Haidar Eid – The Palestine Chronicle
Ibland riktas kritik, både konstruktiv och destruktiv, mot BDS-rörelsen, särskilt den palestinska kampanjen för akademisk och kulturell bojkott av Israel (PACBI). Anklagelserna har varierat från att stämpla kampanjen som ”auktoritär” till att hävda att den ”saknar en strategisk dimension”.
Den nationella bojkottkommittén har dock alltid välkomnat allt som skulle utvidga dialogen i det palestinska samhället om vilka kriterier, principer och strategier som bör användas i bojkotten av Israel. Många palestinska aktivister, intellektuella och konstnärer har konsekvent och aktivt deltagit i de många möten där bojkottkriterierna utvecklades.
Många av dem uttryckte sina åsikter och gav konstruktiv kritik, snarare än att tillgripa den typ av destruktiva attacker som återspeglar bristande kunskap och förståelse för rörelsens utveckling och prestationer.
Det säger sig självt att omständigheterna, och följaktligen kriterierna för bojkott, varierar från plats till plats. Till exempel finns det olika strategier som används i Palestina 1948, det ockuperade Palestina 1967, arabvärlden och globalt. Detta tar hänsyn till varje plats specifika sammanhang och säkerställer hållbarhet och effektivitet.
Den grundläggande logiken bakom bojkottrörelsen förblir dock densamma: att aktivera och stärka alla tillgängliga former av påtryckningar på Israel och de institutioner och företag som stöder dess mångfacetterade förtryck av det palestinska folket. Detta syftar till att återställa vårt folks grundläggande rättigheter, framför allt befrielse, flyktingars återvändande och utövandet av vår oförytterliga rätt till självbestämmande.
Ur detta perspektiv är bojkott av Israel en nyckelstrategi i vårt motstånd mot israelisk ockupation och apartheid. Bojkott-, av investerings- och sanktionsrörelsen syftar till att isolera Israel internationellt och göra motstånd mot det både nationellt och inom arabvärlden. Målet är att förändra maktbalansen till förmån för vårt folk och vår kamp för våra grundläggande rättigheter.
Detta kan inte uppnås utan att bryta beroendet av israeliska produkter, inrikta sig på normalisering av relationerna med Israel i alla dess former och åta intellektuella och konstnärer, framför allt andra, att bryta alla frivilliga band som bidrar – oavsett deras avsikter – till att stärka den israeliska hegemonin och den bild av ”normalitet” som Israel främjar internationellt.
Sedan 1993 har olika former av kulturella och akademiska normaliseringsprojekt genomförts under förevändning att ”förstå den andre” eller ”övertyga den israeliska opinionen om våra rättigheter”. Erfarenheterna från många deltagare i dessa dialoger och program bekräftar dock att gemensamma projekt inte bara var ”värdelösa” för vår kamp, de spelade snarare en betydande roll i att skapa ett internationellt intryck av att Israel på allvar sökte fred. De försvagade faktiskt Palestinas försök att bojkotta Israel både internationellt och i arabvärlden.
Israel använde dessa normaliseringsprojekt på ett flagrant sätt för att vitmåla sitt kriminella förflutna inför världen och för att främja en falsk bild av sig själv som en demokratisk och normal stat. Normaliseringsprojekten var också meningslösa på ett annat sätt – de misslyckades med att pressa de israeler som deltog i dem att vidta åtgärder mot israeliska politiska och militära institutioner, utan gav dem istället en falsk känsla av självtillfredsställelse över att de konfronterade ockupationen helt enkelt genom att träffa sina palestinska motsvarigheter och delta i ”dialog” om gemensamma frågor samtidigt som de undvek ”icke konstruktiva” samtal om rättvisa och det palestinska folkets rättigheter.
Vissa glömmer, eller snarare låtsas glömma, att BDS nationella kommitté uppstod ur den första palestinska nationella konferensen för bojkott-, av investerings- och sanktionsrörelsen (BDS) år 2007. Denna nationella kommitté har sedan dess blivit den globala ledaren för bojkottrörelsen. Den består av stora folkliga krafter och fackföreningar (arbetare, kvinnor, författare, bönder, akademiker, studenter etc.), alla fackliga förbund, den globala koalitionen för rätten till återvändande (den största koalitionen som försvarar flyktingars rättigheter), det palestinska icke-statliga nätverket, nätverk av andra civilsamhällesorganisationer och andra viktiga och största ramverk som representerar alla delar av vårt folk i Palestina och i diasporan.
Det är den i särklass största palestinska koalitionen. Även om den inte representerar vårt palestinska folk politiskt, kan den säkert tala för deras räkning om palestiniernas gemensamma mål: att avsluta ockupationen, avsluta apartheid och alla palestinska flyktingars rätt att återvända till sina städer, byar och samhällen.
I detta sammanhang måste vi betona att det civila samhällets existens och kontinuitet under ockupation är en väsentlig del av det palestinska folkets existens och kontinuitet, och därför representerar det till stor del palestiniernas åsikter. De motståndsverktyg som utvecklats av civilsamhället är således en integrerad del av detta folks kamp.
