Thomas Petriano – www.svida.com
Relationerna mellan kristendom och islam genom historien har ofta präglats av missförstånd, rivalitet och frekvent fientlighet. Som filmen ”The Kingdom of Heaven” illustrera, dessa spänningar nådde sin topp med Korstågens barbari.
I dagens värld efter attackerna den 11 september, samma missförstånd och stridigheter är i fara att antändas igen eftersom extremister på båda sidor försöker övertala oss att kristendomen och islam är radikalt motsatt till varandra. Sådana påstående kan endast övervinnas genom ihärdiga ansträngningar för dialog, som främjar förståelse och försoning. Endast en sådant uppriktig och ärlig utbyte kan leda till förståelse som gör det möjligt för att kristna och muslimer, tillsammans med judar, att samexistera fredligt i 2000-talet.
Denna artikel kommer att fokusera särskilt på den muslimsk-kristna dialogen, och påpeka att i visionen som inspirerats av våra stora profeter, Jesus och Muhammed, kan vi hitta mycket mer gemensamt än vad som skiljer oss. Om Jesus och Muhammed hade levt under samma tid och i själva verket träffat varandra, hade de, utifrån vad vi om dem, se sig inte som konkurrenter utan som vänner.
Jag hittade fyra tematiska fragment i evangelierna och i den heliga Koranen som övertygade mig om att deras läror var inspirerade av samma tro och grundläggande vision för mänskligheten.
För det första är det tydligt i det Nya testamentet och i Koranen att både Jesus och Muhammed var älskad av Gud. I islamisk tradition finns det flera hederstitlar med vilka man känner profeten Muhammed. Till exempel är han känd som Abdullah, ”Guds tjänare”, Mustafa, ”den utvalde” och Ahmed, ”den som prisar” bland andra vanligtvis använda titel. Vanligast är han känd som Rasul eller ”budbärare.” Utöver dessa titlar var Muhammed även känd som habib eller ”den älskade av Gud.”
Likaså nämns Jesus också i Nya Testamentet som den älskade av Gud. Till exempel i Matteus 3:16–17 då Jesus blir döpt av Johannes, läser vi:
När Jesus hade blivit döpt steg han genast upp ur vattnet. Himlen öppnade sig, och han såg Guds ande komma ner som en duva och sänka sig över honom. Och en röst från himlen sade: ”Detta är min älskade son, han är min utvalde.”
Samma scen upprepas i Lukas och Markus evangelier och tjänar till att förstärka tron på att Jesus verkligen är Guds älskade. Således, för kristna och muslimer, båda lika, är deras grundare erkända som de älskade av Gud. Det som kan härledas av det är att för dem som älskar Gud, vare sig de är muslimer eller kristna, är av stor betydelse att älska Jesus och Muhammed. För Gud finns det ingen rivalitet mellan dem, båda är älskade av Gud. De som påstår sig vara Hans anhängare ska då visa samma respekt och kärlek för både och.
Historiskt har muslimer visat mycket mer respekt för Jesus än vad kristna har visat för Muhammed. Muslimer är mycket kunniga om Jesus liv och man talar om honom med stor respekt i hela Koranen. Det är inte fallet med den traditionella attityden hos kristna mot Muhammed under historia. Tråkigt nog är en del av dessa fördomar fortfarande närvarande i vissa miljöer och grupper av samhället idag. Detta beror till stor del på otillräcklig och bristfällig information om Muhammed och hans liv. En bättre förståelse av profeten Muhammeds liv kan vara användbart för att hjälpa kristna att förstå varför han är även känd som ”Guds älskade, al habib”.
En annan likhet mellan Jesus och Muhammed finns i deras tydliga, starka och kompromisslösa vision om social rättvisa. Båda erkände de ojämlikheter och orättvisor som fanns i deras samhällen, och båda var ivriga försvarare av den fattiga, änkan och den föräldralöse. Till exempel i Koranen talar Gud genom Hans budbärare, Muhammad, med dessa ord:
Offergåvorna är avsedda enbart för de fattiga och de nödställda och för dem som har hand om insamlandet av dem och för att vinna hjärtan [för tron] och för att friköpa människor ur fångenskap och slaveri och [för att lätta] de skuldtyngdas [bördor] och för [kampen för] Guds sak och för vandringsmannen. Detta har Gud föreskrivit; Gud är allvetande, vis. (Koranen 9:60)
Utifrån fragment som detta, blev begreppet zakat en av de fem pelarna i islam och därmed blev en obligatorisk handling av hängivenhet för alla muslimer. Den känsla av jämlikhet hos alla individer som härrör från denna princip är en av de viktigaste grunderna för islam. Den samma är också exemplifierat i de olika hadith och profeten Muhammeds sunna, till exempel, den ära som han själv gav till Bilal när han bjöd honom att vara den första att uttala orden i adhaan och kalla muslimerna till bön. Denna gest var verkligen revolutionerande på den platsen och den tiden.
