Imam Birgivi – Sufismo.org.ar

 

Bismillah Arrahmani arrahim

Ali sade att det finns fyra typer av dyrkan. Den lägsta som är helt värdelös sker när man går igenom bönens procedur mekaniskt utan avsikt. När Allahs Sändebud sade: ”Det finns de som fastar och allt de får av detta är hunger, och andra som ber och allt de får är trötthet” beskrev han denna sorts dyrka.

Den andra typen är bönen där den hängivne ber Gud om saker: pengar, berömmelse, hälsa, mm. Även de som ber om förlåtelse för sina synder och inträde i Paradiset ingår bland dessa. Ali kallade inte detta för att dyrka utan handeln, eftersom denna typ av troende tror att deras böner är någon sorts betalning för Allahs välsignelser. Allah säger i en gudomlig tradition:

Det finns de som ber mig om den här världen i sina böner, Och jag ger dem det, men de har inte en del av Livet efter detta. Och andra ber mig om Livet efter detta och jag ger dem det men de har inte något av detta liv. Och en del frågar bara efter Mig, och jag ger mig själv till dem, det här livet och Livet efter detta.

Den tredje typen av dyrkan är den man gör med tacksamhet, inte bara för den oändliga goda Allah strö över sin skapelse, utan också för de prov vi måste gå igenom för att bevisa vår kärlek till honom. Detta är en mycket hög form av tacksamhet som tack vare Allahs generositet, kärlek och medkänsla för sina skapelser, kallas också för ett själviskt sätt att be.

Den högsta formen av tillbedjan är älskarens berömmelse av den man älskar, av ren kärlek till Allah. Allah säger följande om dem som ber i Koranen: … människor som Han älskar och som älskar Honom… (5:54)

Andlig kärlek kan inte köpas. Det är en gåva, och vi måste vara värdiga för att ta emot den. Den högsta formen av tillbedjan är att prisa den älskade med den naturliga kärleken han gav oss och den andliga vi bör skaffa oss.

För att ta emot den andliga kärlekens gåva måste vi ”hitta, upptäcka och vara.” Man kan inte hitta något om man inte vet vad man letar efter, och man kan inte hitta det om man inte vet hur. Vi kan inte vara något om vi inte lämnar oss själva bakom. Allah säger i en gudomlig tradition:

När min trogne tjänare kommer till mig med extra dyrkan, Jag älskar honom och han älskar. Och när jag älskar honom blir jag hans ögon med vilka han ser, hans händer med vilka han greppar tag, hans fötter med vilka han går …

Detta händer när man vet, upptäcker och är med sin Herre. Men vad är detta ”extra tillbedjan” som kommer att föra oss närmare vår Herre? Att vara till Hans förfoga.

Det finns två nivåer av dyrkan. En av dem är de fem dagliga obligatoriska böner, att fasta under Ramadan, ge allmosor till fattiga muslimer, och vallfärden en gång i livet.

Den andra nivån av obligatorisk tillbedjan har inga särskilda tider. Dessa ska utföras nu och alltid. De är vänlighet, förlåtelse, omtanke om andra, att ge stöd, skydd, mat, råd, att bygga och inte förstöra.

I Allahs ögon är Det bästa av människor den som är god med andra.

Att stå och skydda andras säkerhet en natt är bättre än tusentals nätter i bön.

En muslim är en person i vars tunga och händer går alla säkra.

Allah älskar mest den som gör goda gärningar och se till att andra gör likadan och får de att älska Allah och att Allah älskar dem.

När någon har visat sig värdig att bli en människa och är en trogen tjänare till sin Herre som tjänar andra osjälviskt i sin Herres namn, han kallas för Zahiid, en god människa. Denna person kan då bli mottagare av den andliga kärlekens gåva.

En zahiid dyrkar genom lydnad. Den som vet, ”arif”, gör det genom kärlek och glädje. En zahiid förväntar sig Paradiset, arif förväntar sig Allah. En zahiid är med jaget, arif med sin Herre. En zahid minns Allah med tungan, medan arif gör det med sitt hjärta, sitt liv. Zahiids hjärta är med de goda sakernas värld. En arifs själ är med Allah.

