Muslimernas framtid. Förbered er!

Yahia Saleh Basalamah

 

Islam är människans medfödda tro, och den första förutsättningen för ett sann islamiskt samfund är uppbyggandet av muslimernas kunskaper och medvetenhet om Islams principer och verkan i en människans liv.

Abdullah Ibn Abbas, profeten Mohammeds (fvmh) kusin sade: ”Jag red en gång bakom profeten, när han sade till mig; ’Min son jag vill lära dig något. Var vaken och utför Allahs order tålmodigt, och Allah ska skydda dig. Lyd Allah, och han står dig bi. Om det fattas dig någonting, eller om du är nödsakad, be till Honom allena!

Minns att även om hela mänskligheten skulle lova dig sin hjälp, skulle deras hjälp vara till ingen nytta, utom om Allah så har bestämt, och om de alla skulle ha svurit sig samman för att förgöra dig, skulle deras planer gå om intet, utom om Allah har bestämt detta för din lott! Pennan har lagts åt sidan och dess bläck har torkat.’” (Attirmidhi)

Allahs lagar råder i universum, och Hans vilja är det ultimata, absoluta.

Hans lagar baseras på en allomfattande, obegränsad Visdom, som är alltets måttstock. Naturligtvis tillämpas dessa lagar även på människan. Även hennes frivilliga gärningar lyder under dessa lagar! Det mänskliga tänkandet, vilja och beteende är en del av Allahs normer, som tänkande människor som Han rustat människorna med. Denna tro, med dess klara förståelse för den mänskliga naturen, och de mänskliga aktiviteterna i universum och dess relation till den Gudomliga lagen och Viljan är det bästa arvet för våra efterkommande.

 

Uppbyggandet av den andliga kraften

Uppbyggandet av den andliga kraften genom de medel som Allah gett oss är nödvändigt för att skydda oss från det ondas lockelser. Koranen beskriver hur djävulen får människan att avvika från den rätta vägen genom att intala henne att hon handlar rättskaffens, trots att hon kanske håller på att förgöra sin själ i utbyte mot något som är futtigt och meningslöst i detta liv. Allah nämner en diskussion med djävulen efter att han valt att inte lyda Allah:

[Iblis] sade: ”Herre! Eftersom Du har kommit mig att begå ett felsteg, lovar jag att [för människorna] utmåla [det onda] på jorden i de mest förföriska färger och att leda dem alla till synd, [alla] utom dem som är Dina verkliga, hängivna tjänare!”

[Gud] sade: ”Detta är för Mig en rak väg, du skall inte ha makt över andra av Mina tjänare än dem som helt gått vilse och [av fri vilja] följer dig.” (15:39-42)

 

Hoppet är inte ute

Även om det onda tagit överhanden hos dem som inte vill göra det rätta, som inte vill be till Gud, och som inte utför sina samhälleliga plikter, kan det onda aldrig få grepp om de som ångrar sig, ber om förlåtelse och strävar för det goda. Tvärtom, Allah skyndar sig till deras räddning. När någon säger: Min Herre är Allah, utan att tveka, besöker änglarna honom, Allah säger: ” De som säger: ”Gud är vår Herre” och som vill följa den raka vägen, till dem stiger änglarna ned [med hälsningen]: ”Ni skall inte känna någon fruktan och ingen sorg skall tynga er! Tag emot det glada budskapet att paradiset som ni har blivit lovade [väntar er]. Vi är hos er och vakar över er i detta liv och i det liv som skall komma; och där skall allt som era själar längtar efter vara ert och det ni ber om skall ni få. [Detta är] välkomsthälsningen från en förlåtande, barmhärtig Herre” (41:30-32)

 

Betrakta skapelsen

Intellektuell utveckling är en islamisk huvudprincip. Gud manar oss att betrakta hans skapelse, själva livet, naturfenomen och mycket annat.

”PRISA Guds härlighet då mörkret faller på och då morgonen gryr – allt lov och pris i himlarna och på jorden tillkommer Honom – och när dagen lutar mot afton och då middagshöjden passerats. Han låter livet spira ur det som är dött och Han låter döden stiga fram ur det levande, och den jord som varit död ger Han nytt liv; och so skall [också] ni kallas att stiga fram [ur döden till ett nytt liv].

Till Hans under hör detta att Han har skapat er av jord och [nu] sprider ni er [över jorden som fullt utvecklade] människor.

Och till Hans under hör att Han har skapat hustrur åt er av er egen art, så att ni kan finna ro hos dem, och Han har låtit kärlek och ömhet uppstå mellan er. I detta ligger helt visst budskap till människor som tänker.

Och till Hans under hör skapelsen av himlarna och jorden och skillnaderna mellan er i språk och hudfärg, I detta ligger helt visst budskap till de insiktsfulla.

Och till Hans under hör sömnen, som ni får njuta om natten och [likaså] om dagen, och [den möjlighet ni då har] att söka det som Han i Sin godhet [beviljar er för er försörjning]. I detta ligger sannerligen budskap till dem som vill lyssna. Och bland Sina under visar Han er blixten, som inger både fruktan och hopp, och Han låter regn falla från skyn och ger på så sätt nytt liv åt den jord som varit död.” (30:17-24)

Betrakta allt detta och märk väl att dagens muslimska samhällen är svaga, uppdelade och splittrade och ofta oförmögna att varken hjälpa eller rå över sina egna medborgare.

 

Larmet går

Bröder och systrar, stormen på detta hav, som vårt skepp korsar tilltar. Skeppets passagerare söker efter andra skepp, då de inte fått den uppmärksamhet de borde från sin kapten och då de insett att denna kapten även övergett den ursprungliga resplanen och valt det orätta framför det rätta. Vi ser väl vilken väg vårt samfund måste välja.

Larmet går mina bröder och systrar. Vi alla måste finna den bortglömda ursprungliga resplanen, som vi inte kan överleva utan. Vi måste börja rätta till denna förgörande kurs, till en rätt riktning, bygga upp våra kunskaper och vårt självförtroende. Profeten Mohammed förklarade liknelse av det muslimska samfundet med ett sjögående skepp; om dess passagerare inte klarar av att få ordning i sitt liv, genom samråd, organisering och genom att påbjuda det goda och förbjuda det onda, kommer de att gå under. Men om de klarar av att välja en god väg och förhindra det skadliga beteendet och tyranni kommer de att räddas och frodas. Låt oss be till Allah att våra tankar, ord och gärningar ska vara rättskaffens och att Han ska beskydda våra samfund från det onda.

Salaam, Nov-Dec 1996, Sida 13-14