Vi glömmer ofta att existenslogiken är starkare än de små saker som konfigurerar oss. Antropologin lär oss att
varje person är unik och inte kan upprepas, men att denna unika egenskap kan omvandlas till en ännu större rikedom
om vi interagerar med varandra. För de av oss som är troende är det Allah som bestämmer vår existens, våra
viktigaste händelser och främjar, från vår personliga frihet, vår väg till Paradiset.

Samhället artikulerar och bygger på, i många fall, den personliga friheten. Det introducerar i oss vanor eller
mode och bestämmer hur man lever i samhället eftersom ett samhälle är ett mycket komplext, diffust utrymme och där
finns en kontinuerlig ansträngning att samexistera. Full av sötma och bitterhet.

Den stora judiska filosofen Martin Buber sa: ”Den sanna meningen med att älska vår granne är inte att uppfylla
Guds mandat, men genom denna handling finner vi Gud”. Denna fras sägs i ett sammanhang av existentiella tomrum, av
vetenskapens och positivismens tydliga triumf och totalitär skugga. Buber som en troende, en medlem av bokens
folk, visste att bortom den filosofiska retoriken, ”den andra” var något verkligt. Människan är verklig och
därifrån måste vi börja passa in i samhället.

Därför bir man rädd när man ser vårt samhälle fragmenteras i absurd retorik som vill främja det enskilda egenskap
över en allmängiltighet som vi förtjänar genom att åberopa farliga tal lastat med hat och våld. Ungdomar och
minoriteter, stödda av mörka agendor, bygger upp apokalyptiska diskurser och dagordningar, förresten gammalmodiga,
som baseras på brytningen av samexistens mellan alla. En av dessa diskurser som får stor uppmärksamhet hos
minoriteter är en påstådd ”statsrasism”, vilket i sin tur utan tvekan diskriminerar andra på grund av avsaknad av
den ena eller andra identitetsmarkör. Offret blir en bödel mot samhället genom att återuppliva våldscykeln.
Profeten, fred vare med honom, sade i hadith berättad av Muslim: ”Sannerligen har jag gjort förtrycket olagligt
för mig och mina tjänare, så begå inte förtryck.” (Sahih Muslim, 45:73)

Förtrycket utövas inte bara mellan de klassiska ”den ena” mot ”den andra”, förtrycket utövas när vi inte låter den
andra att uttrycka sig, när vi attackerar denne eller när vi slutar prata med denne för att vara ”vit” eller
”konvertit”, och med det glömmer vi människans rikedom och mångfald, ett mandat som för muslimer är något
gudomligt. Och eftersom vi alla kan bli besatta av denna känsla, uppmanar den profetiska traditionen oss att göra
Tauba (att återgå medvetet till Allah) så många gånger som vi kan. (Sahih Muslim, 50:10, 19, 33)

Offerkomplexet är ett av de mest allvarliga problemen i vår tid. Det är det som hindrar oss från att utvecklas i
samhället eftersom det främjar våra nafs (ego) och får oss att förlora samhällets uppfattning. Offerkomplexet,
skyddat med intellektuella argument, kan bara botas med tradition. Traditionen som gör att man kan avbryta tårarna
och omvandla dem till kunskap, i vårt fall, genom dhikr (minnet av Allah). En kunskap som vi sedan kan implementera
i vårt dagliga liv för att kunna gå vidare, för att leva ett fullständigt liv med allt annat.

Därför är det mycket märkligt att de inom rörelsen för ”stats rasism” inte använder traditionen och dess lärare
och istället åberopar marxismen och post marxismen vars tal är ren politisk hämndlust. Det här är något som är
väldigt långt ifrån den islamiska andliga traditionen, för dem av oss som är muslimer. Det finns en partiell
kritik från materialismen, från den materiella eller folkliga men ignorerar att det finns något bortom, en andlig
dimension. Och i själva verket saknar dess tal kraft eftersom de inte känner till regionala och särskilda
strategier som skulle kunna rasera dess påståenden. I detta fall skulle den islamiska periferin (från Zanzibar
till Bronx) ha mycket att lära oss.

När det gäller vår gemenskap, muslimsk-europeisk, kunde vi prata mycket om den komplexitet vi lever i. Det är inte
lätt att leva som muslimer i Europa, vi är en minoritet och vi har fortfarande mycket att göra. Men samtidigt, om
vi är uppriktiga, kan vi inte säga att vi är offer. Vi, europeiska muslimer, har i många år sett oss själva som
främlingar inför vårt samhälles dynamik. Utöver en förmodad rasism, är vi europeiska muslimer invånare i vårt
samhälle och vi måste hävda våra rättigheter, men också uppfylla våra skyldigheter. Vi kan inte vara nöjda med att
vara andraklassmedborgare eller frivilligt segregera oss själva, glömma vårt ansvar för hela vårt samhälle.
Människans universalitet är en skyldighet i glömskans tider (gafla).

Att fullgöra skyldigheterna är avgörande för att vara full medborgare. Bland dessa skyldigheter finns, till
exempel, att vara medborgare tjugofyra timmar om dygnet och slå samman vår religiösa världsbild med att vara till
nytta för de samhällen vi lever i. Att arbeta i den offentliga sfären för att främja jämlikhetspolitiken, att lära
oss och utnyttja de mekanismer som rättsstatsprincipen ger oss för att utöva vårt medborgarskap, allt utan att
glömma vem vi är och att i vår dagliga utövande av islam ska vara till nytta för vårt samhälle. På så sätt kommer
vi inte att bli offer, vi öppnar nya vägar.

Empowerment eller egenmakt betyder att vi förstår att vi kan gå mycket längre, att offermentalitet är en börda och
att bara de som strävar kan gå vidare. I vårt fall är denna väg tvåfaldigt: Å ena sidan Koranens krav på oss om
att bygga ett bättre samhälle (… samarbeta för att befrämja fromhet och gudsfruktan, och slut er inte samman för
att befrämja synd och fiendskap… (5:2)), å andra sidan vår personliga andliga väg för att uppnå den eviga
trädgården med fullständig utveckling där vi kommer att vila för evigt.