Kara Potter

 

Dialog

Koranen uttrycker ett antal positiva och negativa attityder mot judar och kristna. Doktrinen som finns i dessa verser ange hur islamisk lag kräver muslimer att behandla judar och kristna. Denna uppsats undersöker ett gemensamt tema hos några av de olika läror: de fromma kristna och judar får beröm, medan de som är inte godhjärtade fördöms. Uppsatsen granskar även hur behandlingen av kristna och judar faktiskt sattes i praktiken av profeten Muhammed, frid och välsignelser vare med honom, av islamiska tänkare som Said Nursi, och av de styrande i medeltidens islamiska civilisationers dagliga liv fram till slutet av det osmanska riket.

 

Judiska och kristna skrifterna

Islamisk teologi är strängt monoteistisk. Följaktligen förnekar koranen kristna läran som t.ex. Treenigheten och Jesus uppståndelse, som tycks antyda att Gud arbetar med partners (Jacques, 2004, 16). Dock hedras Jesus alltid i Koranen. Han betraktas som en nåds ”tecken” och ett ”exempel”. Dessutom ingenstans, varken han eller någon annan profet kritiseras (Jacques, 2004, 16). Även Moses prisas i Koranen, som nämns mer än hundra gånger (Khan, 2001, 35).

Koranen ersätter inte tidigare skrifter, men är tänkt att komplettera profeternas uppenbarelser (Jacques, 2004, 298). Det är kulmen på historien om den gudomliga uppenbarelsen, som innehåller berättelser från Gamla och Nya Testamentet, som Abraham, Moses, Noa och Jesus. Vers 6 i Sura ”As Saff” är ett exempel på Koranens validering av judiska och kristna skrifterna:

Och [minns] Jesus, Marias son, som sade: ”Israeliter! Jag är sänd till er av Gud för att bekräfta vad som ännu består av Tora… (61:6)(Murata och Chittick, 1994, 165)

 

Den koraniska läran om ”Bokens folk”

I Koranen, både judar och kristna kallas för Ahl al-Kitab, som betyder ”Bokens folk”. Koranen gör distinktioner mellan bokens folk. Många verser erkänner att de omfattar både de som har lämnat den rätta vägen och troende (Saritoprak, 2000, 323). När Koranen kritiserar Bokens folk, oftast gör det klart att den hänvisar bara till dem som inte följer profeternas budskap (Tawhid) (Murata och Chittick, 1994, 170):

DE SOM framhärdar i att förneka sanningen, antingen de är efterföljare av äldre tiders uppenbarelser eller sådana som sätter gudar vid Guds sida, utestängdes inte [från Guds nåd] förrän det klara vittnesbördet hade nått dem. (98:1)

På dem som [trots detta] framhärdar i att förneka sanningen, antingen de är efterföljare av äldre tiders uppenbarelser eller sådana som sätter gudar vid Guds sida, väntar helvetets eld… (98:6)

Några verser som kritiserar Bokens folk utan åtskillnad är öppna för tolkning. Till exempel, säger vers 5:51:

TROENDE! Välj inte judar och kristna till era bundsförvanter – de stöder och skyddar varandra – och den av er som söker deras stöd och skydd blir en av dem. (5:51)

Said Nursi föreslår att versen kan hänvisa till vissa grupper av judar och kristna som förrådde Medinas pakt. Nursi säger att vid tiden för profeten, hatade och älskade människor varandra endast på grund av den religion de bekände sig till.

De som hade nära relationer med icke-muslimer ansågs vara hycklare (Saritoprak, 327). Eftersom grunden för vänskap har förändrats, har hyckleri i denna mening ingen betydelse. En annan anledning till att dessa verser ska tolkas i en vidare bemärkelse och inte bokstavligen, är att vissa av de arabiska ord som används har tvetydig etymologi. I denna vers kan ordet vän (wali) betyda handledare. Då skulle denna mening betyda att muslimer inte får göra judar eller kristna till sina handledare/vårdnadshavare. I vissa verser klassificeras Bokens folk som kafir, vilket betyder ”han som förnekar Guds existens” eller ”han som förnekar Muhammeds profetskap.” Icke-muslimer är inte nödvändigtvis kafir i ordets första bemärkelse (Saritoprak, 328).

Koranen försvarar ofta tolerans, respekt och god vilja mot Bokens folk. Till exempel, säger vers 60:8

Gud förbjuder er inte att visa godhet mot dem som inte bekämpar er på grund av [er] tro och inte driver ut er ur era hem, och [Han förbjuder er inte] att bemöta dem med rättvisa och opartiskhet – Gud älskar de opartiska. (60:8)

Förutom att förespråka tolerans, berömmer Koranen Bokens folk. I Sura 21:07 hänvisar man till dem som ”kunskaps folk” (ahl al-dhikr) (Saritoprak, 328) och i verserna 3:113–115 står:

