Vi måste ta hänsyn till kritiken som riktas till muslimer för att svara på den och skissa ett svar utifrån
ett tankesätt anpassad till vår tid.

Den första aktuella kritiken är den som anklagar muslimer för ”kommunitarism”. Begreppet umma, en
spirituell gemenskap och inte en politisk baserad, betyder samlingen av alla muslimska troende, oavsett
deras ursprung och nationaliteter. Den respekterar begreppen folk, hemland, nation, medborgarskap,
mångfalden av situationer, tillhörighet och kulturer. Samtidigt anser den djupa tanken av detta begrep att
medborgarskap, medlemmar i samma nation, alla bundna och jämställda inför lagen, är en prioritering och
högsta vikt. Koranen använder begreppen folk och nation flera gånger.

Detta gör att medborgarbandet är grundläggande för att utgöra ett samhälle, för att leva tillsammans,
förenliga med andra. Muslimen bör inte motsätta sig och prioritera sitt medlemskap i umman, den andlig
nivån, gentemot den sociala, kulturella och politiska för nationen där han lever i, den temporära nivån.
Han vill vara lojal med vetskap att medborgarskap är viktigt, en tillgång. Tron är en privat fråga kopplad
till samvetsfrihet, medan medborgarskap är bredare. Det gäller kollektivliv över det individuella. Det
finns ingen motsägelsefull med att säga högt och tydligt att den goda troende framför allt är en bra
medborgare.

Vad är kommunitarism? Om det innebär att isolera sig, motsäga medborgarskap, värderingar som respekt för
olikheter, att vägra att delta i det gemensamma medborgarlivet i nationen där man bor och respekten för
lagarna, som ibland är synliga, är det vettigt att vidta alla lagliga, sociala och pedagogiska åtgärder
för att vända detta fenomen, samtidigt som man arbetar för social rättvisa och bekämpar diskriminering. Å
andra sidan, om det innebär att uppskatta medborgaren, de republikanska sociala banden lika mycket som
banden för religiösa eller kulturella grupper och dela traditioner, det är hälsosamt och legitimt.

Till skillnad från de existerande fördomarna, att fraternisera inom ett samhälle är inte kommunitarism, om
dess medlemmar är inkluderande och har andra sociala och kulturella relationer. Nationen är en, varje
lands nationella identitet måste undervisas, respekteras och internaliseras, utan att utesluta respekten
för mångfalden. Det senare får inte påverka negativ den gemensamma basen, det handlar om att formulera
dem. Delat ansvar och en ömsesidig möjlighet som de allra flesta muslimer erkänner.

Att tolka är att ta hänsyn till Koranens allmänna innehåll, dess syften och sammanhanget i den
kontext man lever i

Den andra kritiken som förtjänar ett konkret svar är spridningen av den stränga hållningen som vägrar en
tolkning av texterna baserad på tid och rum och som begränsas till en juridisk syn, bokstavlighet och
ursäkter. Men tolkning i islam är så central att flera begrepp används, ijtihad, tawil, tafsir, istinbat.
Den rationella och intuitiva ansträngningen att montera av, upptäcka och förtydliga den outtömliga
betydelsen av den heliga texten är en plikt. Det handlar om att läsa Koranen i ljuset av vår tid, som om
den uppenbarades här och nu.

Varje generation kan läsa Koranen enligt sina egna förutsättningar, samtidigt som de respekterar tydliga
riktlinjer, entydiga konstanter. Gamla tolkningar är ibland föråldrade. Alla måste ta sitt ansvar och
samtidigt dra nytta av de äldres upplevelse och insikt, upplysande och perfekt. I vilket fall som helst
kräver Koranen och den profetiska Sunna att vi alltid väljer den mest barmhärtiga, den mest uppmätta och
den mest toleranta läsningen. Det är riktmärket för rättvis tolkning.

Många klassiska tänkare har behandlat frågan om ijtihad, särskilt i nya situationer, kriser och
utbildningsfrågan för att skapa ett öppet samhälle och en ansvarsfull och balanserad muslim. Att tolka är
att ta hänsyn till Koranens allmänna hantering av frågor, dess syften och det sammanhang som vi lever i.
Mänskliga rättigheter är enligt Koranen själv överlägsen gudomliga rättigheter, eftersom Gud inte behöver
oss.

