Efter Koranens proklamation Inför Gud är den av er den bäste vars gudsfruktan är djupast. (49:13) sade Profeten i sitt
sista tal, före sin bortgång från denna värld: ”Alla människor härstammar från Adam och Adam formades av lera. Ingen arab
är överlägsen en icke-arab, ingen vithyad person en svarthyad, utom vad gäller taqwa (fruktan för guds missnöje).”

Inte enbart ord

Denna jämlikhet var inte något som proklamerades vid några få formella tillfällen, vilket är vanligt hos den västerländska
civilisationen. Det var en verklig jämlikhet, tillämplig i olika situationer i livet. Den fungerade som en livsrutin, som
varken förvånade någon eller rymde någon tillgjordhet eller uppvisning. Så steg denna jämlikhet in i moskéerna, dit folk
kom för att be till Gud och böja sig inför sin Herre, den Högste.

De som kom till moskéerna var en blandning av alla färger och raser, stående skuldra vid skuldra på samma golv, i yttersta
ödmjukhet och hängivenhet. Aldrig att en vithyad person var besvärad över att en svarthyad stod bredvid honom. Denna
jämlikhet genomsyrar också Hajj ceremonin, då människor från olika samhällsklasser, vita och svarta, samlas runt det allra
heligaste, Ka’abah. De utför ceremonierna tillsammans, i lika klädsel (två vita tygstycken).

Det finns inte någon skillnad mellan den vite och den svarte. Historien har bevittnat och registrerat jämlikhetens
höjdpunkt. Den inträffade då Profeten, dagen då Mecka erövrades, beordrade Bilal av Abessinien att klättra upp på Ka’abas
tak för att proklamera sanningen och kalla de troende till bön. Ka’abah, det första templet där den ende Guden dyrkades.
Även under jahiliyah (hednatid) var Ka’aba en helgedom som hade en exklusiv ställning som de troendes
qiblah.

En negerslav hade denna helgedom under sina fötter. Det är ett exempel som är ofattbart t.o.m. i nutidens (så kallade)
upplysta och civiliserade värld.

Islam bevisade det i praktiken, inte idag utan för fjortonhundra år sedan. Bilals klättring upp till Ka’abans tak var
verkligen den allmänna kungörelsen av det faktum, att människan är överlägsen allt i universum. Hon gör sig förtjänt av
denna tro, kunskap, moral och sitt intellekt och inte p.g.a. kött och ben eller ras och färg. Därför kan en persons hudfärg
inte föra honom framåt om hans register av gärningar har orsakat hans tillbakagång. Inte heller kan någons svarta hud fösa
honom tillbaka om hans intellekt, skarpsynthet, tolkningsförmåga och beslutsamhet har fört honom framåt.

När Abu Zarr Ghifari en gång obetänksamt kallade Bilal ”Du son av en negress”, blev han trots sin ställning som en högt
uppsatt följeslagare till Profeten, förmanad av honom. Profeten kunde inte tolerera ett sådant övertramp från Abu Zarrs
sida, utan sade till honom: ”Du har fortfarande en antydan till okunnighetens (jahilya) onda drag i dig (att du försökte
vanära honom genom att nedsätta hans moders värdighet p.g.a. hennes hudfärg).”

Vem kan genomföra en sådan bragd?

Endast en framsynt man, storartad till naturen, kan etablera och utveckla en civilisation, där ingen ras har företräde
framför en annan. Endast den civilisationen kan bli en luckans vagga för den hedervärda och upphöjda mänskligheten. En
civilisation, i vilken de vita är överlägsna och de svarta föraktade och djupt olyckliga och de vita bedöms värda alla
livets bekvämligheter och lyxvaror medan de svarta är plågade och hjälplösa, är en okunnighetens civilisation. Den för
människan tusentals år tillbaka, till den oupplysta tiden. Det är en blind, okunnig och övermodig civilisation, genomsyrad
av dumhet. Profeten sade till Abu Zarr: ”Du har fortfarande en antydan till okunnighetens onda drag.” Vad den meningen
verkligen uttrycker är det samvete som ingår i bildandet av varje okunnig civilisation, som gör skillnad på folk p.g.a.
födelseplats, blodsband, tungomål och färg.

När muslimerna invaderade Egypten och avancerade långt in i landet tills de nådde Babylons fort, sände Maquqas, Egyptens
härskare, en delegation för att tala med muslimerna och ta reda på vad de ville. Han uttryckte också en önskan att få motta
en delegation från muslimerna. Därför sände Uthman bin-al-As en delegation bestående av tio personer. Denna delegation
leddes av Ubadah bin-e-Samit och han ensam var bemyndigad att tala med Maquqas.

