Bismillahi ar-Rahmani ar-Rahim.

Äktenskapet är hälften av DIN (tron), sade profeten (fvmh).
Detta innebär att varje salat, all fastande, all zakat som en muslim har betalat genom hela sitt liv, och pilgrimfärden
om han/hon gör det eller jihad, är bara hälften av dennes andliga liv. Hälften av vad som är viktigt för Allah.

Den andra halvan är äktenskapet. Och denna visdom som vi har fått i en så kort hadith har en mycket konsekvent grund.
Eftersom vi har en skyldighet att vara lyckliga genom den islamiska förpliktelsen att vara lyckliga. Vi är manifestationer av
Gud och därför måste vi älska och sträva efter allt som förstärker vår tillvaro.

Kärleken är av alla mänskliga erfarenheter det som förstärker mer människans tillvaro. Den kärlek vi upplever i
äktenskapet är en av våra grundläggande erfarenheter av Allah. Därför att Allah är Rahma. Allah är huvudsakligen Rahma,
livets kreativa fruktsamhet, ömhet som stöder allt i livet. Och att känna till kärleken är att känna till Allahs Rahma.

Allt som är ”universum ljusryggrad” har vi fått uppleva genom vardagliga upplevelser såsom sömn, kärlek, övergången från
natt till dag, sexualitet, smärta…

Mannen är hälften. Kvinnan är hälften. Hälften av något. Hälften av något som måste bildas. Därför finns det inte celibat
i Islam. Det är därför man fördömer den ensammas liv i Islam. På arabiska är till och med ”ensam” och ”vilda” synonymer,
som om det inte är möjligt att vara person utan samhälle, utan familj.

Det är i äktenskap vi blir civiliserade, där vi inte längre är vilda, där vi blir något. Om vi går in i äktenskapet med
tro på att vi är kompletta, att vi är en person, går vi in i våldet, i en maktrelation. Om vi vet att vi är hälften, går
vi in för att möta oss själva, att bli något för första gången.

Denna betydelse som islam ger till äktenskapet motiveras av det faktum att för oss, tillfredställelse av våra behov är
den plattform från vilken vi kommer att upphöjas. När mannen och kvinnan träffas, bildar de en ny enhet, de går in i
salam, fred och tillfredsställelse av deras natur som sätter människan i fitrah. Utan äktenskapet kan man inte vara i
fitrah eftersom i allt som vi hittar för att tillfredsställa oss, har vi inte för avsikt att komplettera oss med vår
andra halva. Summan av kardemumman är att i fitrah och endast i denna ursprungliga natur, kan vi ha kontakt med Gud,
Herren av allt som är spontant…

Kärlek är inte något som måste finnas först. Vi tror att man går in äktenskapet med kärlek. Men sanningen är att kärleken
är resultatet av ett dagligt arbete för att förverkliga den. Man går in äktenskapet med hopp, med oro, med ”förälskelse”
om man vill, men inte med kärlek. Kärleken bygger vi på, Rahma förverkligar vi.

Men sann kärlek innebär inte bara att försöka göra saker så bra som möjligt. Det kräver ett andligt arbete med att
förstöra de falska komplex, falsk blygsamhet som vi har ärvt. En hadith säger: ”Välsignelsen är för dem som är blygsamma,
förutom med sin partner.”

Det handlar om att befria kroppen från synd, att stänga det judiskkristna såret som öppnades mellan kropp och själ, men
inte genom att slå det utan med en fullständig förståelse som vi uppnår genom kunskap och inlämnande till verkligheten,
det vill säga som människor som uttrycker Allahs Rahma genom kärleken. Alla andra lösningar är ofullständig och inte
önskvärt.

Jag bjuder er in till karleken, jag bjuder er in till andligheten, vilket är detsamma som kärleken när den överskrider
gränserna för den uppenbara, jag bjuder er in att bygga en familj, jag bjuder er in till njutning, vilket inte är något
som får muslimen att rodna, jag bjuder er att bygga Allahs Rahma, till glädjen och frid som får dem som underkastar sig
Allah.