Martin Lings – webislam
Muhammed, hans liv baserat på de tidigaste källorna. Kapitel VIII
Det var en sed i alla stora familjer i de arabiska städer att skicka sina barn strax efter födseln till öknen där de ammades, avvandes och tillbringade en del av sin barndom i en av beduinstammar.
Mecka hade ingen anledning att vara ett undantag eftersom epidemier inte var ovanliga och barnadödligheten var hög. Dock var inte bara den rena luften i öknen det de ville att deras barn skulle få i. Det, fick kroppen, men öknen hade också sin gåva för själen.
Det var nyligen som Quraysh hade antagit ett bofast leverne. Tills Qusayy sade till dem att bygga hus runt helgedomen hade de varit mer eller mindre nomadiska. De fasta bosättningar, kanske oundvikliga, utgjorde en fara. Deras förfäders livsstil hade varit den ädlaste, tältens invånare, ofta på resande fot.
Adel och frihet var oskiljaktiga, och nomaderna, fria. I öknen var en man medveten om att vara rymdens befälhavare och under detta herravälde, på något sätt, undgick man tidens sfär. När man bröt lägret lämnade man bakom sig sin förflutna och framtiden tycktes ha en lägre dödlighet om dess var och när var ändå på väg att komma.
Stadens invånare var dock en fånge. Att vara alltid på en bestämd plats igår, idag, imorgon innebar att vara ett mål för tiden, alla tings förstörare. Städerna var korruptions centra. I skuggan av dess väggar lurade lättja och slarv för att avtrubba människans uppmärksamhet och vaksamhet.
Allt förföll där, även språket, en av människans mest värdefulla ägodelar. Få araber kunde läsa, men talets skönhet sågs som en dygd som alla föräldrar ville ha för sina barn. En människas värde bedömdes till stor del utifrån dennes vältalighet, och vältalighetens krona var poesin. Att ha en stor poet i familjen var något man verkligen var stolt över, och de bästa poeterna kom nästan alltid från den ena eller andra av stammarna i öknen, eftersom det var i öknen där det talade språket var närmare poesin.
Så i varje generation behövde man förnya banden med öknen, rena luft för bröstet, ren arabiska för tungan, frihet för själen. Därför många av Quraysh barn stannade i öknen tills de var åtta år så att den skulle kunna lämna ett bestående intryck, även om ett mindre antal år var tillräckligt för detta.
Några av stammarna hade gott rykte i frågan om amning och uppfostran. Bland dem fanns Bani Sa’d ibn Bakr, en avlägsen gren av Hawazin, vars territorium spreds sydost om Mecka. Amina var i favör av att lämna sitt barn i händer på en kvinna från denna stam. De kom regelbundet till Quraysh sökande barn för att uppfostra och snart skulle några av dem anlända. Hans resa till Mecka vid denna tid skulle beskrivas några år senare av en av dem, Halimah, dotter till Abu Dhuayb, som tillsammans med sin make, Harith, och en son som just hade fötts och som hon ammade. ”Det var ett år av torka” skulle hon säga några år senare, ”och vi hade inte något kvar.”
”Jag red på en grå åsna jag ägde och vi hade med oss en gammal kamel som inte kunde ge en enda droppe mjölk. Vi var vakna hela natten på grund av vår son som grät av hunger, eftersom mina bröst inte hade tillräckligt för honom och min åsna var så svag och utmärglad, att ofta fick de andra vänta på mig.”
Hon berättade hur de fortsatte resan med det enda hoppet om regn, vilket skulle göra det möjligt för både kamelen och åsnan att beta tillräckligt så att deras juver skulle svälla lite. Men när de nådde Mecka hade inte en enda droppe regn fallit ner. Väl där började de att leta efter barn de kunde ta hand om. Amina erbjöd sin son, först till en och sedan till en annan, tills slutligen hon hade försökt med alla och de hade vägrat. ”Det var så” sade Halimah, ”eftersom vi förväntade oss några favörer från barnets far.”
”’En föräldralös!’ brukade vi säga. ’Vad kan hans mor och morfar göra för oss?’” Det är inte så att de ville ha en direkt betalning för sina tjänster, det ansågs skamligt för en kvinna att ta en viss summa pengar för att amma ett barn. Belöningen de förväntade sig, även om mindre direkt och mindre omedelbart, var på långt sikt. Detta utbyte av förmåner mellan stadsbor och nomader fanns framförallt i sakens natur, var och en var rik där den andra var fattig och tvärtom. Nomaden hade att erbjuda sin gamla livsstil, ärvt från Gud genom Abel. Kains barn, eftersom det var Kain som byggde de första städer, hade ägodelar och makt.
För beduinerna fanns fördelen i att etablera en varaktig relation med en av de stora familjerna. Amman fick en ny son som betraktade henne som en andra mor och för vilken han skulle känna i resten av sitt liv en sons plikt. Han kände sig också som en bror till kvinnans andra söner. Och förhållandet var inte bara nominellt.
Araberna tror att bröstet är en av arvets led och den som ammas, får i sin natur egenskaper från den ammande kvinnan. Lite eller inget kunde man förvänta sig från ett fosterbarn tills han blev vuxen, och under tiden kunde man bara lita på att fadern skulle uppfylla barnets skyldigheter. En farfar var alltför avlägsen, och i detta fall viste de säkert att Abd al-Muttalib var redan en gammal man som, med rätta, inte förväntades leva mycket längre. När han dog, skulle hans söner och inte hans sonson som skulle bli hans arvtagare.
