I det tidiga 1900-talet en grupp europeiska fysiker revolutionerade fysiken genom deras upptäckelse om hur materian agerade
på mikroskopisk nivå. Det var då som vissa mätningar visade att på något sätt, det mänskliga medvetandet skulle kunna
påverka verklighetens sammansättning. Omedelbart satte igång debatten bland materialistiska fysiker som förnekade all
subjektivitet i vetenskap och idealistiska fysiker som hävdade att människan kan vara både aktör och observatör i världen.
Denna spännande debatt avtog i mitten av 1900-talet och gav vika för den välkända dikotomin mellan ”vetenskap kontra
religion”. Historikern Juan Miguel Marin, Harvard University, föreslår emellertid att dagens fysiker inte bör bortse från
de ursprungliga tolkningar gjorda av de fysiker som grundade kvantteorin, eftersom de skulle kunna berika den moderna
fysikens perspektiv.

Juan Miguel Marin, historiker vid Harvard University, publicerade nyligen i European Journal of Physics en artikel om
tvisten i det tidiga 1900-talet mellan mystik och materialism som orsakades av de upptäckelser som gjordes i partikelfysik.

Marin frågar sig i artikeln om mysticismen har fortfarande en plats i dagens kvantmekanik eller, om idén om att medvetandet
spelar en roll i skapandet av verkligheten helt har överförts till områden om filosofiska frågor.

Tidningen PhysOrg.com publicerade en sammanfattning av artikeln med historikerns uttalande där han förklarade att debattens
ursprung finns i Tyskland under 1920-talet och att dessa motsättningar mellan materialister och idealister fysiker var då
mycket annorlunda än dagens diskussioner mellan religiösa och ateistiska vetenskapsmän.

I det tidiga 1900-talet, var religion och vetenskap till exempel inte så uppdelad som i dag, och några av de mest
framstående fysiker på den tiden inspirerades av österländsk mysticism.

Enligt Marin, trots skillnaderna mellan dessa två perioder, studier av kvantmekanikens ursprungliga tolkning kan hjälpa
dagens experter att bättre förstå teorin, och kan också vara av stor betydelse för allmänheten.

Enligt historikern, ”att vara medvetna om denna fråga (om de första och olika tolkningarna till de upptäckterna inom
partikelfysiken) kommer det att göra det möjligt för den allmänna publiken att inse att det finns många andra alternativ än
uppdelningen mellan vetenskap och religion”.

Faktum är att ”vetenskap kontra religion är en ganska ny påtvingad val som kvantmekanikens grundare skulle ha aldrig erkänt
och ännu mindre accepterat”.

Införande av medvetandet

I det tidiga 1900-talet upptäckte fysikerna att även om i vårt dagliga liv saker tycks existera utan att någon av oss gör
något aktiv för det, det vill säga oberoende av observatören, på materians kvantmekaniska nivå var inte likadant eftersom
de vetenskapliga observationerna kunde påverka det de observerade, förklarar Marin.

Den så kallade ”Köpenhamns tolkning” för denna egenskap av den kvantmekaniska världen var: en objektiv verklighet finns
enbart i det som avslöjas genom mätningar och observationer. Eller med andra ord, ingenting kan sägas om vad som händer när
man inte iakttar.

Debatten om införandet av medvetandet i ekvationen för tolkning av den kvantmekaniska världen började, enligt Marin, 1927
när Einstein (materialistisk fysiker) anklagade Niels Bohr (idealistisk fysiker) för att applicera i vetenskap en mysticism
som är oförenligt med den.

Bohr förnekade anklagelserna och skyllde på att Einstein inte förstod vad han menade när han hävdade att människan var både
aktör och observatör i världen. För även om Bohr trodde att kvantmekaniska processer existerade utan att behöva för det
observatörer, han sympatiserade även med tanken att utbyggnaden av kvantteorin skulle kunna hjälpa oss att förstå
medvetandet.