Alla är inte av samma sort. Bland efterföljarna av äldre tiders uppenbarelser finns [även] redbara människor, som under nattens timmar läser högt ur Guds budskap och faller ned på sina ansikten [i tillbedjan]. De tror på Gud och på den Yttersta dagen och de anbefaller det som är rätt och förbjuder det som är orätt och de tävlar om att göra gott. De hör till de rättfärdiga och vad gott de gör skall inte frånkännas dem; Gud vet vilka de är som fruktar Honom. (3:113-115)

Detta sura är ett exempel på hur Koranen erkänner att Bokens folk tillber samma Gud som muslimerna. Detta erkännande av gemensamma faktorer upprepas i andra verser, som i 3:64, som beordrar:

Säg: ”Efterföljare av äldre tiders uppenbarelser! Låt oss samlas kring en regel, gemensam för oss och för er – att vi inte skall dyrka någon utom Gud och inte sätta något vid Guds sida och inte erkänna andra människor som våra herrar och beskyddare i Guds ställe.” (3:64)

En annan konsekvens av vers 3:115 är att Bokens folk kommer att belönas. Det erkänns i allmänhet i Koranen att Bokens folk som acceptera Tawhid kommer att frälsas (Murata och Chittick 168). Till exempel står följande i vers 2:62

DE SOM tror [på denna Skrift] och de som bekänner den judiska tron och de kristna och sabierna – ja, [alla] som tror på Gud och den Yttersta dagen och som lever ett rättskaffens liv – skall helt visst få sin fulla lön av sin Herre och de skall inte känna fruktan och ingen sorg skall tynga dem. (2:62)

 

Tolerans i praktiken

Profeten Muhammed skyddade och försvarade Bokens folk. I hadithen överförd av Al-Munawi sade han: ”Den som skadar en jude eller kristen kommer jag att vara emot på domens dag” I en hadith av al-Bayhaqi citeras: ”Den som förföljer en dhimmi, en icke-muslim som betalar skydds skatt eller inkräktar hans rättigheter, eller utsätter denne för en last som han inte kan bära eller ta något ifrån honom utan dennes tillåtelse kommer jag att vara emot honom på Återuppståndelsens Dag.”

Al-Bukhari berättade att profeten Muhammed inte uteslöt judarna när han besökte de sjuka. Vid ett tillfälle, när en judisk begravning procession gick förbi honom, ställde han sig upp av respekt, och då frågade någon varför, han svarade: ”Är det inte en mänsklig själ?”. Profetens respekt för Bokens folk var en förebild för hans samtida. En av hans kamrater, Hizam b. Hakim, klagade till Syriens guvernör när han såg en grupp kristna som stod under den heta solen som straff för att de inte hade betalat sina skatter.

Said Nursi också förespråkade tolerans och sa att muslimer och icke-muslimer är lika inför islamisk lag, och att människor bör prisas och älskas med hänsyn till deras individuella attribut (Saritoprak, 326-327).

 

Dhimmi och Jizya

Kort efter Hijrah (profetens utvandring till Medina) undertecknade profeten en pakt med de lokala stammarna i Medina, känd som Medinas pakt. Profetens intention var att skapa ett fredligt och pluralistiskt samhälle i detta ödelade staden efter decennier av inbördeskrig och blodsutgjutelse. Men när detta avtal kränktes av några judiska stammarna, som stödde folket i Mecka mot muslimerna utvisades judarna till slut. Men samarbetet förnyades när profeten gjorde ett avtal med judarna i Khaybar (Jacques, 14-16).

Under islamiskt styre, lagen om Dhimmi utvecklade i samband med Bokens folk som tvingade dem att betala en kapitulations skatt eller Jizya, som nämns i Koranen (At-Tawba, 9:29).

I gengäld ansvarade muslimer för Bokens folk säkerhet i samhället. Under den andra kalifens regeringstid, betalade guvernören i Homs (i moderna Syrien) tillbaka den betalda skatten av sina kristna undersåtar när han insåg att han inte kunde skydda dem mot den bysantinska armén (Jacques, 14-16).

Politiken kring denna skatt, Jizya, var relativt rättvist. Under muslimskt styre, var icke-muslimer inte skyldig att betala Zakat (de föreskrivna allmosor), vilket var ett juridiskt och religiöst krav på muslimer. Dessutom, de fattiga, blinda, äldre och hemlösa välkomnades i alla bönehus. Kvinnor och barn var alla dem befriade från att betala Jizya. Om man inte betalade skatten, var det högsta straffet fängelse, och om en person dog utan att ha betalat det, överfördes inte skulden till dennes egendom eller arvingar (Jacques 14-16).

 

Förhållandet mellan muslimer och Bokens folk

Muslimer, judar och kristna umgicks ofta och med total frihet under Islams medeltid och skapade band mellan dem (Cohen, 2000, 39, 42). Till exempel träffades dem i badhus, och företagarföreningar som bildades av muslimer och icke muslimer, trots ogillande av vissa myndigheter. Vissa muslimer deltog även i de kristna och judiska religiösa högtider. Judar och kristna hade riklig och stora möjligheter i vardagen ”att ta sig över hindren i hierarkin i det islamiska samhället” (Cohen, 2000, 39). Dhimmis var välkomnade inom intellektuella kretsar (mayalis) och studerade tillsammans med muslimerna i universiteten, särskilt under ”Islams pånyttfödelse” i den kosmopolitiska staden Baghdad under 1000-talet. Cohen säger att ”de judiska läkarna fanns i arabiska samhället i en större proportion än antal judar i den allmänna befolkningen… De också var en del av den sociala krets av läkare som arbetade i statliga sjukhus och var delaktiga i muslimska domstolar” (Cohen, 2000, 42).

