Ziyad Motala – Middle East Monitor
I den moderna statskonstens annaler finns det få skådespel som är så grälla eller så moraliskt bankrutta som partnerskapet mellan Gulfmonarkierna och Donald Trump som nu avtjänar sin andra mandatperiod som USA:s president. Dessa familjedynastier, förgyllda av oljerikedom och ibland draperade av religiös symbolik, har återigen bevisat att deras styrande trosbekännelse inte är Islam, mänsklighet eller värderingar, utan opportunism.
Trump, den ständige demagogen inom amerikansk nativism, har återvänt till makten med samma förakt för muslimer som han visade under sin första mandatperiod. Och ändå, långt ifrån att behandlas som en paria av den självutnämnda förvaltaren av de islamiska heliga platserna och de andra Gulfhärskarna, har han blivit omfamnad. Välkommen. Firad. Varför? För att affärerna blomstrar. Trumps varumärke är nu etsat in i glas- och stålsilhuetten i Doha och Dubai, där moralisk kompromiss bara är kostnaden för att göra affärer.
Förra veckan avslöjade Washington Post att Trump-organisationen hade tecknat ett nytt fastighets- och golfbaneavtal i Qatar med Qatari Diar, ett företag som ägs av landets statliga förmögenhetsfond och leds av en högt uppsatt minister. Projektet, som marknadsförs med glitter och lyx vid stranden, följer tätt i kölvattnet av Trump-märkta utvecklingar i Dubai och Saudiarabien, allt orkestrerat av Dar Global, ett företag med djupa band till den saudiska staten. Detta är inte fri marknadskapitalism. Detta är transaktionell lojalitet: Gulfregimer som byter nationell värdighet mot personlig tillgång och skydd från Vita huset.
Trumps son Eric har rest runt i regionen som en svärmonark och marknadsfört dessa satsningar samtidigt som han deltar i kryptovalutakonferenser och lyxvarumärkesgalor. Hans far förbereder sig under tiden för ett statsbesök i Saudiarabien, Qatar och Förenade Arabemiraten, en återgång till just de huvudstäder som drev Trump-familjens kommersiella återupplivning under och efter hans första presidentskap.
Vilken tydligare anklagelse finns det mot dessa regimers prioriteringar? Gaza ligger i ruiner, slagen av amerikansktillverkade vapen och israelisk straffrihet, medan dessa potentater ler åt fototillfällen med just mannen som flyttade USA:s ambassad till Jerusalem, skar ner biståndet till palestinska flyktingar och välsignade Netanyahus maximalistiska vision. Det är Kushners ”fredsplan” som manifesterats – en plan där arabiska huvudstäder normaliserar ockupationen i utbyte mot hotelltorn, golfbanor och ett paraply av amerikanskt och israeliskt skydd för sina familjedynastier.
Låt oss vara tydliga: detta är inte passiv medverkan, det är aktivt samarbete. Dessa avtal är inte kommersiella arrangemang på armlängds avstånd. De är strategiska allianser, förmedlade av eliter som inte ser Palestina som en moralisk sak, utan som en trappstegsstol till sin egen uppgång. Profeten Mohammed, frid vare med honom, varnade för ledare som skulle svika sitt folks förtroende och alliera sig med förtryckare. Koranen beskriver dem som mufsidun fi al-ard – de korrupta på jorden.
Dessa monarker regerar inte i Islams namn. De regerar i rikedomens namn. Deras palats är inte rättvisans helgedomar utan självbevarelsedriftens citadeller. De har förvandlat Ummah till en marknad, Profetens budskap till PR och Solidaritet till ett förhandlingsverktyg. När Trump förtalar muslimer eller stöder apartheid, ryggar de inte tillbaka – de investerar.
I Förenade Arabemiraten planeras ett 80-vånings Trump International Hotel med utsikt över Burj Khalifa. I Qatar lovar Trumps strandvillor lyx i en region där värdighet är en bristvara. I Saudiarabien gav samma statliga fond som finansierar Trumps golfbanor också Jared Kushner 2 miljarder dollar för hans satsning efter Vita huset. Även Oman, som länge ansetts vara en neutral aktör, är nu inblandad i att vara värd för en Trump-märkt utveckling på statligt ägd mark, där regeringen får ta en del av den.
Dessa härskare bär traditionell klädsel, men deras handlingar förråder det profetiska arvet. De bygger moskéer med ena handen och finansierar normalisering med den andra. Deras rikedom har isolerat dem från konsekvenserna av sitt svek. Men historien, till skillnad från investerare, har ett långt minne.
När räkenskapsdagen kommer, kommer deras namn inte att bli ihågkomna för visdom, ledarskap eller fromhet. De kommer att bli ihågkomna för att ha sålt en civilisations själ till ett land och en man som brännmärkte muslimska förbud, hejade på bosättarkolonialism och använde den heliga saken Palestinas som ett förhandlingskort i sin familjs fastighetsportfölj.
Trump må vara imperiets nuvarande ansikte, men monarkerna vid Gulfen har i årtionden möjliggjort det. Och när palatsen faller sönder, när tornen faller och när historien avkunnar sin dom, kommer deras förgyllda medbrottslighet inte att lysa starkare än faraos vagn under havets yta.
Original text: The desert pharaohs: Gulf monarchs, Trump, and the great betrayal of Palestine and the Islamic conscience