När det gäller Amina, hon var fattig, och i fråga om barnet, var hans far för ung för att ha förvärvat rikedom. Han hade lämnat sin son drygt fem kameler, en liten flock av får och getter och en slavinna. Abdallahs son var verkligen ättling till en av de stora familjerna, men också, överlägset, ett av de fattigaste barnen som det året erbjöds dessa kvinnor.
Å andra sidan, även om adoptivföräldrarna inte behövde vara rika, skulle de inte heller vara extremt behövande, och det var uppenbart att Halimah och hennes make var sämre än någon av sina kamrater. När situationen dök upp där man fick välja mellan henne och en annan, var den andra som alltid föredrogs, och det dröjde inte länge innan alla kvinnor i Bani Sad, utom Halimah, hade fått förtroendet med ett barn. Endast den fattigaste amman inte hade ett barn och det fattigaste barnet inte hade någon amma.
”När vi beslutade att lämna Mecka” berättade Halimah ”sa jag till min man: ’Det är irriterande att åka tillbaka i sällskap med mina vänner utan att ha tagit ett barn för att uppfostra. Jag går och tittar på det föräldralösa barnet och tar honom med mig’. Han sade ’Som du vill. Må Gud välsigna oss med honom.’ Så jag gick och hämtade honom, för ingen annan anledning än att jag inte kunde hitta någon annan än honom.”
”Jag återvände med barnet dit våra saker fanns, och så fort jag tog honom i mina armar svällde mina bröst med mjölk för honom. Han diade till belåtenhet och tillsammans med honom, diade hans adoptiva bror också till sitt lystmäte. Sedan somnade båda. Då gick min man till vår gamla kamel och mirakel! dess juver var fulla. Han mjölkade henne och drack mjölken och jag drack med tills vi inte kunde dricka mer och vår hunger var borta.
Vi hade det bästa av natten och på morgonen sade min man: ’Vid Gud, Halimah, barnet du tog är ett välsignat barn’. ’Visst det var min förhoppning’ sade jag. Sedan åkte vi iväg och jag fick rida min åsna med barnet i mina armar på djurets rygg. Han lämnade efter sig hela gruppen, inte någon av alla andra åsnor kunde hänga med i hans steg. ’Fan ta dig!’ sa de andra, ’Vänta på oss! Är inte det samma åsna som du kom med?’ ’Ja, vid Gud, det är verkligen samma åsna’. ’Det har hänt något konstigt’ sa de.”
”Vi kom fram till våra tält i landet i Bani Sad. Jag känner inte i detta Guds land någon annan plats så torr som det var då. Men efter att vi tog barnet att leva med oss min flock kom tillbaka hem varje dag, i skymningen, mätt och full av mjölk. Jag mjölkade och drack, och när de andra inte hade en droppe mjölk, sade våra grannar till sina herdar: ’Vid Gud, ta boskapet på bete dit han tar sin’ pekande på vår herde. Men deras flockar kom hem hungriga, och gav ingen mjölk, medan min kom välnärda och med mjölk i överflöd. Vi hade detta överflöd och denna Guds frikostighet Guds tills barnet var två år och jag avvande honom.”(I.I. 105)
”Han växte bra” fortsatte hon, ”ingen av de andra barnen kunde jämföras i tillväxt. När han blev två år, var han ett välbyggt barn och vi tog honom tillbaka till hans mor, även om vi längtade efter att ha honom med oss för de välsignelser han förde med sig. Så jag sa till henne, ’Låt den lilla stanna med mig tills han blir mer robust, eftersom jag är rädd att han kan drabbas av pesten i Mecka.’ Och vi insisterade tills hon återigen gav oss honom i vår vård och vi tog honom tillbaka hem.”
”En dag, flera månader efter vår återkomst, då han och hans bror var med några av våra lamm bakom tälten, kom hans bror springande till oss och sade, ’Min qurayshi bror! två män i vita kläder har tagit honom, de knuffade honom, öppnat hans bröst och letar inne med sina händer.’ Hans far och jag gick dit och hittade honom stående, men hans ansikte var mycket blekt. Vi lockade honom till oss och sade: ’Vad är det, min son’. Han svarade: ’Två män klädda i vitt närmade sig mig, de slog mig ner och öppnade min bröstkorg för att leta efter något.’” (I.I.105)
Halimah och Harith, hennes make, tittade runt men det fanns inga tecken på dessa män, inte heller blod eller ärr som kunde bekräfta vad de två barnen hade sagt. Oavsett hur mycket de frågade, ändrade de inte sina ord eller ändra på något sätt sin berättelse. Ännu mer, det fanns inte ens ett spår av ett ärr på deras adoptivsons bröst eller brister i hans perfekta lilla kropp. Den enda anmärkningsvärd fanns i mitten av hans rygg, mellan skuldrorna, ett ovalt litet märke men entydig där huden var något upphöjd som han hade sedan födseln.
Under senare år mer skulle han beskriva händelsen mer detaljerad:
”Två vit klädda män kom till mig, med en guld bassäng full av snö. Då lade de ner mig och öppnade mitt bröst och tog mitt hjärta. De öppnade den också och tog bort en svart propp som de kastade bort. Sedan tvättade de mitt hjärta och mitt bröst med snön.” (ISI/1,96) Han sade också: ”Satan berör alla Adams söner den dag då deras mödrar föder dem, förutom Maria och hennes son.” (B. LX, 54).