Einstein, för sin del motsatte sig benhårt mot allt subjektivitet i vetenskapen och i själva verket tillbringade en stor del
av sitt liv med att leta efter bevis för att styrka teorin om kvantmekaniken i verkligheten.

Fysiker och även filosofer

Å andra sidan var fysikern Wolfgang Pauli en försvarare av några av de idéer som Einstein förkastade. Till exempel, stödde
han en ”klarsynt mystik” som var en syntes mellan förnuft och religion.

Pauli trodde att kvantteorin skulle kunna förena de vetenskapliga/psykologiska metoder och filosofisk/mystisk medvetande.
Paulis perspektiv influerades av Arthur Schopenhauer filosofi som i sin tur påverkades av orientaliska religioner.

Andra fysiker hade olika perspektiv. Marin sade att Max Planck, till exempel, trodde att religion och vetenskap var
förenliga, eftersom han trodde att båda baserades på objektivitet med hänvisning till olika aspekter av verkligheten.

Den engelske fysikern Paul Dirac avvisade all religiös vokabulär med hänvisning till att ”religionen är ett virrvarr av
falska påståenden som saknar grund i verkligheten”.

Mysticismen expanderar

1929 expanderade kontroversen kring mysticismen också till den offentliga sfären. Samma år publicerade astrofysikern Arthur
Eddington boken The Nature of the Physical World, där han försvarade mysticismen, något som uppmärksammades av
internationella medier.

Under de följande åren, fysikerna Werner Heisenberg och Erwin Schrödinger också började stödja mysticismen något som
irriterade Einstein och Planck.

Slutligen, 1958, publicerar Schrödinger Medvetande och Materia. Schrödinger som inspirerades av Schopenhauer under sin
ungdom hävdar i sin bok att det är skillnad mellan mätningar med instrument och mänskliga iakttagelse: ett värde registrerad
med en termometer kan inte betraktas som en observations handling eftersom det innehåller inte någon betydelse i sig.

Därmed skulle medvetande behövas för att ge betydelse till den fysiska verkligheten. Schrödinger sammanfattar detta med att
säga: ”Jag är säker på att vissa av er skulle vilja kalla detta för mysticismen. Men, med hänvisning till det faktum att
fysisk teori är alltid relativ eftersom den beror på vissa grundläggande antaganden, tror jag vi kan säga att fysisk teori
i dess nuvarande skick starkt föreslår medvetandet oförstörbarhet genom tiden”

Förena fysiken och medvetandet

Som påpekats av Marin, Schrödinger uttalande markerar slutet på den generation som upplevde kontroversen kring mysticismen.
Denna kontrovers skulle försvinna under andra hälften av seklet, när den fysiska kulturen blandades sedan med den
angloamerikanska världen.

De flesta fysiker i dag är, som Einstein, realister och tror inte att medvetandet spelar en roll i kvantteorin. Den
dominerande modern uppfattning är att en observation inte kan leda till att en atom finns i den observerade position, utan
helt enkelt att observatören hittar atomen som den är.

Detta trots att det har förekommit fysiker och tänkare som har försökt rädda 1920-talets idealistiska fysikers perspektiv i
böcker som ”The Tao of Physics” av fysikern Fritjof Capra eller ”De mästarnas dans” av Gary Zukav och även i en film med
titeln ”What the Bleep Do We Know?”.

Men enligt Marin ses vetenskapen idag i motsats till religionen, även om i kvantfysikens utveckling fanns det både religiös
och icke-religiösa fysiker på båda sidor i debatten.

Historikern hoppas att forskarna skulle kunna berika sina egna ställningstaganden i forskning genom att titta på hur
grundarna av partikelfysik tolkade sin egen teori. Eftersom enligt Marin, skulle många fysiker bli chockerade idag om de
analyserad hur Pauli och Weyl (tysk matematiker) beskrev till exempel begreppet ”fält” i sina artiklar. Båda hade fördjupat
sig i mysticismen och försökt hitta ett sätt att förena medvetandet och fysiken, en inställning som nu verkar förlorad.