Ubada var mycket mörkhyad och storväxt. När delegationen kom till Maquqas för att tala med honom, skrämdes denne av Ubadas
uppenbarelse och sade till delegationens medlemmar: ”Håll den där svarta människan borta från mig och skicka fram någon
annan att tala med mig.” Delegationens medlemmar sade med en röst till honom: ”Han är oss överlägsen i intellekt, kunskap,
omdöme, skarpsinne och inom alla andra områden. Han är vår ledare. Vi vänder oss alla till honom för att höra hans åsikt
och få hans råd. Dessutom har vår emir gett honom särskilda instruktioner och beordrat oss att inte motsätta oss honom i
någon fråga, vad det än må gälla.” Då frågade Maquqas delegationen: ”Hur kunde ni gå på att göra honom till er ledare och
överordnade, då han borde vara er underlydande?” Delegationen genmälde: ”Hur är det möjligt när han är oss överlägsen i
kunskap och ädelhet, såväl som i omdöme och skarpsinne? Beträffande hans mörka hy, bryr vi oss inte om den. Den är inte
något hinder för ledarskap.” Maquqas gav med sig och sade till Ubadah: ”Kom fram du mörke man, men tala till mig i en
vänlig ton. Din blötta anblick får mig att känna kalla kårar utefter ryggraden och om du talar till mig i en hård ton blir
jag ännu mer betryckt.” När Ubadah såg den fruktan han ingav sade han till Maquqas: ”Min broder! Det finns tusentals
personer i vår armé, som är mörkare än jag.”

Föregångare i jämlikhet

Inte ens dagens civiliserade människor har helt befriats från rasism och än idag har de svarta inte lika lätt att få
befordringar, men Islam gjorde slut på alla sådana fördomar och tankesätt redan för fjortonhundra år sedan. Om
omdömesförmåga och djärvhet hos en person med svart hud kunde få honom att avancera, så var det islamiska samhället inte
sent att befordra honom. Ubadah bin-Samit var inte den ende svarte som den islamiska civilisationen upphöjde till ledare,
utan tusentals sådana exempel kan nämnas.

Abdul Malik bin-Marwan brukade låta kungöra, att ingen annan än Ata’ bin-e-Abi Ribah, som var meckabornas religiösa ledare,
lärde man och rättslärde, skulle uttala sig i religiösa frågor. Skall vi tala om för er hur Ata’ såg ut? Han var mörkhyad,
vindögd, halt, plattnäst och krullhårig. Hans åsyn kunde t.o.m. för en kort stund vara obehaglig. När han satt bland sina
studenter såg det ut som om en kråka satt på ett bomullsfält. Det var denna svarte, vindögde och plattnäste person, som vår
civilisation utsåg till en religiös ledare (imam) och folk vände sig till honom för religiösa utlåtanden. Han var i sig
själv en meningsriktning, av vilken oräkneliga lyckliga lärde drog nytta. Mot dessa sina lärjungar var jan hedersam, stolt
och älsklig.

I vår civilisation och vårt samhälle har det funnits flera sådana experter med en enastående duglighet, som tillhörde den
negroida gruppen och var svarta. Deras hudfärg hindrade dem inte från att göra framsteg inom vetenskapen och litteraturen
och att kommat till hovet eller associeras med ytterst utsökt smak. Den hindrade dem inte heller från att bli rättslärda
och skriva böcker, till vilka alla de som arbetar inom islamiskt vetande och islamisk litteratur kan vända sig. Ta Uthman
bin-e-Ali Zela’i t ex, som skrev en kommentar till Kanz-al-Daqaiq, tillhörande Hanafi skolans rättsvetenskap eller
Jamaluddin Mohammed bin-e-Abdullah bin-e Yusuf Zela’i (död 762 e H) som skrev en sådan tillförlitlig och mycket omtalad
bok som ”Nasib-al-Rayah”. Båda dessa män kom från Zela i Abessinien.

Svarta och vita handlingar, inte ansikten

Kort sagt, den islamiska civilisationen gjorde aldrig någon skillnad på svarta och vita genom att placera dem i olika
klasser eller på annat sätt särskilja dem. Det etablerades inte heller någon koloni för de svarta, totalt avskild från
de vitas, som den moderna västvärlden gjorde. Deras rättigheter beskars inte, så att de vita skulle få övertaget och
utsätta dem för våldsamheter och övergrepp. Den islamiska civilisationen är en verklig mänsklig civilisation, som värderar
humanitet. Den bedömer alla människor enligt sannig och godhet och i dess ögon är det svarta och det vita i deras
handlingar som räkna och inte färgen på deras hud. Koranen säger: ”Och den som har gjort så litet som ett stoftkorns vikt
av gott skall se det, och den som har gjort så litet som ett stoftkorns vikt av ont skall se det.” (99:7-8)

Salaam Juli-Augusti 1999 Sida 27-29