Så till de som säger att civilsamhället och BDS nationella kommitté inte representerar palestiniernas åsikter måste vi fråga: Vem har mest trovärdighet i att utveckla riktlinjerna för bojkott av Israel: koalitionen av de flesta av de palestinska styrkorna, institutionerna, fackföreningarna och ramverken i det palestinska samhället, både i hemlandet och i diasporan, eller en enskild intellektuell, vare sig i hemlandet eller i diasporan? Är det bättre för var och en av oss att sätta våra egna, naturligt partiska, kriterier för bojkotten? Hur skulle detta fungera i praktiken?
Att förkasta idén om kollektivt överenskomna principer för att lösa meningsskiljaktigheter och insistera på varje individs referens är liktydigt med att förkasta idén om allt kollektivt motstånd mot ockupation och apartheid. Det skulle innebära att förkasta grunden för gemenskapens handlingar för befrielse och framsteg – politiskt, socialt och kulturellt.
När det gäller engagemanget att genomföra olika former av bojkott kräver denna kampanj, liksom alla andra motståndsverktyg, tid, ansträngning, dialog, övertalning, tillfällig korrigering och kontinuerlig utveckling för att etablera sina rötter och skapa en faktisk ackumulering av konkreta resultat.
Det folkliga stödet för bojkotten av Israel är tydligt inte bara genom det offentliga stödet från den överväldigande majoriteten av vårt folk, utan också i nedgången av fenomenet kulturell och akademisk normalisering. Antalet palestinier som är villiga att arbeta med gemensamma akademiska och kulturella projekt med israeler har minskat till en mycket liten grupp, nästan isolerad från allmänheten.
Stödet för den palestinska bojkotten av Israel är också tydligt i det snabbt växande engagemanget från ett växande antal av våra människor som kräver att världen bojkottar Israel inom olika områden, och i glädjen hos breda delar av vårt folk, särskilt uttryckt på sociala medier, närhelst vi lyckas motverka en israelisk aktivitet. Till exempel en internationell författares vägran att få sin bok publicerad av ett israeliskt förlag, eller en internationell regissörs inställda deltagande i en israelisk filmfestival.
Varje forskare av bojkott-, av investering- och sanktionsrörelsens (BDS) historia sedan 2005 kan lätt förstå den distinkta kollektiva naturen hos rörelsens handlingsmekanism. Den enda kraft den besitter för att konfrontera normalisering och införa isolering på Israel är den moraliska kraft som härrör från en övertygelse att dra sig ur apartheid-, bosättar- och kolonialstaten och alla dess institutioner.
Visserligen kan ingen individ, institution eller ens en bred koalition av samhälleliga ramverk ”tvinga” någon att följa bojkottstandarderna. Inte heller kan någon nödvändigtvis förneka vårt folks rätt att utveckla kreativa kollektiva motståndsstrategier, inklusive BDS-rörelsen. Även detta är en del av att utöva individuell frihet, vilket är en plikt under det koloniala förtrycket av vårt folk.
Ingen kan hindra BDS-rörelsen från att uttrycka principiell kritik av någon form av normalisering med apartheid-Israel. Det är viktigt att notera att trots sin utbredda popularitet har BDS-rörelsen inte utsett och kommer inte att utse sig själv till väktare av någons nationalism. Rörelsens medlemmar är volontärer och aktivister i motståndet mot apartheid, inget mer.
De största civilsamhällesorganisationerna och institutionerna enades om att aktivera bojkotten genom en uppsättning riktlinjer som syftar till att skapa en acceptabel och realistisk gemensam nämnare för palestinier att följa som ett sätt att sätta press på Israel.
BDS-rörelsens roll är att sprida dessa riktlinjer, svara på frågor från allmänheten och globala partners om bojkott, av investeringar och sanktioner, och konfrontera försök att stoppa och undergräva bojkotten, oavsett om dessa försök görs av palestinier, araber eller internationella aktörer. Detta bör göras på ett etiskt sätt, alltid baserat på publicerade kollektiva standarder, inte på individuella åsikter och känslor hos den ena eller andra aktivisten.
Rörelsen får alltid många förfrågningar från konstnärer, intellektuella, akademiker, studenter och affärsmän, såväl som från olika institutioner, om bojkottriktlinjerna och deras tolkningar i samband med specifika projekt. Detta återspeglar ett betydande antal människors respekt för dessa riktlinjer och den nationella BDS-kommitténs auktoritet, inklusive den akademiska och kulturella bojkottkampanjen.
BDS-rörelsen strävar efter att utöka kretsen av palestinskt, arabiskt och internationellt stöd för att bojkotta apartheid- och folkmordssystemet på alla områden, för att bidra till att uppnå våra rättigheter utan fördomar. Den stora majoriteten av palestinska författare, konstnärer och akademiker, liksom ett stort antal av deras internationella motsvarigheter, står på denna rörelses sida.
Mot bakgrund av det exempellösa utrotningskriget mot vårt folk i den orubbliga Gazaremsan har därför behovet av att stärka det breda palestinska och arabiska offentliga stödet för bojkotten och dess normer vuxit. Behovet har också ökat för alla samvetsgranna intellektuella och konstnärer att delta i att sprida bojkottkulturen och i att aktivt och positivt kontinuerligt utveckla bojkottriktlinjerna för att hålla jämna steg med den föränderliga verkligheten och målet att uppnå frihet och rättvisa.
Original text: On the Logic of Boycott and Normalization: Towards Palestinian Liberation
