Eduardo Manzano Moreno – FUNCI
Det händer då och då och av en eller annan anledning är det inte ovanligt att al-Andalus blir nyheter som ger bra rubriker i pressen. Ibland är de talespersoner för islamistiska organisationer som Al Qaida eller ISIS som uppger att deras terrorattacker kommer att återställa en förlorad al-Andalus som de anser vara sin egen, ibland är det konservativa publicister eller politiker som förkunnar att vi, liksom under medeltiden, måste reagera på dessa anspråk för att försvara våra västerländska och europeiska rötter, och ibland insisterar någon talkshowvärd eller expert som är arabist (eller vice versa) på att visa att islamistisk terrorism är produkten av en kultur som alltid har varit våldsam och uteslutande.
I denna förvirring finns det också de som, beväpnade med goda avsikter, hävdar det andalusiska samhället som en modell för samexistens mellan de tre monoteistiska religionerna, där konst, litteratur och vetenskap förökade sig med en briljans som sällan sett i historien. Som grädde på moset sätts av några karaktärer som är ivriga att ta över bandet av alternativa och anti-system, som har tagit sig an att återuppliva en falangists idéer. På 1970-talet publicerade Ignacio Olagüe en ökända bok där han konstaterade, utan mer bevis än sina egna åsikter, att araberna aldrig erövrade den iberiska halvön och att al-Andalus var produkten av ackulturationen, som bevarade spanska essenser under en ytlig arabisk och islamisk bark.
Trots att de är så antagonistiska har dessa tolkningar något gemensamt: de söker alla reflektioner och historiska paralleller till nuvarande situationer i det andalusiska förflutna. Islamistiskt barbari har gjort anspråk på al-Andalus under en tid som en del av ett program som försöker återställa principer och regeringsformer som förmodas dominerande mellan 700- och 1000-talen, och som presenteras som en lösning på de utmaningar som muslimer står inför idag. Trots den ofattbara smärta som detta barbari orsakar och sannolikt kommer att fortsätta att orsaka, kommer dess förutsebara misslyckande på lång sikt att motiveras bland annat av avvisandet av en stor majoritet av muslimerna, något som det finns mer än tillräckligt med bevis för, och för dess felaktiga beslutsamhet att förneka den rikedom som en religion som islam hyser, som är långt ifrån att ha varit så monolitisk och exklusiv som både det nya barbariets ideologer och, konstigt nog, dess hårdaste kritiker hävdar.
Vägran att söka falska historiska paralleller bör också omfatta de oansvariga politiker och intellektuella som uppmanar till att återaktivera andan av den kristna återerövringen, som under medeltiden försökte fysiskt och kulturellt eliminera alla spår av Islam i den iberiska halvösamhällen. Det är värt att påminna dessa nya korsfarare att de medborgare som bekänner sig till den muslimska religionen i vårt land har samma rättigheter och skyldigheter som resten, och att en avancerad demokrati inte under några omständigheter kan stödja ideologiska program som utformats i de inflammerade kyrkliga miljöer från Medeltiden. Samma invändning kan göras mot de goda argumenten som vill göra 1000-talets kalifat Cordoba till en arkad av tolerans: med det sagt bör vi komma ihåg den subsidiära status som judar och kristna hade, eller existensen av slavar i det samhället, för att inte tala om kvinnors situation, i allmänhet utestängda från den offentliga sfären. Att i ett medeltida samhälle leta efter politiska och sociala modeller eller kulturella identiteter för modernitet är reaktionärt nonsens, var det än kommer ifrån.
Varför al-Andalus?
Fri från nutidens kopplingar är al-Andalus en historisk period som våra alltmer mångkulturella samhällen borde återhämta med samma passion som de ägnar åt arvet från det klassiska Grekland eller Rom. En av våra stora arabister, Pedro Martínez Montávez, talar om denna disciplin som en humanism för 2000-talet, där studien av arabisk kultur, på samma sätt som renässansen återvann arvet från antiken, tillåter oss att förstå och integrera bidrag som skiljer sig från de som traditionellt har konfigurerat västvärldens kanonen. Att göra det berikar det med ett utseende som, även om det i andra tider kan vara exotiskt, idag konfigurerar det intellektuella bagaget hos människor som kan vara våra grannar, partners eller vänner i en allt mer sammankopplad värld.
