”Är du en egyptisk superhjälte?” frågar en ung egyptisk tjej i Kairo i Disneys senaste Marvel-program, Moon Knight. ”Jag är” svarar Layla
El-Faouly och tornar upp sig i sin befallande vit- och guldvingade kostym. Med dessa två ord skapar Layla, Disney och Marvel historia när vi
äntligen ser en arabisk superhjälte på skärmen. Och det är en kvinna.

Från offset är den nya Disney+ serien genomsyrad av fornegyptisk mytologi och modern kultur. Till och med en av arabvärldens mest kända musiker,
Abdel Halim Hafez, har sin musik med sig i de inledande scenerna av det första avsnittet. Krediterna är också fulla av arabiska talanger: Moon
Knight är regisserad av Mohamed Diab, redigerad av Ahmed Hafez, och dess musik är komponerad av Hesham Nazih. Det finns också ett antal
arabiska skådespelare som spelar huvudkaraktärer, som egyptiska palestinska May Calamaway som Layla och egyptiska britten Khalid Abdalla som
Salim.

Calamawy sa nyligen, ”Jag kan inte representera varje arabisk kvinna eller varje egyptisk kvinna … jag hoppas bara att alla arabiska kvinnor
kan se det och känna sig som en superhjälte, och att de har det utrymmet i den stora skalan.”

Detta utrymme har inte alltid funnits. När jag växte upp som irakier i väst, minns jag inte att jag hade en positiv representation på skärmen.
Jag tog det som givet att karaktärer från Mellanöstern på något sätt skulle vara bundna till ”terrorism”. Som barn kan dessa negativa
uppfattningar vara förvirrande och skadliga när du försöker lista ut din roll i samhället. De kan övertyga dig om att du som arab har ett
ansvar att visa din oskuld i rutinmässiga sociala interaktioner, som att gå igenom flygplatssäkerhet.

Och denna negativa påverkan är inte heller begränsad till arabers eller muslimers självbild.

Det är väldokumenterat att media spelar en viktig roll för att forma ett samhälles åsikter. Den ständiga association som skapades mellan araber,
muslimer och ”terrorism” i media under åren som följde 9/11 bidrog utan tvekan till att forma nuvarande populära attityder gentemot dessa
grupper i väst. Två decennier senare har 53 procent av amerikanerna fortfarande en ogynnsam syn på Islam.

Det går inte att förneka att islamofobin efter 11 september ökade kraftigt i väst. Men skadliga arabiska presentationer på skärmen föregick
länge det. För sin bok, Reel Bad Arabs, analyserade Jack Shaheen mer än 1 000 filmer med arabiska karaktärer gjorda mellan 1986 och 2000. Han
fann att endast 12 representationer var positiva, 53 var neutrala och 935 var negativa. I dessa filmer reducerades arabiska karaktärer
rutinmässigt till stereotyper – ”terrorister”, kvinnohatare eller oljeschejker. De hjälpte till att flytta handlingen framåt, men porträtterades
sällan som riktiga människor med komplexa känslor, tankar och motiv.

Efter 9/11 dubblerade produktionsbolagen helt enkelt denna islamofobi. Fox’s Twenty-Four hade flera gånger Mellanösternkaraktärer med
berättelsebågar kopplade till ”terrorism”, ungefär som Showtime’s Homeland och andra.

Efter 2003 blev Irakkriget ett ämne som ofta utforskas i amerikanska filmer och TV-serier. Men de irakiska karaktärerna hade sällan större
roller i dessa shower och skildrades nästan aldrig positivt. Egentligen är den enda irakiska karaktären jag kan minnas från den eran Sayid
Jarrah i ABC:s succéprogram Lost, av någon anledning spelad av en brittisk indisk skådespelare med en absurd accent. Han var naturligtvis inte
bara en kille som råkade komma från Irak – han var en före detta torterare åt diktatorn Saddam Hussein.

En sådan avhumanisering av araber gjorde det lättare för den amerikanska allmänheten att stödja Washingtons brutala krig i Mellanöstern. I en
undersökning 2015 sa 30 procent av 530 republikanska primärväljare att de skulle stödja bombningen av Agrabah, den fiktiva staden från Disneys
Aladdin. Den filmen hade inletts med texten ”Jag kommer från ett land … där de skär av ditt öra om de inte gillar ditt ansikte … det är
barbariskt men hey det är hemma”. När du tittar på originalet Aladdin från 1992 märker du att majoriteten av karaktärerna på gatorna framställs
som barbariska, svärdsvingande ormtjusare och talar med oklara accenter.

Så när USA:s förre president George W Bush tillkännagav sitt beslut att invadera Irak 2003, var det inte så förvånande att 72 procent av
amerikanerna sa att de stöder hans drag.

Effekterna av denna decennier långa avhumanisering lyftes också fram i samband med kriget i Ukraina tidigare i år, med flera journalister som
tillkännagav sin chock över att bevittna krig i ”ett relativt civiliserat, relativt europeiskt” land, en plats mycket annorlunda än ”Irak eller
Afghanistan”.

De negativa arabiska och muslimska stereotyperna som pressas av media ökar också stödet för diskriminerande lagar och politik – Donald Trump
vann sitt presidentskap genom att lova att införa ”en total och fullständig avstängning av muslimer som kommer in i USA”. Dessa skadliga
skildringar ger också upphov till hatbrott över hela världen, som masskjutningen vid Masjid al-Noor och Linwood Islamic Center i Christchurch,
Nya Zeeland 2019.

Västerländska mediers negativa skildring av arabisk och muslimsk kultur ledde också till att många unga araber och muslimer i västvärlden blev
främmande från sin inhemska kultur. Detta ledde redan till uppkomsten av en ny genre av TV-program och filmer där unga ”västerländskt sinnade”
muslimer försöker fly från sin kulturs grepp. I sådana filmer och TV-program, som Netflix Elite eller Apple TVs Hala, finns det vanligtvis en
mycket dramatisk scen för borttagning av huvudduk. Eller, som Ramy Yusuf en gång uttryckte det, karaktärer som förklarar ”Hej mamma och pappa,
jag vill vara vit!”

Det är därför som arabiska karaktärer i västerländska produktioner, som Layla i Moon Knight, är en välkommen förändring. Och det finns
anledning att tro att vi snart kommer att börja se många fler positiva arabiska och muslimska karaktärer i västerländska filmer och TV-program.
I november förra året tillkännagav Disney ett nytt initiativ för att förändra hur muslimer framställs i sina filmer. Även förra året
tillkännagav Netflix att Abubakr Ali skulle bli den första arabiska muslimska skådespelaren att vara en seriehuvud i en serietidning. Och under
sommaren gav Disney sin globala publik en smak av American Eid skriven och regisserad av den formidabla Aqsa Altaf. Att höra min systerdotter
säga: ”Hon är som jag”, efter att ha sett huvudpersonen kämpa för att navigera till en muslimsk semester i väst, var ett genuint hjärtevärmande
ögonblick.

I den verkliga världen finns arabiska superhjältar. Kom ihåg att för bara några år sedan var det araber och kurder – inklusive många kvinnliga
superhjältar som ser ut som Layla, som gav upp sina liv för att skydda sin region och resten av världen från ISILs (ISIS) våld. Så det är dags
att vi ser fler positiva arabiska och muslimska förebilder som Layla på TV.

Originaltext: Moon Knight’s Layla: Finally, an Arab superhero >>>>>