Michael Leonardi – The Palestine Chronicle

 

 

Den 10 april 2026 presenterade den italienska veckotidningen L’Espresso ett omslag i tidningskioskerna som har fått den sionistiska apparaten att rasa samman. Bilden, med titeln ”L’Abuso” (”Övergreppet”), visar en beväpnad israelisk nybyggare – klädd i militärkläder, kippa på huvudet och peyotlockar dinglande – som hånar av sadistisk förtjusning medan han filmar en synbart bedrövad palestinsk kvinna med sin telefon. Hon står bland olivträd på det som återstår av sin förfäders mark, med ansiktet en mask av smärta och utmattning under den årliga olivskörden.

Fotografiet, taget av den italienska fotojournalisten Pietro Masturzo nära byn Idhna, väster om Hebron, i oktober 2025, är inte iscensatt, inte manipulerat och definitivt inte AI-genererat. När pro-israeliska konton översvämmade sociala medier och hävdade att det var falskt, släppte Masturzo och L’Espresso hela videomaterialet.

Den visar exakt vad stillbilden fångar: en grupp beväpnade bosättare, några i arméuniformer, som anfaller palestinska familjer som försöker skörda sina oliver. Bosättaren på fotot hånar kvinnan genom att imitera ljudet en herde gör för att valla djur – och behandlar palestinier som boskap på mark som sionistisk ideologi hävdar är gudomligt föreskriven endast för judar.

Israels ambassadör i Italien, Jonathan Peled, fördömde omedelbart omslaget som ”manipulativt” och förvrängde verkligheten. Sionistiska nätverk på sociala medier lanserade en samordnad kampanj av trakasserier, förnekelse och smutskastning. Men ju mer de rasade, desto mer spreds bilden – för den gör vad kraftfulla bilder ibland gör: den skär igenom propagandan och visar det råa, vardagliga ansiktet av bosättar-kolonialt våld.

Detta enda fotografi har blivit en symbol för det sionistiska Storisrael-projektet i sin mest ofiltrerade form. Det är inte en avvikelse. Det är expansionens logik som synliggörs: beväpnade civila, stödda av staten och dess militär, som systematiskt terroriserar inhemska palestinier för att stjäla deras mark, förstöra deras försörjning och driva ut dem.

Olivträd – uråldriga symboler för palestinsk rötter och motståndskraft – rycks regelbundet upp med rötterna, bränns eller blockeras av bosättare. Skörden, en gång en tid för gemenskap och försörjning, har blivit en tid av rädsla, konfrontation och etnisk rensning i slowmotion, särskilt i områden som Masafer Yatta och South Hebron Hills.

Den frenesi som täckningen framkallade avslöjar något djupare än bara PR-skadekontroll. Den blottlägger den sionistiska berättelsens bräcklighet. När man konfronteras med den osminkade verkligheten – ockupantens flin, de ockuperades tysta lidande – är standardsvaret förnekelse, avledning och rop om ”antisemitism”.

Ambassadören och hans allierade skulle föredra att italienarna och världen aldrig ser detta ansikte av ockupationen. De vill ha sanerade bilder av ”självförsvar” och ”säkerhet”, inte den dagliga förödmjukelsen och berövandet som upprätthåller drömmen om ett Stor-Israel som sträcker sig från floden till havet, tömt på sina palestinska invånare.

L’Espressos rapportering som medföljer omslaget går längre och dokumenterar hur de mest extrema elementen inom den sionistiska högern aktivt formar israelisk politik: de utökar illegala bosättningar, accelererar markrofferier på Västbanken och normaliserar vad som motsvarar en långsam etnisk rensningsoperation.

Bosättaren på bilden är inte en ensam fanatiker. Han är fotsoldaten i ett statsstött projekt som åtnjuter full straffrihet – skyddat av israelisk lag, finansierat av amerikanska skattebetalare och diplomatiskt skyddat av regeringar i Europa och USA, inklusive Italiens egen Meloni-administration.

Ändå börjar även i Melonis Italien börjar skifta. Denna vecka, under ökande press från gatorna och den så kallade ”Gazagenerationen” – de unga italienarna som radikaliserats av de direktsända fasorna i Gaza och den växande gräsrotsrörelsen som kräver ett slut på medverkan – tillkännagav Meloni-regeringen att sitt samarbetsavtal med Israel upphävts.

Det är ett begränsat men betydelsefullt första steg: en spricka i muren av ovillkorlig allians som länge har definierat italiensk politik gentemot den sionistiska regimen. För första gången på flera år ifrågasätts ekonomiska och militära band inifrån maktens korridorer, inte bara från torgen.

”Rörelsen underifrån” – ihållande protester, hamnblockader, strejker mot vapentillverkare som Leonardo och obeveklig offentlig mobilisering – har tvingat till och med denna högerextrema regering att blinka.

Denna utveckling är ingen gåva uppifrån. Det är ett direkt resultat av organiserat, obevekligt tryck från det italienska civilsamhället, särskilt dess ungdom, som vägrar att låta sitt land förbli en villig medbrottsling i folkmord och markstöld.

Även om avstängningen är partiell och reversibel, signalerar den att monopolet på sionistiskt inflytande i italiensk politik inte längre är absolut. Bosättarens flin på omslaget till L’Espresso har blivit en spegel som till och med Rom inte längre helt kan ignorera.

I en tid då västerländska regeringar fortsätter att beväpna Israel, lägga in veto mot eldupphörskrav och kriminalisera solidaritet med Palestina, spelar L’Espressos mod att publicera detta omslag roll. Den verkliga skandalen är inte fotografiet. Den verkliga skandalen är det årtionden långa projekt som den så kraftfullt illustrerar: det metodiska berövandet av ett helt folk, utfört med gevär, kameror och kolonisatörens självbelåtna säkerhet.

Bilden kommer så småningom att försvinna från rubrikerna, men olivträden finns kvar – envisa vittnen till ett brott som vägrar att förbli dolt. Så länge palestinierna fortsätter att skörda det som är deras, trots kolonisatörerna och soldaterna, kommer sanningen att fortsätta att tränga sig in på förstasidan.

Övergreppen fortsätter. Det måste även avslöjandet göra.

 

 

Original text: The Settler’s Grin: How One Italian Magazine Cover Exposed Monstrosity of Greater Israel