Och det är där, precis, där kunskapen om al-Andalus är vettig. Hans formidabla arv är ett fönster som vi har putsat över med klichéer för länge, men som vi sällan brukat kika in i en historia och en kultur vars enorma tyngd och inflytande inte går att avfärda med motiveringen att de motsvarar en förlorad prakt. Kanske är det dags för till exempel, tillsammans med Mio Cids poem eller Lazarillo de Tormes, litteraturföreläsningar i skolor införlivar andalusiska författare, som Ibn Hazm från Cordoba, som dog 1064, och vars avhandling om kärleken, med titeln Duvans halskedja, har varit föremål för en ny och praktfull översättning av Jaime Sánchez Ratia. Detsamma kan sägas om stora poeter som Ibn Zaydún och hans älskare och ondskefulla fiende Wallada, som dog 1094 (av Gud, jag är skapad för ära / och jag går framåt, stolt, på min väg), eller om det där formidabla arvet från berättande under titeln Tusen och en natt kan vi lära oss från första hand tack vare nyare översättningar, som utesluter bearbetningar långt ifrån originalet.
Moskéer med monumentala drag som den i Córdoba, men också igenkännbara i ödmjuka konstruktioner som har dykt upp i arkeologiska utgrävningar, borde göra det möjligt för vem som helst att urskilja vad qibla-muren är, att veta vad en mihrab är till för eller att veta hur dagliga böner är ordnade i dessa moskéer. Det är inte heller nödvändigt för någon upplyst person att komma för att ge lektioner om kalifatet, eftersom det är en institution som, utom vid mycket specifika ögonblick, folket i al-Andalus inte fäste någon större vikt och begränsade sig till ett formellt erkännande som inte förpliktade dem inte heller mycket.
Dessa och andra exempel, som också skulle kunna nämnas, visar hur historien om al-Andalus ger den nödvändiga kunskapen för att skapa en kritisk vision av det förflutna och av oss själva, samt för att avslöja så många bedrägerier som, insvepta i olika flaggor, försöka framställa sig som minnets väktare i tjänst.
Vad var al-Andalus?
Al-Andalus var ett arabiskt och islamiskt samhälle, vars ursprung ligger i erövringen av det västgotiska riket som beordrades av kalifatet i Damaskus år 711. Flera tiotusentals arabiska och berbersoldater bosatte sig över hela halvön och började interagera med ursprungsbefolkningen, precis som det hade hänt på andra breddgrader. Hundratals guld-, silver- och kopparmynt präglade vid den tiden finns bevarade, liksom blysigill, också med arabiska inskriptioner, som autentiserade de första guvernörernas korrespondens och försändelser. Gravar som dök upp på Plaza del Castillo i Pamplona eller i den romerska teatern i Nimes, i södra Frankrike, tillåter inte bara att verifiera omfattningen av erövringen, utan också att identifiera erövrarna eller deras omedelbara ättlingar, eftersom de innehåller individer begravd efter den islamiska riten, daterad i mitten av 700-talet, och vars DNA-analyser intygar deras nordafrikanska ursprung.
När erövrarna definitivt bosatte sig, inleddes processer av arabisering och islamisering. Gradvis men massivt konverterade en stor del av ursprungsbefolkningen till Islam, vilket till exempel bevittnas av de successiva utbyggnaderna av moskén i Córdoba mellan 700- och 900-talen, utformade för att ta emot det växande antalet troende. Även om dessa konvertiter ibland fick stå ut med oförskämdheten hos renrasiga araber som till exempel hånade att de talade deras språk som om de vore människor från Oviedo, gick arabiseringen framåt i en ostoppbar takt. I mitten av 800-talet fanns det inte längre någon i Mérida som var kapabel att förstå vad de latinska inskriptioner som fortfarande florerade bland ruinerna av den antika romerska staden sa.
