Mot en ny andlig gemenskap i islam (2/5)

Eva Janadin et Anne-Sophie Monsinay – Saphirnews

Många deltagare på konferensen tog upp det faktum att de regelbundet måste stå ut med andra muslimers skuldbeläggande och
moraliserande blick på grund av de följer en personlig praxis i sitt utövande. Således många av dem känner sig bättre
när de ber ensamma hemma snarare än i moskén eftersom de inte behöver konfronteras med andras blickar. Deras intimitet
bevaras även om de känner en viss ensamhet.

Familjetrycket känns som en trikå som trycker hårt. Vanligtvis är det fysiska avståndet från familjen eller
ursprungslandet som har gjort det möjligt för dem att liberalisera sig. Sedan finns det också deltagare som har gjort en
självrannsakan och bestämt sig för att utöva sin religion men inte genom imitation och respekt för traditionen men för
att deras praxis ger mening åt deras liv. Vägen framåt är emellertid svår, eftersom känslan av att förråda sitt familj
arv och sin identitet ibland kan drabba personen som känner att denne befinner sig i en lojalitetskonflikt.

Deltagarna avslöjade en överväldigande avståndstagande från en traditionell utbildning som begränsar sig till införandet
av normer och ritualer som alltför sällan förklaras för de yngsta, en utbildning som inte väcker några frågor och
uppfattar ritualer som religiösa uppgifter och inte som verktyg för uppfyllelse.

Stoppa gemenskapens tryck

Effekterna av andras dömande och familjens tryck på utövandet är ibland mycket överraskande. Största delen av
deltagarna, till exempel, äter inte fläsk på grund av kulturella och familjetraditioner, social konditionering eller för
att Koranen uttryckligen förbjuder det. Vissa muslimer som har övergett all utövning behåller detta för att ”det
tillåter dem att förbli muslimer”, som om ”Islams” karaktäristiska egenskap skulle kunna sammanfattas i denna handling.
Detta visar i vilken utsträckning samhällstrycket är så starkt och ibland bestämmer valet av andligt liv som om en
troende inte hade någon förmåga kvar att definiera sin väg till Gud.

Det är i moskén och under kollektiva utövningar som religiösa helgdagar som dömandet från andra känns mest. Vissa
deltagare utsattes för nedsättande anmärkningar om hur man klär sig eller utför bönen. Kvinnor känner sig mycket ofta
uteslutna och känner att moskéer är reserverade för män. Icke arabiska talande konvertiter känner sig också avvisade
inför vissa muslimer som hävdar en identitetspraxis.

Återuppfinna en ny form av andlig gemenskap

Detta genererar mycket frustration, något vi kände hos deltagarna på konferensen som sätter högt värde på de gemensamma
utövningsaktiviteterna. Även om bönen är för vissa fortfarande en individuell och intim övning, kollektiv bön betraktas
ofta som en andlig övning i sig. Det handlar om att anpassa sig till andra, imamen och komma i kontakt med andra. Det
låter en känna länken med andra och det är ett riktigt ögonblick där man delar något med dem. Självständig andlighet ses
därför inte som en ensam övning.

Det är emellertid nödvändigt att omdefiniera det som kallas för den muslimska gemenskapen (Ummah) och att återuppfinna
en ny form av andlig gemenskap. Den sistnämnda får inte standardisera muslimer bland dem men det måste tillåta alla att
utveckla sin självständighet och unikhet bortom dömandet. Framförallt får det inte hindra relationer till andra grupper,
samhället och icke-muslimer.

Det är därför en fråga om att ompröva våra moskéer. Många känner sig som ”moskéföräldralösa” och visat en verklig vilja
att återuppfinna och skapa nya icke-traditionella muslimska religiösa platser för utövande där man kan blandas, där
kvinnor skulle få sin plats, även som imam, där alla skulle vara välkomna oavsett sexuell läggning, religion eller
nationalitet. Dessa platser ska kunna uppmuntra en strävan efter universell kunskap, användningen av urskiljning och
kritiskt tänkande. De ska vara utrymmen för fri dialog och deltagande.

Anteckningar:

Eva Janadin grundade 2017 tillsammans med Faker Korchane Föreningen för ett återupprättande av Mutazilitisk Islam
(MRIA), som syftar till att öppna ett fritt utrymme för diskussion och tolkning av det islamiska corpus med stöd av
resonemang, öppet sinne och hjärta för att återuppbygga ett oberoende andligt liv genom islam. Anne-Sophie Monsinay är
engagerad sedan några år i att synliggöra en fri och andlig islam.