Alla dagar är ett bra tillfälle för en muslim för att tänka på profeten (fvmh) och naturen hos den man som valdes av
Allah som budbärare av dessa ord som vägleder oss och är, Alhamdulillah, vår omedelbara stöd.

Muhammads (fvmh) mänsklighet är något som väcker hos oss den livligaste beundran, och om det aldrig någonsin kan leda
till dyrkan är på grund av hans absolut mänskliga karaktärskvaliteter, egenskaper som varje förnuftig människa önskar
uppnå, muslim eller inte.

Det är dessa egenskaper som binder oss till honom som en vän, som någon nära och långt ifrån den mytiska bilden av den
”arga profeten” (en röst som ropar i öknen) och andra bilder skapade av den sekulära världen, där allt som har att
göra med andlighet har associerats med förvrängda och bisarra beteenden. För några år sedan, på Drottning Sofia-museet
i Madrid, Spanien kunde man se en staty av ett järn man med rufsig långt skägg och galet uttryck, den muslim som gick
förbi den och såg det blev förbryllad när man läste att ett sådant verk hade titeln ”Profeten”.

Ingenting så lång från bilden av Guds tjänare (fvmh). Enligt traditionen beskrivs han som en mycket tålmodig och
kärleksfull man, en förnuftig man, rättvis, mild, jovialisk och generös, alltid omgiven av människor som bokstavligen
fick allt av honom. Hans cirkel täckte hela det muslimska samfundet och även, som krönikorna hänvisar, kunde han komma
nära andra människor i andra dimensioner, andra trosuppfattningar, andra länder. Hans relation med alla omkring honom
var så intensiv att det sägs att han kände smärtan hos en muslim i fjärran. När en av sina egna fick ett sår, kände
han såret med lika stor intensitet eftersom Muhammed var oupplösligt knuten till sina.

De tär detta ”lovvärda” man (enligt innebörden i hans namn) som har valts av Allah som ett sigill för profetskapen,
och det är det viktiga faktum vars firande får mig att tala nu.

Oppositionen av en kärlek till en annan är sönderfall och fälla. Kärlek är en och inte ett objekt som kan delas. Det
är inte något som är tillgängligt och kan distribueras efter behag. Kärleken till Rasul (fvmh) och kärleken till vår
nästa är samma kärlek som flödar in i allt som ger liv, till allt verkligt som leder till Allah, och all verklighet
kommer att leda oss till Allah om vi är Hans ”tjänare”, om vi ger upp och raserar våra fördomar om en individ helt
separerat från allt som omger honom.

Kärlek är inte kvantifierbar och kan därför inte vara högre eller lägre. Vad som är säkert är att när det gäller
Rasulullah (fvmh) vår känsla av tacksamhet och beundran omfattas inte längre av tidsmässiga effekter, medan kärleken
till våra ”nära och kära” är utsatt för växlingar av integration och förändring. Det är här som muslimen kan göra en
slags reservation, dennes kärlek är villkorad av underhållandet av relationen, av tillväxten av det som eventuellt en
sådan relation innehåller och som ständigt bör utvecklas för att göra det möjligt vår återkomst och upplevelse av den
Ende.

Även om det inte finns någon beundran i kärlek till våra nära och kära, underhållet och utvidgning av dessa relationer
är det sätt på vilket vi är trogna till profetens exempel. Det är därför omhändertagandet av våra nära och kära ska
vara över någon form av mystifiering. Det är genom att ta hand om världen som vi följer profetens exempel, inte genom
att ägna oss till en form av tillbedjan som endast kan separera oss den verklighet som omger oss.

Profeten (fvmh) lärde inte sitt goda beteende i någon skola, inte heller uppfostrades han i någon religion på ett
exakt sätt. Det var Allah, genom naturen själv, som gjorde det möjlig för honom att öppna upp sig för andra på ett
omfattande sätt. Hans naturliga beteende när han träffade andra var bortom all yttre överdriven värdighet, det var en
överraskning för utomstående som förväntade sig att se en ”krönt profet.” Men han alltid arbetade för andra, för att
förena människor runt den enda som kan förena dem alla, Allahs Ord, ett icke mänskligt ord som inte begränsas av
särskilda intressen, men av gemensamma för alla män, alla tider och under alla omständigheter.

Inget datum är alltså bättre än Profetens mawlid (födelsedag) för att meditera på Guds eviga ord och hans mänskliga
manifestation, som går genom profetens (fvmh) läppar och som valdes till Budbärare så att vi får ett sanningsenligt
och fullständigt budskap.

Detta är ett bra tillfälle att bjuda in till långsam recitation, till upprepning av denna handling som sprider Allahs
ord vars bästa exempel har vi i Profeten (fvmh).