Dr Binoy Kampmark – Middle East Monitor
Ekecheiria, även känd som den ”olympiska vapenvilan”, är en pittoresk föreställning som går tillbaka till antikens Grekland, när tre kungar som var benägna att kriga mot varandra – Iphitos av Elis, Kleosthenes av Pisa och Lycurgus av Sparta – slöt ett fördrag som tillät säker passage av alla idrottare och åskådare från de relevanta stadsstaterna under de olympiska spelen. Vapenvilan hade en viss logik, med tanke på att många av de som beviljades säker passage skulle ha varit soldater eller skulle bli soldater.
År 1894 fantiserade grundaren av Internationella olympiska kommittén (IOC), Pierre de Coubertin, om spelen som en fredsfrämjande strävan som, när man läser den, antyder sublimering av mänsklighetens krigsinstinkter. Istället för att döda varandra kunde människor tävla på arenor och på idrottsbanorna, avguda och beundra fysisk skicklighet. ”Krig bryter ut eftersom nationer missförstår varandra. Vi får ingen fred förrän de fördomar som nu skiljer de olika raserna åt har överlevts. För att uppnå detta, vad betyder bättre än att föra ungdomarna i alla länder med jämna mellanrum för vänskapliga prövningar av muskelstyrka och smidighet.”
De Coubertin flämtade över bålar, senor och muskler och skrev strömmande sin ”Ode till idrotten” 1912. Idrott var fred och knöt ”glada band mellan folken genom att dra dem samman i vördnad för styrka som är kontrollerad, organiserad och självdisciplinerad.” Det var genom de unga som respekten skulle läras för ”varandra”, och därigenom säkerställa att ”mångfalden av nationella drag blir en källa till generös och fredlig efterliknande.” Sport var också andra saker: rättvisa, djärvhet, ära, glädje och, i den sanna andan av eugenisk inspiration, medlet för att uppnå ”en mer perfekt ras, sprängande av sjukdomens frön”. Idrottare skulle följaktligen ”önska se hur han växer fram friska och robusta söner som följer honom på arenan och [i] sin tur bära glada utmärkelser.”
Den olympiska stadgan säger också att olympiska andans centrala mål ”är att ställa den till tjänst av mänsklighetens harmoniska utveckling i syfte att främja ett fredligt samhälle som syftar till att bevara mänsklig värdighet.”
På 1990-talet ansåg IOK att det var klokt att återuppliva konceptet med en sådan vapenvila. Som organisationen förklarar gjordes detta ”i syfte att skydda, så långt som möjligt, idrottarnas och idrottens intressen i allmänhet, och att utnyttja idrottens kraft för att främja fred, dialog och försoning bredare.” År 2000 grundade IOK International Olympic Truce Foundation och antog duvan som en signatursymbol för spelen. Vid OS i London 2012 hade de 193 närvarande nationerna skrivit på en olympisk vapenvila.
Från sådana höga toppmöten kommer hyckleri och inkonsekvens att följa. IOK, knappast den bästa utövaren av fina principer, har varit benägen till omdömeslösa normer, skenande korruption och tyrannisk dumhet. IOK:s rekommendation att förbjuda ryska idrottare tog nästan fyra dagar efter attacken mot Ukraina i februari 2022 med antagandet att Ryssland hade brutit mot den heliga fredspakten i idrotten. I blandningen tillkom också Vitryssland, utsedd som kollaboratör med ryska krigsmål.
Under det 11:e olympiska toppmötet som hölls den 9 december 2022 noterade IOK:s styrelse att de olympiska spelen inte skulle ”ta upp alla politiska och sociala utmaningar i världen. Det här är politikens område.” Efter att ha förespråkat den skändliga, falska distinktionen, kunde Executive Board fortfarande hävda att spelen ”kan vara ett exempel för en värld där alla respekterar samma regler som varandra.”
