från denna vinkel
och med nya riktlinjer i vårt sökande. Vi bör uppmuntra varandra att leta efter de tecken som avslöjar Guds vägar. Allah,
är den som vet mer och bättre. Vår uppgift skulle vara att stämma av och synkronisera, så mycket som möjligt vår existens
hjärtslag med själva verkligheten, våra känslor med Guds ”känslor”, med en hjärtlig önskan att nå idealen även om vi vet
att vi aldrig kommer att nå så högt (och det där är Ihsan).