Den troende, mu’min, i bästa fall ser med Allahs ljus, en arif ser genom Allahs ögon. En troende håller i Allahs rep, Koranen säger att en arif håller i Allah själv.

Vi är bundna till denna värld, till våra begär, till vårt nafs, till vårt ego och nafs är ett fängelse. Bakom detta fängelses galler finns dörren till Gud.

En zahiid promenerar, en arif flyger. En Alim, en person med kunskap, placerar sig under den han säger. En arif placerar sig över sin kunskap. En arif avslöjar inte sina kunskaper utom för de som vet. Hans bästa ord är tystnaden. En arif har gått genom denna och nästa värld. En god mans styrka kommer från det han äter och dricker. En arifs styrka kommer från att minnas Allah och att vara med honom Qiblan, bönens riktning för den slarvige är gulden, det materiella. Qiblan för en arif är Allahs barmhärtighet.

Tänk på att den mest perfekta av alla män, vår Profet, sade: ”Salat är mina ögons ljus.” Han betraktade också Salat, de obligatoriska bönerna som görs fem gånger per dag, som Mi’raj, den troendes uppstigande till sin Herres närvaro. Således är salat visionen av saker utanför vår syn, precis som vår Profet såg världarna bortom vår vision och närmare Gud vilket tillät honom att prata med Gud.

Gud säger: Och bevara Mig i minnet, så skall Jag minnas er. (2:152)

Således är salat ett samtal mellan Gud och Hans tjänare. I en gudomlig tradition står det: Jag delade salat i hälften mellan mig och min tjänare. Hälften av dyrkan tillhör mig och hälften till min tjänare och denne kommer säkert att få allt han frågar efter.

Således i Salat ser verkligheten sin verklighet, sanningen ser inget annat än sanningen. Det är anledningen till att Herren sade att det var fel och förbjudet att oroa sig för något annat som inte gjordes av en under salat. När tankarna vandrar i fantasin, glider djävulen in i Salat och förhindrar älskaren att komma till den Älskade. Den sanna älskaren söker enbart den älskade.

Ordet salat på arabiska betyder att följa efter dem som är framför, vilket visas i vår profets ord, inna Llaha fi qiblat il musalli, ”Allah finns i den riktning mot vilken den troende ber.”

Det är därför vi faller med pannan på marken under Salat, vi knäböjer inte med pannan på marken framför en vägg eller Kaaban, men framför Allah, den Högste. När en troende knäböjer med pannan på marken är den tid och plats där han/hon är närmare Allah så vi bör hålla ögonen öppna under denna stund.

Om de kan frigöra sig från världsliga bekymmer åtminstone tillfälligt, och om deras avsikt att vara med sin Herre under bönen är riktig, om dem verkligen vill ha sanningen, då ska de veta att alla som vill sanningen, får det. Allah säger, Jag är med den som kallar Mig.

Herrens verkliga tjänare höjs för att representera sin Herre, eftersom när han säger sami’a Llahu li man hamidah, ”Gud hör de som prisar och tackar Honom”, upprepar han Guds utlovade svar till sin tjänare och änglarna bakom honom. De svarar Rabbana lakal-Hamd, ”Vår Herre, all beröm och tack är till Dig.” Alla dessa saker ser de som kan säga, som vår Mästare, Allahs sändebud, ”Salat är mina ögons ljus.”

De som inte ser eller känner sin Herre, men åtminstone tror på att Han ser och hör dem, kan inte få dessa välsignelser, om inte Allah i Hans nåd, skyddar dem från synd. Allah säger i Koranen:

Salat skyddar människan från det onda och förbjudna saker. Och Allah vet vad de gör.

Därför ska man ”Dyrka Allah som om man ser Honom, och om man inte ser Honom var säkert på att Han ser dem.” (Bukhari, Abu Huraira)

 

Referenser:

Text av Sheikh Tosun Bayrak al Jerrahi al Halveti