Fatima Rajina – Middle East Eye

 

Att kalla Tower Hamlets och andra områden med stor muslimsk befolkning, som Birmingham (England), för ”no-go-zoner” i Storbritannien är inget nytt. Ett allmänt val närmar sig och politikerna gör vad de kan för att få ihop röster.

Under de senaste två decennierna har ledande personer från hela den politiska klyftan upprepade gånger åberopat islamofobiska slagord. 2008 hävdade Church of Englands biskop Michael Nazir-Ali att islamiska extremister hade skapat ”no-go” områden i Storbritannien där det var farligt för icke-muslimer att komma in. Högerextrema politikern Nigel Farage sa detsamma 2015 om de franska städerna Paris och Marseille.

Den tidigare brittiske premiärministern Boris Johnson har också gjort islamofobiska uttalanden, inklusive att jämföra kvinnor i niqab med ”brevlådor” 2018, ett år innan han valdes till landets högsta tjänst.

​Så vad är annorlunda med den konservativa parlamentsledamoten Paul Scullys senaste kommentarer, där han citerade den långvariga konspirationsteorin att delar av Storbritannien var ”no-go-områden” för icke-muslimer? (Han bad senare om ursäkt för kommentarerna).

Vi kan inte tala om Scullys kommentarer utan att ta upp premiärminister Richie Sunaks tal på fredagen, i ett försök att omdefiniera muslimers politiska deltagande som en form av extremism efter George Galloways vinst i Rochdale. Galloway är en figur som flörtar sig in i områden med muslimsk majoritet och använder populistisk retorik för att få stöd för ett val.

 

En distraktionstaktik

Sunaks tal är en distraktionstaktik och främjar konspirations teorin om att muslimer försöker ta över när endast 18,8 procent av Rochdale är muslimer. Omkring 40 procent av Rochdale röstade på Galloway, vilket tyder på att det fanns gott om icke-muslimer som också röstade på honom.

Men det här extravalet används nu för att skapa falska farhågor kring extremism när många, inklusive icke-muslimer, helt enkelt är trötta på och besvikna på de två största politiska partierna.

Att föreställa sig extravalsvinsten som ”bortom alarmerande” är ett sätt att skrämma människor att inte dyka upp för Palestina. Att kasta Palestina under ”extremism” fanan är en kanal för att tysta varje visa av solidaritet med Palestina.

Detta kommer och bör faktiskt framkalla mer civil olydnad tills vi ser slutet på ockupationen av Palestina.

Vår frihet att kämpa för sanningen, för rättvisa har aldrig utdömts utan kämpats för, och de människor som är här för att kämpa med och för Palestina kommer att fortsätta i kampen, och ingen mängd rädsla kommer att förhindra detta. Inte ens Sunak.

Tidpunkten är viktig. Det har gått nästan fem månader sedan Israel inledde sitt krig mot Gaza, som har dödat mer än 30 000 palestinier. Det politiska trycket ökar på brittiska parlamentsledamöter att stödja en vapenvila, med opinionsundersökningar som visar starkt stöd för att få ett slut på kriget. Hundratusentals människor har protesterat i London för att kräva vapenvila, samtidigt som de krävt ett slut på ockupationen och brittiska vapenförsäljningar till Israel.

Även när politiker som Suella Braverman, den före detta inrikesministern, fördömer demonstranter som ”hatfyllda folkhop”, och när demonstranter möter polishot och eventuell arrestering, fortsätter många att fredligt gå ut på gatorna.

Förra veckan stod hundratals demonstranter utanför parlamentet när parlamentsledamöter skulle diskutera en motion som kräver en vapenvila i Gaza, i hopp om att pressa sina valda tjänstemän att göra rätt sak. Istället möttes demonstranter av hårdhänt polisarbete och parlamentariker undvek att rösta om motionen genom processuella gräl.

 

Stimulerande misstroende

Över en natt flyttade fokus igen till de förmodade ”islamisterna” som har tagit över Storbritannien, och det är i detta sammanhang som Scullys kommentarer dök upp.

Vi har nått ett ögonblick då det politiska etablissemanget är osäkert på vad de ska göra, eftersom människor fortsätter att använda demokratiska vägar för att lobba sina parlamentsledamöter för att kräva ett slut på slakten av palestinier. Tower Hamlets har varit i framkant av denna rörelse, med palestinska flaggor som vajar på lyktstolpar och väggmålningar med dödade palestinska journalister.

Även om området, som har en betydande muslimsk befolkning, har legat i mottagandet av islamofobisk vitriol sedan attackerna den 11 september, kommer dess invånare inte att sluta säga ifrån.

För invånare i Tower Hamlets, en stadsdel med en av landets högsta fattigdomsnivåer, är den verkliga frågan om detta område är ett ”no-go” för dem, eftersom de brottas med de stigande levnadskostnaderna. Fattigdomen här står i skarp kontrast till Canary Wharfs höga, pråliga byggnader.

Jag har varit involverad i en kampanj för tillgång till sociala bostäder, eftersom fastighetsmarknaden har gjort många delar av stadsdelen otillgängliga för lokalbefolkningen. Historiskt sett var delar av Tower Hamlets verkliga ”no-go-områden” för det begynnande Bangladeshiska samhället, som blev ett mål för den högerextrema National Front.

Således, att åberopa ”no-go-områden” som en diskussionspunkt för att frammana en specifik bild av ett muslimskt majoritetsområde, väcker bara fortsatt misstro mot muslimer, vilket bidrar till den aldrig sinande debatten om ”mångkulturens misslyckande”.

Det finns inga bevis för något bevisat ”no-go-område”, även om konceptet förblir en källa till oro för dem som ser muslimer som misstänksamma, opålitliga människor. Att använda muslimer som politiskt foder återspeglar bristerna hos våra folkvalda. Sjukdomen islamofobi kan inte botas med detta system; lösningen kan bara hittas i befrielsepolitiken.

 

 

Originaltext: ’No-go zones’: It’s election year and the anti-Muslim trope is back again