När jag som universitetsstuderande träffade professor Dunn för första gången för flera år sedan, kallades han redan då
Amerikas främsta expert på Ibn Batuta. Jag kommer aldrig att glömma hans kommentar då vi diskuterade vårt gemensamma
favoritämne och professorns bok (han hade då skrivit de första sju kapitlen): ”Jag anser mig nu kunna säga att jag vet
precis hur en Malikiforskare på 1300-talet skulle tänka.” Ja log då åt hans skryt men än mer nyligen då jag hade boken
direkt från tryckeriet i mina händer. Jag utmanade hans yttrande då jag slog upp boken på första sidan.

Jag tror att Ross Dunn har kommit så nära att förstå den mentala och känslomässiga läggningen hos ett 1300-tals
Malikiforskare som det är mänskligt möjligt för en kristen amerikansk historiker på 1900-talet att göra. (Och så mycket som
denna amerikanska muslimska recensent har rätt att döma.)

Ibn Batutas namn har samma välbekanta klang för arabiska skolbarn som Marco Polo har för elever i Europa eller Amerika.
Född ett halvt sekel efter den venetianske upptäcktsresande, har Abu Abdullah Ibn Batuta i väst blivit känd som ”den
muslimska världens Marco Polo” men tar dock endast andra pris i jämförelse med honom som väst hyllar som den största
upptäckaren i historien.

Dunn, vars karriär har givit en ny och positivare mening till termer som orientalist och arabist, framhåller objektivt:
”Ibn Batuta reste till och rapporterade från bra många fler platser än Marco gjorde, och hans berättelser erbjuder detaljer,
ibland i tillfälliga bitar ibland i långa utläggningar, ur nästan varje tänkbar aspekt av människans liv på den tiden från
de kungliga ceremonierna för Sultanen av Delhi, till kvinnornas seder på Maldiverna och skörd av kokosnötter i södra
Arabien. Dessutom är hans berättelse mycket mer personlig och mänskligt engagerande än Marcos.”

En 24 år lång pilgrimsfärd…

Ibn Batuta var en ung man då han lämnade Tanger (Marocko) år 1325 e. Kr. för att genomföra vallfärden till Mecka. Huruvida
han hade någon föraning om sitt kommande öde då eller några hemliga avsikter, så kvarstår faktum att han inte skulle
återvända tills i hemstad på åtminstone 24 år. Under den tiden besökte han de centrala islamiska områdena och reste till de
yttersta gränserna av civilisationen och hans färdväg omfattade Indien, Centralasien, Indonesien, Östafrika och
västafrikanska Sudan. Efter att kortvarigt ha återvänt hem så fortsatte Ibn Batuta att resa under lång tid, totalt så länge
som 29 år.

Ibn Batuta – En bortglömd skattkista för historiker

Berättelsen om hans resor, känd på arabiska genom den litterära termen ”Al-Rihla”, hade en mycket blygsam inverkan på den
muslimska världen fram till modern tid. Om man jämför med uppmärksamheten som Marco Polos bok fick i Europa. Al-Rihla
började få internationellt erkännande i mitten av 1800-talet när den kom ut i en förkortad engelsk version av Samuel Lee
(1812) och på franska av Detremery och Sanguinetti (1853-58).

Al-Rihla borde läsas av alla som har, om än bara ett måttligt, intresse av islamisk historia. Ibn Batuta var en pionjär i
sig själv. Detta helt enkelt därför att han var, som den ordbegåvade mannen Ibn Juzayy som skrev ut, förkortade och
förfinade Ibn Batutas berättelse, entusiastiskt kallade honom: ”en resenär i tiden” och möjligen ”den mest överlägsna
resenären bland muslimerna”.

Dunn’s bok ”The Adventures of Ibn Batuta” är den lämpliga och rekommenderade (om inte obligatoriska) handboken till Al-Rihla.
Alla som studerar islamisk historia bör ha dennes lärda och oftast humoristiska kommentarer inom räckhåll. Helst bör man ha
bägge böckerna öppna samtidigt. Det kan inte hjälpas att det är djupt beklagligt för alla Ibn Batutaforskare som inte hade
denna mästerliga referens vid sina sidor då de läste Al-Rihla för första gången. När man läser denna bok börjar ett
märkvärdigt faktum gå upp för läsaren: en av Ibn Batutas bästa vänner lever 600 år efter marockanen.

