Mats Svensson – The Palestine Chronicle

 

Alla dessa bilder. Små flickor dödade. Små pojkar stympade. Kvinnor i vita svepningar. Män tystade för alltid. Det är som om världen har lagt en hand över min mun och krävt att jag ska förbli tyst med dem.

Under lång tid har jag inte kunnat skriva. En inre tystnad har levt inom mig – inte som en flykt, utan som ett mellanrum. Ett rum där allt plötsligt stannar och ytan spricker upp. I de ögonblicken, mitt i vardagsljudet, när tankarna äntligen tystnar, återstår bara en stillhet – ett nästan heligt ingenting. Där söker jag efter de ord jag vet gömmer sig någonstans. En bild. En mening jag en gång hörde. Något som väntar på att hittas.

Jag försöker närma mig svaret genom böcker, artiklar och rapporter. Men det är ofta musik som visar vägen – ett löfte om att något viktigt ligger precis bortom räckhåll, precis bortom hörselns ytterkant.

Denna tystnad har blivit dyrbar. I den möter jag mig själv utan masker, utan krav. Men det är också i tystnaden som jag känner något röra sig, en tanke som vägrar att dyka upp men ändå vägrar att glömmas bort. Som en melodi vars titel man aldrig kommer ihåg, men ändå fortsätter att nynna på.

Och sedan – en natt runt fyratiden – bryts tystnaden. Ett barn ropar. Inte skarpt, inte i panik, utan mjukt, nästan som om hon är osäker på om hon får höras. Hon sitter ensam i min dröm, liten, omgiven av ruinerna av ett liv som en gång existerade. Runt henne ligger resterna av hus, fönsterkarmar stirrar blint in i det öde landskapet. Allt är dött. Bara hon lever. Hon tittar på mig, och hennes blick är så tung att jag knappt kan bära den. När jag vaknar finns bilden kvar. Och jag vill inte tvinga bort den.

På eftermiddagen, när min dotter Sigrid kommer hem från skolan, fylls huset med musiken hon älskar. Hon är femton och leder mig in i nya världar – sånger jag aldrig skulle ha hört utan henne. Hon sjunger med till Hamilton, helt försjunken i en annan sorts revolution. Och sedan hör jag den sista sångens ord: ”Vem lever, vem dör, vem berättar din historia.”

Det är som om någon vrider om en nyckel inom mig. Orden öppnar dörren till det jag inte har kunnat nå. Barnet från min dröm träder fram – skarpare, tydligare. Hon är inte bara ett barn. Hon är ett av alla barnen i Gaza som aldrig fick en röst, en framtid, ett liv att återberättas.

Hon är berättelsen som tystats av makten – av politiker som stängde ute journalister, som förnekade barnen deras historia. De palestinska journalisterna som stannade kvar när bombningarna började och som dödades för att de försökte berätta sanningen. PRESS på deras ryggar blev ett mål.

I mitt sinne ser jag Palmachim och Tel Nof, baserna där knappar trycks ner som förändrar liv på marken. All teknologi, drönarna, ballongerna, kamerorna – en teknisk överlägsenhet riktad mot människor som inte har något. Gaza ligger inneslutet som en knytnäve som aldrig öppnas. När barnen tittar upp ser de inte himlen; de ser övervakning. De hör surret från maskinerna som bär döden. De vet att ingen rörelse är fri. Att någon långt borta ser dem – och kan släcka deras liv.

I bunkrar sitter soldaterna skyddade, mätta, med tre skärmar framför sig. Det ser ut som ett tv-spel. Gränsen mellan lek och död upplöses. Jag tänker på Katya, som nyligen spelade Fortnite med sin vän i Spanien. Strider utan vinnare, bara en paus innan nästa omgång. Hon säger ibland att hennes arbete känns lika overkligt. Timme efter timme av monotont tittande: allt registrerat, allt noterat. Ett par barn som rör sig söderut. En skugga bakom en vägg. Mer händer i Fortnite. Här dominerar väntan.

Hon undrar vad hennes kollegor gör på marken. En av dem, ung som hon, bär på något han inte kan hålla tillbaka. I ett sällsynt ögonblick av sårbarhet berättar han för henne att han var tvungen att döda två flickor. Ingen skärm kan skydda honom från den bilden. Den kommer att följa honom varje natt.

Och vapnen är inte riktade mot de beväpnade. De är riktade mot kvinnor och barn, mot journalister som bara försökte berätta för världen. Vem lever, vem dör, vem berättar din historia. Ändå lyckades några få ut sina sista ord – ord som avslöjar vad Netanyahu, den Onde, försöker dölja. Ondskan har fått ett ansikte.

För drygt ett år sedan frågade jag min vän Ramzy Baroud hur det gick för hans familj i Gaza. Han svarade kort: nitton döda, tolv saknade. Trettioen personer – utraderade från en enda familj. Dödade av unga män och kvinnor som såg rörelser på en skärm. Vem ska berätta deras historia?

I en senare dröm står ondskan själv i Knesset. Han sätter upp ett staffli, rasande, och kräver de mörkaste färgerna. Han målar frenetiskt, lager på lager av svart, brunt, jord och blod. Han försöker driva bort allt ljus – allt hopp.

Och mitt i målningen sitter barnet. Det jag såg bland ruinerna. Hennes tårar har torkat. Hennes ögon är inte hoppfulla, utan levande. Förvånade. Hon försöker inte fly; hon existerar helt enkelt. Ondskan försöker måla över henne, sudda ut henne. Han ropar efter mer färg, mörkare nyanser. Men hennes konturer bryter igenom. Hon vägrar att döljas. Hennes blick vägrar att ge efter.

Kanske är det därför hon kom till mig.

Kanske ber hon mig att komma ihåg.

Att skriva.

Att föra hennes berättelse lite vidare.

Kanske är det så tystnad talar.

 

 

Original text: On Who is Remembered, Who is Erased, and Who is Denied a Story