Alla ursprungsbefolkningar konverterade dock inte. Det fanns de som förblev kristna, fastän de antog ett arabiskt språk som snabbt blev inte bara förvaltningsspråket utan även kulturens. På 800-talet klagade Alvaro de Cordoba över att hans unga kristna fränder, ”upphöjda av sin behärskning av arabiska”, läste böcker på det språket med större intresse än de som skrevs på latin. Hundra år senare rådde den judiske poeten Dunash ben Labrat en vän att blanda sin religion med den extraordinära kulturen på det språket: ”Låt din trädgård vara de frommas böcker, ditt paradis, arabernas skrifter.”
De många formerna av kunskap som blomstrade i detta arabiserade och islamiserade al-Andalus var resultatet av långa kunskapskedjor, närd av nära kontakter med Islams främsta intellektuella centra. Ett ambitiöst forskningsprojekt som genomförts vid Granada School of Arab Studies har identifierat mer än 12 000 ulama, det vill säga forskare som stack ut inom någon vetenskaplig, religiös eller litterär disciplin under de åtta århundradena av existensen av al-Andalus. Alla byggde de en gigantisk intellektuell mosaik där lärare utbildade lärjungar som i sin tur blev lärare till andra lärjungar, överförde verk från den muslimska traditionen och den arabiska kulturen eller komponerade original.
Många av dessa ulama gjorde långa resor till platser som Qayrawán, Alexandria, Damaskus, Bagdad, Mecka eller Medina ”på jakt efter kunskap” som de senare spred i andalusiska städer som Córdoba, Sevilla, Almería, Toledo, Zaragoza, Tudela eller Huesca. Det var ett system som inte bara fungerade vid tiden för umayyadernas prakt i Córdoba. Det existerade också både under Taifa-rikenas tid, vars politiska dekadens inte borde dölja det faktum att de var huvudpersonerna i ett av medeltidens mest lysande sociala och kulturella ögonblick, och under dominans av almoraviderna och almohaderna, som inte var fanatiska rörelser, som påstås, utan seriösa försök till politiska och sociala reformer, belysta av innovativa religiösa tolkningar.
I motsats till vad en annan påstådd vardaglig företeelse indikerar, uppfattades i al-Andalus blandningen aldrig som den dominerande ideologin. Ingen av de tre monoteistiska religionerna som praktiserades där ändrade sina officiella dogmer på grund av restens närvaro, och ännu mindre i fallet med Islam, på grund av dess sociala och politiska dominans. De andalusiska fuqaha (rättslärda) fördömde de muslimer som firade julfesten tillsammans med de kristna genom att delta i deras banketter och utbyta gåvor, och ansåg att det var en farlig innovation. Vissa gick så långt att de förbjöd köp av sandaler gjorda av kristna, eller att genomföra tvagning med vatten som berördes av dem, eftersom de kunde överföra rituell orenhet. Naturligtvis följdes dessa föreskrifter mer eller mindre beroende på plats och tid, men de tjänar till att visa att den muslimska ortodoxin i princip var ovillig att erkänna föroreningar i sin dogm.
Det som ägde rum i al-Andalus var sammanflödet av kulturer med mycket olika traditioner. Delvis berodde detta på friktion mellan människor som struntade i förbuden från präster av en eller annan tro. ”Jag har kysst min älskade inför en präst och jag har druckit bägare med vin som helgats av honom”, förkunnade poeten al-Ramadi (död 1012) med trotsig fräckhet. Effekterna av denna friktion spred sig till många områden, som till exempel språket: ”Ke fareyo o ke serad de mibe, habibi, non te tolgas de mibe” (Vad kan jag göra eller vad kommer att bli av mig? älskade, lämna inte min sida), säger versen i en jarcha studerad av Federico Corriente, som har rekonstruerat de romanska lånorden på den andalusiska arabiska dialekten. Inom områden som vetenskap tillät andalusisk mångkulturalism mottagande och översättning av vetenskapliga verk från mycket olika ursprung.
Om vi idag börjar förstå dessa processer väl, är det tack vare den exceptionella forskning som utförts i vårt land under de senaste decennierna, som har gjort det möjligt för al-Andalus att presentera allt mer exakta och definierade historiska konturer. Det finns inget bättre motgift mot förvisande av klichéer, enfald, felaktiga framställningar eller intresserade mytiska bilder. Och det är dags för politiker, intellektuella, media och samhället att inse detta.