IOK gjorde en motvillig eftergift: ryska och vitryska idrottare kunde tävla som individuella neutrala idrottare (AIN) under förutsättning att de uppfyller behörighetskraven som fastställts av den individuella neutrala idrottarens behörighetsgranskningspanel. Varje idrottares deltagande var föremål för respekt för den olympiska stadgan, med särskild hänvisning till ”den olympiska rörelsens fredsuppdrag”.
Dessa uttalanden och kvalifikationer, avsiktligt eller på annat sätt, är rungande vanföreställningar. Spelen är händelser av pompös politisk betydelse, med idrottare som ofta är administrativa och symboliska förlängningar av den nationella scenen de representerar. Auktoritära regimer har med glädje firat att vara värd för dem. De har varit iscensatta skäl för våld, särskilt i dödandet av 12 israeliska idrottare vid spelen i München 1972 av den palestinska terroristgruppen Svarta September.
De har också bojkottats av mycket politiska skäl. USA gjorde det 1980 för Olympiska spelen i Moskva, tillsammans med 64 andra nationer, som svar på Sovjetunionens invasion av Afghanistan 1979. Sovjetunionen gav tillbaka tjänsten vid OS i Los Angeles som hölls 1984, vilket gav president Ronald Reagan en chans att under ett valår tala om det ”vinnande” amerikanska idealet och ”en ny patriotism som sprider sig över vårt land.”
I linje med den oberäkneliga karaktären hos en sådan anda var det lämpligt hycklande och osmakligt av IOK:s praxis att tillåta den israeliska idrottskontingenten med 88 idrottare att tävla vid Parisspelen. Allt detta, eftersom slakt och svält fortsatte att äga rum i Gaza (på den tiden låg den palestinska dödssiffran någonstans i storleksordningen 39 000).
Att tillåta Israels deltagande fick Jules Boykoff, en akademiker med stort intresse för spelen, att föreslå att ”situationen mer och mer liknar den situation som ledde till att IOK tvingade Ryssland att delta som neutrala idrottare.” Organets ”inställning att ignorera situationen visar dess selektiva moral till fullo och ifrågasätter gruppens engagemang för de högsinnade ideal som den påstår sig följa.”
Dessa ideal förblir just det, en täckmantel som annars tillåter politiska verkligheter att blomstra. Förutsägbart kommer Paris-spektaklet, både före och efter, alltid att kännetecknas av förbittring. Långt ifrån att vara opolitiska exponenter för sitt hantverk, har olika medlemmar av det israeliska olympiska laget varit mer än villig att försvara den stridande saken. Judokaerna Timna Nelson-Levy och Maya Goshen har varit högljudda i sitt försvar av den israeliska försvarsstyrkan.
Palestinska deltagare har också gjort sitt. Under öppningsceremonin bar boxaren Wasim Abusal en tröja som visar barn som bombades, och berättade för Agence France-Presse att dessa var ”barn som martyrer och dör under spillrorna, barn vars föräldrar blivit martyrer och lämnats ensamma utan mat och vatten.” Sådana åsikter är inte tillåtna för ryska eller vitryska idrottare, som måste tävla under neutralitetens vilseledande flagga.
Arrangörerna av Parisspelen hade också svårt att hålla locket vid ett tillfälle som påstås vara fritt från politiska attribut. Fotbollsmatchen Israel-Paraguay präglades av hånfulla buande när den israeliska nationalsången framfördes. Rapporter noterar också att minst en banner innehöll ”OLYMPISKA FOLKmord”. Tre israeliska idrottare mottog också dödshot, enligt ett uttalande från åklagarmyndigheten i Paris.
Det är sådana fall av politiska konstigheter som tillåter följande förslag: gör alla idrottare verkligt amatörmässiga genom att avskaffa deras kopplingar till länder. De flesta nationalstater, lödda och cementerade hatpressar, baserade på territorium som ofta nypas från tidigare ockupanter, är en sådan olägenhet i detta avseende. Om olympisk anda ska vara vettig, och om den fysikbesatta de Coubertins yrande ska få form, varför inte göra sig av med staten helt och hållet och därmed göra alla deltagare neutrala, om än bara för några veckor?
Originaltext: The Distasteful Nonsense of Olympism
