Abdul Qadir al-Jilani

 

Hemligheten med hemligheter, kapitel XVIII

Pilgrimsfärden, enligt religiösa föreskrifter, är ett besök till Kaba i staden Mecka. Det finns vissa krav i samband med denna pilgrimsfärd:

• att vara kläd en pilgrim klädsel: två stycken sömlösa vit duk, som innebär att vi lämnar bakom oss alla världsliga band
• att vara med wudu (tvagning) när man kommer in i Mecka
• utförandet av sju varv runt Kaba, ett tecken på fullständig underkastelse,
• att springa sju gånger mellan Safa och Marwa,
• att gå till Arafat slätten och stå och vänta där tills solnedgång,
• att övernatta i Muzdalifah,
• att bringa en offer i Mina,
• att utföra sju varv till runt Kaba,
• att dricka från Zamzam källa och
• att göra två cykler av bön nära den plats där profeten Abraham (må Allah vara nöjd med honom) stod nära Kaba.

 

När detta har gjorts, är pilgrimsfärden komplett och dess belöning garanterad, och om något saknas i denna ritual, är dess belöning avskaffat.

Gud den Mäktige säger:

OCH FULLGÖR vallfärden, såväl den större som den mindre, till Guds ära… (2:196)

När allt detta är klart, många kontakter med världen som var förbjudna under ritualen, kan återtas på nytt. I vårt normala tillstånd, utför vi en sista varv och sedan återgår vi till vardagen.

Belöningen för Hajj meddelades av Allah:

… den som stiger in där är i trygghet. Vallfärden till denna Helgedom är en plikt gentemot Gud för var och en som har möjlighet att genomföra den. (3:96)

Den som lyckas med att utföra pilgrimsfärd kommer att hitta en säker tillflykt från elden i helvetet. Det här är hans belöning.

Den inre pilgrimsfärden tar många och långa förberedelser och upphandling av varor innan man påbörja resan. Det första är att hitta en guide, en lärare, någon man älskar och respekterar, någon man är beroende av och lyder. Det är han som kommer att leverera de varor pilgrimen behöver.

Sedan måste man förbereda sitt eget hjärta. För att väcka den, reciterar man frasen la ilaha illa llah, ”det finns ingen gud utom Allah”, och minns Allah genom att begrunda innebörden av denna fras. Med detta vaknar hjärtat, den blir levande. Hjärtat minns också Allah och fortsätter i Hans minne tills den inre väsen är helt renat från allt annat utom Honom.

Efter den inre rening bör man recitera namnen på Allahs attribut, som kommer att tända ljuset som lyser upp Guds skönhet och Hans nåd. Det är i detta ljus som man litar kunna se den hemliga väsens Kaba. Allah befallde sina profeter Abraham och Ismael (må Allah vara nöjd med dem) denna rening när Han sade:

”Sätt ingenting vid Min sida!” och ”Rena Min Helgedom för alla som skall vandra runt den…” (22:26)

Visst den materiella Kaba i staden Mecka hålls ren för pilgrimer. Hur mer renare borde då vara vår inre Kaba som ska granskas av sanningen! Efter denna förberedelse blir pilgrimen insvept inåt med ljuset av den heliga inspiration och förvandlar sin materiella existens till den inre väsen. Han går runt Kaba samtidigt som man reciterar i hjärtat det andra gudomliga namn, Allah, Guds rätta namn Gud. Pilgrimen ska förflytta sig i cirklar eftersom essensens väg inte är rak men cirkulär. Dess slut är dess början.

Då går han hjärtats Arafat, platsen för den inre bön, en plats där man förväntar sig veta hemligheten med ”Det finns ingen gud utom Han, som är Ett och ingen är lik Honom.” Där står pilgrimen medan han reciterar det tredje namnet, HU, inte ensam, utan med Honom, eftersom Allah säger:

Han är med er, var ni än befinner er… (57:4)

Sedan reciterar man det fjärde namnet, Haqq, Sanningen, namnet på Guds Essens. Och sedan det femte namnet, Hajj, det gudomliga eviga liv, från vilket utgår alla tillfällig liv. Sen länkar man det gudomliga namnet med sjätte det namnet, Qayyum det självexisterande, En från vilken hela existensen är beroende av. Då kommer man till hjärtats Muzdalifa. Sedan bärs den inre pilgrimen till den heliga hemlighet, Mina, det väsentliga, där man reciterar det sjunde namnet, Qahhar, Den som övergår allt, den Allsmäktige. Med kraften av detta namn offras egot och själviskheten. Misstrons slöjor kastas bort och vakuums dörrar öppnas hel.