Tolkning är varken att frysa texterna eller utspäda dem godtyckligt. Dessutom skapas inte alla tolkningar
lika. Under femton århundraden har konsensus och insikter gjort det möjligt att övervinna svårigheter,
desto mer eftersom skillnader, nyanser, mångfald av åsikter och subtilitet också är en nåd.

Det som är viktigt är att vara användbar för mänskligheten genom att kombinera lojalitet och risktagande.
Det finns ingen anledning att motbevisa det centrala begreppet uppenbarelse, övernaturligt diktat, det
gudomliga ordet, för att anpassa och tolka religiös lag. En reform betyder inte att underkasta sig
agnostiska och positivistiska påstående, ingen har monopol på objektivitet och vetenskaplig kritik.
Koranen och Sunna kräver att gå tillbaka, att tolka, förbli vaksamma och kritiska för att kunna vara upp
till vad som krävs. Att leva är att använda den fria viljan.

Det är otillåtet att göra Koranen och Sunna till ett verktyg inom ramen för en maktkamp

Den tredje kritiken avser det faktum att den muslimska tanken störs av ideologiska hållningar och politisk
utnyttjande. Det är en bitter verklighet, men den är inte dominerande. Långt ifrån det, på 1900-talet
efter Nahdhas uppsats, muslimska och teologiska tänkare som Mohamed Iqbal (1877-1938), Malek Bennabi
(1905-1973), Tahar Ben Achour (1879-1973) och Najm Oud Dine Bammate (1922-1985) förstod att för att kunna
möta utmaningarna i den moderna världens komplexitet är det nödvändigt att ha tillgång till universell
kunskap och gå utöver såväl materialistisk som fundamentalistisk vision. Att betrakta och återuppliva den
muslimska visionen är en livslång uppgift, och europeiska medborgare med den muslimska tron är i framkant.

Det är legitimt att hämta inspiration från Koranen och Sunna för att tänka på ett etiskt projekt av
samhället och civilisationen, men det är otillåtet att utnyttja dem inom ramen för maktkampen. Dessa
tänkare hade rätt när de tog itu med de grundläggande problemen, idéernas, metodens och beteende hos
muslimerna, för att uppfylla villkoren för återfödelse och modern utveckling. De förkunnade, var och en på
sitt sätt, att goda avsikter och den rättsliga dimensionen inte räckte. Precis som den blinda imitationen
av rationalism, som inte är rationalitet, är dömd till misslyckande.

Bryt inte med modern kultur utan ta äganderätt till den och utveckla våra relationer med den

Med hänvisning till dessa tänkare måste vi insistera, islam ger ansvar och kräver eftertanke och debatt:
Använder ni inte ert förstånd? (10:16) De finns bland tänkarna på 1900-talet som utsatte de islamiska
referenserna till en vetenskaplig exeges och tog hänsyn till framstegen inom vetenskap och filosofi. I
deras ögon kan ”renässansen” i den muslimska världen inte begränsas till en återgång till källorna, ännu
mindre till en ideologisk inställning, utan måste baseras på en uppgradering av teologin och den äkta
vetenskapliga andan.

I sin bok, ”Vocation de l’islam” anser Malek Bennabi att mötet mellan Europa och den arabisk-muslimska
världen verkligen har förvärrat situationen, men kan vara en källa till upplysning: ”Genom att få den
sociala ordningen att slå samman på alla sidor där den muslimska mannen har passiviserats genom att ta
ifrån honom de medel som ursakar denna tillstånd, kommer den europeiska aktivismen att ge en ny
uppenbarelse av dess sociala värde. Europas folk spelade omedvetet rollen som dynamit som exploderar i ett
läger av tystnad och kontemplation. Den muslimska mannen, liksom buddhisten från Kina och Brahman från
Indien, kände sig skakad och vaknade slutligen upp.”

Han specificerar att ”för renässansen att gå längre än det embryonala tillståndet återstod det allmänna
kulturproblemet”. Den muslimska världen, säger han, kan inte isoleras i en värld som tenderar att förenas.
Det handlar inte om att bryta med modern kultur som representerar en stor mänsklig upplevelse, utan att
anpassa den och utveckla sina relationer med den. Detta är en möjlighet för muslimer.

Annan kritik finns, svar kommer att ges i det tredje avsnittet.

Anteckningar:

Mustapha Cherif, filosof och islamolog, är författare till ett tjugotal böcker, bland dem ”Emir
Abdelkader, broderskapets apostel”. (Odile Jacob, Paris, 2016).