Ett annat exempel i Sunna, som har återberättats av Karen Armstrong i sin bok, ”Muhammed” är berättelsen om en fattig man som hade begått ett obetydligt brott och som hade hänvisats att ge allmosor till de fattiga som botgöring för det han hade gjort. Samtidigt som mannen sade till profeten att han inte hade något att ge, tog man in en korg med dadlar till moskén som en present till Muhammad. Profeten, som svar, gav korgen till den fattige och föreslog att han skulle använda dessa dadlar för att distribuera bland de fattiga. Mannen svarade att han inte kände någon som var fattigare än honom. Muhammed skrattade åt hans svar och föreslog att han själv skulle äta dadlarna som botgöring.
Precis som Muhammed, talade Jesus ofta till förmån för de fattiga och missgynnade. Den berömda undervisning om saligprisningarna som var en del av Bergspredikan är ett exempel, och en annan finns i Lukasevangeliet, kapitel fyra, där Jesus använder profeten Jesajas ord för att hänvisa till sig själv som man kan läsa ur manuskriptet:
”Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren. Han rullade ihop boken och gav den tillbaka till tjänaren och satte sig. Alla i synagogan hade sina blickar riktade mot honom. Då började han tala till dem och sade: ”I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig.”
Jesus predikade inte bara detta kraftfulla budskap om kärlek och rättvisa för alla marginaliserade i samhället, men med sina egna handlingar gav han liv åt dessa ord. De fyra evangelierna hänvisar ofta till Jesus speciella medkänsla för de sjuka, fattiga, försummade och förkastade av samhället. I Matteus 25: 31-46, nämner han också att hans lärjungar skulle bli kända och bedömda efter sina handlingar om att ge mat till de hungriga, kläda de nakna, besöka de sjuka och fängslade. Faktum är att om man utför en sådan handling med till och med den ”minsta” av sina bröder, är det som om den utförs av Jesus enligt Kristendomen. Det är kanske därför Koranen hedrar och respekterar Jesus. Hans känsla för välgörenhet och rättvisa, vilket är betydligt mer rotad i den rättvisa som proklamerades av de hebreiska profeterna, är helt i linje med visionen om rättvisa som påbjöds och praktiserades av profeten Muhammed.
En tredje likhet mellan Jesus och Muhammed, är deras kärlek till Gud. (Jesus kallade Gud abba, en arameiska ord som betyder ”fader”, eller snarare översatts som ”far”), och Muhammed vände sig till Gud som Allah, det arabiska ordet för Gud. För båda var Gud central i deras liv. De levde alltid sina liv djupt medvetna om Guds makt och närvaro och om sig själva som älskade av Honom. Evangelierna talar ofta om Jesus som går för att be, antingen till öknen, eller ett berg, eller en trädgård (som Olivensträdgård där han bad kvällen innan han dog, enligt Kristendomen). Den andliga författaren Anthony Padavano påminner oss:
”Han ber varje gång, varje gång, varje dag, på nätterna, medan han går över vattnet, förlorade i bergen, ensam i templet, övergiven i trädgården, på middag med sina vänner, genom hela hemska vägen till korset.” (Utdrag ur boken, Dawn without Darkness (Gryning utan mörker))
Jesus styrka var att han odlade relationen med Gud genom bönen. Jesus var en man av Gud för att han var en man av bön.
Likaså erkändes profeten Muhammed av alla sina anhängare som en person som var djupt medveten om Gud och bönen. Själva uppenbarelsen av Koranen kom till Muhammed när han bad på berget Hirat, och de två stora stunder av uppenbarelse som Muhammed hade förmånen att uppleva, det vill säga Den nattliga resan (Laylat al-Miraj) och Allmaktens natt (Laylat al-Qadr), är exempel på hans djupa hängivenhet till bön och den djupa intensiteten i hans bön.
I själva verket säger Koranen om Allmaktens natt: ”Allmaktens natt är bättre än tusen månader”. Utförandet av salat fem gånger om dagen syftar till att göra varje muslim medveten om Gud under alla tider på dygnet, i likhet med profeten Muhammed i sin djupa hängivenhet till Gud och hans medvetenhet om Guds allomfattande. Förutom de fem dagliga böner finns det en bön som är känd som dua, vilket motsvarar mer av vad kristna kallar bedjande böner.
Det finns många berättelser i Sunna och Hadith om Muhammeds engagemang för att be i många olika tider på dygnet, och de långa perioderna som han ofta ägnade åt bön. Som med Jesus, var Muhammeds rytm i det dagliga livet baserad på bön, hängivenhet till Gud, och Gud medvetande. Frid och välsignelser vare med dem båda.