Dunn’s tillgivenhet för upptäckaren genomsyrar hela hans bok, trots de små kvickheterna som är utspridda genom hela verket
och som kanske inte alltid är obefogade. Vad skulle Ibn Batuta ha tyckt om denna tuffa amerikanska ironi? Sådana spydigt
tillgivna uttalande som ”Ibn Batuta var på väg till Indien och begav sig än en gång i väg i helt fel riktning”, kanske hade
fått upptäckaren att le – i synnerhet med vetskap om att Dunn’s skämtsamhet ständigt leder väg till förklaringar. Som i det
här fallet med ”fel riktning”, så påminner Dunn dem som borde ha kommit ihåg att medan Ibn Batuta befann sig i Jeddah så
visade sig hans jakt på en viktig rafiq (en guide som väl känner till Indien, talar persiska och har viktiga sociala
kontakter) misslyckad. Därför bestämde sig marockanen tydligen för att ”närma sig Indien via en omväg och hoppades således
träffa människor efter vägen som kunde leda honom till Delhi och tillhandahålla honom med de nödvändiga kontakterna”.

Bevis för den internationalistiska kompetensen hos den islamiska civilisationen

Dessa typer av logiska slutledningar som sannerligen har kostat den amerikanska professorn timmar, för att inte tal om år,
att försöka klura ut varje impuls som styrde Ibn Batuta på hans resa. Utgör ett av de största kännetecknen för boken.

”The adventures of Ibn Batuta” ger även en värdefull inblick i den tidens kulturella uppföranden, politik, topografin i de
områden som Ibn Batuta passerade igenom och framför allt just vad författaren ville bevisa: ”den internationalistiska
kompetensen hos den islamiska civilisationen” på medeltiden.

På ett mästerligt sätt ger ”The Adventures of Ibn Batuta” läsaren en idé om islam på medeltiden som en civilisation vars
kulturella dominans sträckte sig långt bortom Mellanöstern eller länderna som beboddes av araber. Skriven på ett gripande
sätt som lätt skulle tilltala även ickehistorikern, är denna bok troligen ny i sitt slag vad det häller begrepp och
utförande, vilket placerar den i en klass vid sidan av och över majoriteten av andra böcker som behandlar islamiska ämnen
skrivna av västerländska forskare.

En bok med ovanligt mycket respekt

Endast i några enstaka små detaljer märks det att är ett arbete av en ickemuslim. Dunn hänvisar i inledningen till ”den
förvånansvärda framgången för muslimsk tro och civilisation”.

Förvånansvärda? Inte för intelligenta muslimer som är mycket mer förvånade över den islamiska civilisationens nedgång. Vi
måste dock komma ihåg att denna bok först och främst skrevs för att undervisa en västerländsk läsekrets som otvivelaktigt
har växt upp med att höra termen ”barbarisk invasion” hopkopplad med varje utbredning av islamiskt styre genom historien.

Dunn avvänjer sin läsare med känslighet, om han behandlar vissa karakteristiska handlingar av Ibn Batuta, som var och är
tecken på noggranna islamiska normer, snarare med humor än med förakt. En ickemuslims förstånd (inklusive Dunn’s) skulle
nog annars inte klara av dessa situationer. Trots det, går det ej att ignorera den tydliga respekt för Ibn Batuta, såväl
för den islamiska världen, som fyller varje sida.

Genom detta imponerande verk har Ross Dunn visat sig vara en historiker av integritet, samtidigt som ”The Adventures of Ibn
Batuta” med säkerhet utrycker en global vision som påminner om andan hos de mest framstående historikerna.

Salaam 1996 Jul-Aug sida 21-23

IIFs anmärkning: Artikeln skrevs 1996, boken är lika aktuellt idag som då. En ny version gavs ut 2004. Vi rekommenderar
boken, vi behöver veta mer om den muslimska historien som är ”bortglömt” i de flesta historieböcker.