När det gäller de slöjor som skiljer Skaparen från skapelsen sade profeten: ”Tro och otro finns på en plats bortom Allahs tron. De är slöjor som delar Herren från Sina tjänare. Den ena är svart och den andra vit.”

Då rakas den heliga inspirationens huvud av alla väsentliga egenskaper. Pilgrimen går in i Essensens heliga område reciterande det åttonde gudomliga namnet, Wahhab, Allgivaren, utan begränsningar, utan villkor. Där reciterar han det nionde namnet, Fattah, Öppnaren av allt som är stängt.

Väl in i platsen för regelbundenhet, där han förblir i avskildhet, nära till Allah, i intimitet med Honom och bort från allt annat, deklamerar han det tionde namnet, Wahid, Allah den som har ingen lika och ingen är lik Honom. Det är där pilgrimen börjar se manifestationen av Allahs attribut, Samad, Källan. Han ser början av denna outtömliga skatt. Det är en vision utan form eller figur, som inte liknar någonting.

Då börjar de sista varven, sju kretsar under vilka man reciterar de sista sex namnen och lägger till den elfte, Ahad, den Enda En, den Ende singular. Han dricker ur Allahs närhets händer.

Och deras Herre skall stilla deras törst med den renaste dryck. (76:21)

Koppen i vilken vätskan erbjuds är det tolfte namn, Samad, Källan, den som Mättar alla behov, den enda resursen. Genom att dricka från denna källa ser man alla slöjor försvinna från det eviga ansiktet. Man tittar på den med ljuset som kommer från den. Denna värld har ingen parallell, ingen form, ingen kontur. Det är otänkbart, omöjligt att jämföra, denna värld ”som inga ögon har sett, inga öron har hört, vars beskrivning minns inte någon människas hjärta.” Allahs ord kan inte höras som ljudet eller ses som det skrivna ordet. Det största glädje någon människas hjärta kan smaka är njutningen av att se Allah den Högstes sanning och höra Honom tala.

Efter Pilgrimsfärden blir alla misstag rätt. Under pilgrimsfärden blir allt som är förbjudet tillåten, och allt detta finns inom uppnådda enheten, som är kontinuerlig. Allah säger,

De skall inte straffas som visar ånger och blir troende och lever ett rättskaffens liv. I stället för deras dåliga handlingar skall Gud sätta goda handlingar… (25:70)

Då befrias pilgrimen från alla sina handlingar och från alla rädslor och lidanden. Allah säger:

Helt visst skall de som är nära Gud aldrig känna fruktan och ingen sorg skall tynga dem… (10:62)

Slutligen utför man farväls var med en recitation av alla de gudomliga namnen. Då återvänder pilgrimen hem, sitt ursprungshem, det heliga landet där Gud skapade människan till den bästa och vackraste av alla former. Medan han återvänder, reciterar han det tolfte gudomliga namnet, Samad, källan, skatten som tillgodoser skapelsens alla behov. Det är en värld i Allahs närhet, det är där den inre pilgrimens hem finns, och det är dit han återvänder.

Det är allt som är möjligt att förklara, allt tungan kan uttrycka och allt sinnet kan förstå. Utöver detta finns det omöjliga att uppfatta, det otänkbara, det obeskrivliga, och kan därför inte ges någon förklaring. Som Profeten sade: ”Det finns en kunskap som förblir intakt som en dold skatt. Ingen vet om det och ingen kan hitta det, förutom de som har fått den gudomliga kunskapen.”

Men när de uppriktiga hör om förekomsten av en sådan vishet, förnekar inte det. Den vanliga människan kan uppfatta det som finns på ytan. Den som har den gudomliga visdomen kan dra från djupet. Den visas vishet är Allah den Högstes själva hemlighet. Ingen vet vad han vet, förutom Honom. Allah säger:

Han känner [människans] hemligheter och det som är än djupare dolt. Gud – ingen gudom finns utom Han; Hans är fullkomlighetens sköna namn! (20:7-8)

Och de känner inte till något av Hans kunskap än vad Han behagar. Hans kunskaper sträcker sig över himlen och jorden, och bevarandet av det tröttar Honom inte.

De välsignade med vilken Han delar Sin kunskap är Hans profeter och Hans nära och kära som längtar efter att komma nära Honom.

Gud vet bäst.