I början av den Abbasida era, höll muslimska och kristna teologer ofta kontakt genom posten, eller genom diskussioner. Även om under dialogen försökte båda sidor bevisa deras religion överlägsenheten över det andra, var ändå en konstruktiv och meningsfull dialog (Sirry, 2005, 365-73).

Livet i Spanien (Al Andalus), mellan 711 och 1492 var ett utmärkt exempel på samexistensen mellan muslimer, judar och kristna. Judar och kristna deltog i arabiska kulturella aktiviteter som poesi tävlingar och i intellektuella kretsar (Menocal, 2002, 173-80).

År 1856 fick de samma rättigheter som alla medborgare i det ottomanska riket. Medborgarna från alla religioner accepterades i den offentliga skolan och kunde skriva in sig i de militära skolor och statens tjänster (Saritoprak, 322).

 

Begränsningar i förhållandet mellan muslimer och dhimmis

Under 1300-talet skrev juristen Ibn Qayyim al-Jawziyya en viktig bok, i vilket han gör en allmän sammanställning av de islamiska lagarna för dhimmis, Ahkam ahl al-dhimma (”Lagar för skyddade personer”) (Cohen, 53). Bland annat står i det att muslimer kan förmedla sina kondoleanser till icke-muslimer eller gratulera vid äktenskap, födelsen av ett barn eller god hälsa, med undantag för tillfälle som strider mot principerna i islam (Jacques, 39). Inom vissa områden, såsom äktenskap och att sitta vid samma bord, nämns relationen mellan muslimer och Bokens folk i Koranen:

Denna dag har all god, hälsosam föda blivit tillåten för er; och födan hos dem som fick del av uppenbarelsen [i äldre tid] är tillåten för er och er föda är tillåten för dem. [Ni får ta till hustrur] ärbara kvinnor bland de troende och ärbara kvinnor bland dem som före er fick del av uppenbarelsen, sedan ni gett dem deras brudgåva, för att leva med dem i ett regelrätt äktenskap, inte i ett löst förhållande eller en hemlig förbindelse. Om någon förnekar tron skall alla hans strävanden gå om intet och i det eviga livet kommer han att stå som förlorare. (5:5)

Sunni lagen tillåter muslimer att använda som livsmedel djur som slaktats av Bokens folk. Muslimer kan äta den mat som tillhandahålls av judarna precis som profeten Muhammed gjorde (Cohen, 41). Det var dock mer problematiskt att äta i kristna hem, eftersom de kunde servera fläsk. Shiamuslimer däremot avvisade mat lagad av dhimmis och betraktade det som orena. Vers 5 i den femte sura, al-Maidah tillåter muslimska män att gifta sig med dhimmi kvinnor, men inte det omvända. Anledningen till detta är att skydda de muslimska kvinnors rättigheter eftersom en man kan tvinga sin religion på sin fru (Cohen, 41). Om hustrun till en jude eller kristen konverterat till islam, är äktenskapet inte längre giltig och efter det kan hon bara gifta sig med en muslimsk man (Spectorsky 2000, 274). En muslimsk man är skyldig att låta sin fru att fortsätta utöva sina icke-muslimska religiösa ritualer hemma, som t ex firandet av Shabbat i fallet med judarna, läsa deras egna skrifter och inte att pressa dem att lämna sina riter och ingjuta nya såsom fasta (Cohen, 41).

 

Slutsats

Genom att studera Koranen, är det tydligt att islam är helt tolerant mot judendomen och kristendomen. Det är ett krav för muslimer att respektera giltigheten Bokens folks skrifter och deras rätt att bli behandlade med vänlighet. Profetens praxis är förenlig med denna uppfattning, liksom exempel av många inflytelserika muslimer i historien, som Said Nursi och Rumi. I dagens värld, plural och mångkulturellt är det viktigt att anhängare av olika religioner lever i fred och försöker förstå varandra. Muslimer, judar och kristna måste förstå islams toleranta budskap och de stora personligheter som denna religion gav upphov till. Att fokusera enbart på uppenbarliga negativa verser i Koranen som vers 55 i Sura Al-Maidah, utan en riktig förståelse av sammanhangen kan leda till rädsla och hat.

Vi måste fokusera på likheterna för att se att vi är bröder och acceptera våra olikheter som en möjlighet för lärande. Mitt i 1900- och 2000-talets konflikter mellan den islamiska världen och väst, fredlig samlevnad mellan olika religiösa grupper blir ett ideal. Det räcker med att titta på judarna och kristnas erfarenhet under islamiskt styre under medeltiden för att se att religiös pluralism är möjligt.