En fjärde egenskap som Jesus och Muhammed delade var respekten för kvinnors jämställdhet. Båda bodde i en övervägande patriarkal kultur där kvinnor blev svårt underkuvade, hade få rättigheter och behandlades ofta orättvist och hårt. Genom att ta till försvar för kvinnors rättigheter, motsatte sig Jesus och Muhammed mot de rådande normerna i sina respektive religiösa och kulturella arv.
Vi ser till exempel på det sätt som Jesus behandlade kvinnor, något som var ganska revolutionerande för sin tid. Han pratade med kvinnor och alltid behandlade dem med respekt och värdighet som de förtjänade. Det är en kvinna, Maria Magdalena, som erkänns som en av hans närmaste anhängare, och det var till henne som Jesus anförtror uppgiften att berätta för de andra lärjungarna att han hade stigit till himlen. I Jesus förståelse av Guds rike är män och kvinnor lika.
Profeten Muhammed också modigt motsatte sig de rådande normerna för sin tid när det gäller kvinnor. I det fjärde kapitlet i Koranen, Gud påminner de troende:
MÄNNISKOR! Frukta er Herre som har skapat er av en enda varelse och av denna har skapat dess make och låtit dessa två [föröka sig] och sprida sig [över jorden] i väldiga skaror av män och kvinnor. Frukta Gud, i vars namn ni innerligt och enträget ber varandra [om hjälp], och [visa aktning för] de nära släktskapsbanden. Gud vakar över er. (Koranen 4:1)
Utöver denna vers (aya) i Koranen, finns det en hadith där Muhammed säger att ”kvinnorna är männens tvilling halvadel.” Dessa samlade läror är övertygande bevis på den väsentliga jämställdhet mellan kvinnor och män, som uppenbarades för Muhammed. Det är detta erkännande av jämlikhet som ligger till grund för flera Shariah lagar som skyddar kvinnors rättigheter. Det finns till exempel lagar som skyddar kvinnors rätt till arv, rätt till skilsmässa, rätten att rösta, rätten att leda affärer, deras rätt till underhåll, även efter separationen, och strikta lagar som begränsar polygami. I själva verket var en av de viktigaste orsakerna till att polygami kunde praktiseras med begränsade villkor, skyddet av många änkor och föräldralösa barn som levde utan en make eller far i det ofta våldsamma Arabiens samhälle under 600-talet.
Även om islam kritiseras ofta för att vara förtryckande för kvinnor, är det ett faktum att profeten Muhammeds lära och exempel något helt i motsatts med det påstående. Muhammed, som Jesus, genom att försvara kvinnors rättigheter var mot de kulturella normerna av sin tid. Ofta har Muhammed och Jesus anhängare varit de som har missförstått eller förvridit den sanna naturen i bådas perspektiv om kvinnorna och deras rättmätiga roller i samhället och i sina respektive religioner.
Utan tvekan finns det andra likheter mellan dessa stora Guds budbärares liv som kan identifieras, och det finns säkert en del skillnader, men de fyra likheter vi har nämnt, älskade av Gud, förespråkare för de fattiga, hängivenhet till bön och att höja rösten för kvinnors rättigheter, tjänar till att belysa hur mycket de hade gemensamt, Muhammed och Jesus.
De levde flera hundra år ifrån varandra, även om de föddes i samma del av världen. Man kan inte låta bli att undra och spekulera hur de skulle ha reagerat på varandra, om de bodde i samma tid och kände varandra. Detta är, utan tvekan, en hypotetisk fråga, men alla bevis och indicier tyder på att de inte skulle ha sett sig som rivaler, utan tvärtom, de skulle ha visat stor respekt mot varandra. Den berömda Nattliga Resan där Muhammed mystiskt transporteras till himlen (al-Miraj Laylat) har en anmärkningsvärd likhet med evangeliet som berättar om Jesus Transfiguration, där han träffade Abraham och Elia. I Muhammeds mystiska syn mötte han också Jesus. Vilken vacker bild. Vad kunde ha berättat de för varandra? Det är en fascinerande fråga att fundera över.
Det är inte svårt att föreställa sig att de blev glada av att se varandra, krama varandra som vänner och delta i en äkta och djup dialog. I själva verket är det inte svårt att föreställa sig Jesus och Muhammed som vänner, bundna av sin kärlek till Gud och till Hans vision av en värld av rättvisa, medkänsla och jämlikhet, en värld där människor lever i underkastelse till Gud och alltid medvetna om det. De säker har erkänt sig som vänner för att de var Guds vänner. De hade samma förhoppningar och förväntningar på sina anhängare, att vi som är deras anhängare ska lära av dem!
