Gerardo Muñoz – Diario Información

I år är det fyra hundra år sedan som massfördrivning av morerna från Spanien började. Det var morerna från det gamla
kungariket Valencia de första att utvisas. Alicante provins existerade inte än, dess nuvarande territorium var en del av
Vicekungadömet Valencia. Morerna var ättlingar till moriskerna, muslimer som stannade kvar och levde i det nya kristna riket
efter återerövringen.

Mellan 1520 och 1525 tvingades de med våld att konvertera till kristendomen, de fick namnet morerna eller nya kristna.
Många av dem döptes, men de allra flesta förblev lojala mot den islamiska tron i hemlighet.

År 1609 fanns det i konungariket Valencia ett totalt av 84 504 bostäder, i 52 689 av dem bodde gamla kristna och i 31 815
(37,4 %) nya kristna. I nuvarande Alicante provins, levde morerna främst i bergen i ett område som heter La Marina, i
mellersta och södra delen av Vinalopó dalen och i vissa områden i Vega Baja.

Paternalism och tolerans

Morerna var under en livslång kontroll av jordägarna i de platser där de bodde, de var förbjudna att flytta eller byta
herre, med risk för dödstraff och beslagtagande av deras ägodelar. I allmänhet behandlade jordägarna morerna på ett
paternalistiskt sätt. De skyddade morerna från de kraftiga påtryckningarna från kronan och kyrkan för att konvertera de
till kristendomen.

De agerade med sådan religiös tolerans för att bevara lugnet i sina territorier, men också av rent ekonomiska skäl. De nya
kristna var billig arbetskraft och betalade precis som deras förfäder moriskerna, mer skatt än den gamla kristna. Dessutom
i utbyte mot att bevara sin muslimska tro betalade de i tid för att bli skyddad av sina herrar.

Misstro

Bland de gamla kristna fanns det en gammal tro om att morerna var rika men sparsamma, i vissa fall ägde de gömda rikedomar.

Det handlade enligt sägen om rikedomar som skapades genom sitt sätt att leva, sparsam och blygsam, lån och hyresintäkter de
fick men framför allt det överflöd av billig arbetskraft som de hade tack vare deras många barn.

Det stämmer att morerna hade för vana att gifta sig unga och har stora familjer men sanningen är att det aldrig blev någon
spektakulär morisk befolkningstillväxt under 1600-talet. Och om den påstådda rikedomen som alla morerna ägde, verkligheten
var helt annorlunda. Det fanns självklart några rika, men mycket få. Även om det fanns nya kristna som bedrev handel och
hantverk, de allra flesta var enkla bönder och herdar med små flockar och knappa mark som bodde ganska sparsamt.

Evangelisation och utvandring

Kyrkan organiserade flera evangeliseringars kampanjer för att konvertera morerna till riktiga kristna. Några var så
repressiva att dem tvingade många av morerna på flykten. De emigrerade främst till Nordafrika i hemlighet och ibland med
hjälp av berbiska pirater, som hämtade dem på natten på avlägsna platser på östkusten.

Morernas utvandring stöddes av jordägarna, men den var inte gratis. Passersedlarna eller ”guiatges” betalades kontant av
morerna. De berbiska piraterna tog också betalt för sina tjänster.

Jordägarnas stöd till den illegala utvandring av morer började minska 1561, när kungen tog ett personligt intresse av att
bygga ett bättre försvar i Alicante kusten.

Berbiska attacker

Berbernas angrepp på den spanska kusten (framförallt mot Alicante) betonade det nära samarbete mellan morerna och deras
nordafrikanska fränder. Det spanska kungahuset var mycket oroligt om detta eftersom under en tid sammanföll med
återupplivandet av kriget mot turkarna.

För myndigheterna var det klart att morerna samarbetade och informerade den turkiska fienden, genom Algeriet och från
kusten i Alicante. Oroad över möjligheten till ett väpnat uppror från Valencias morer, beslutades flera gånger att avväpna
befolkningen, misstänkta för illojalitet.

Två år av uppror

Morernas obehag uttrycktes våldsamt i Alpujarras, där i slutet av 1568 började ett uppror som slogs ner först 1570.

Detta uppror följdes med stort intresse av de nya kristna i Spanien, som levde med hopp, besvikelse och ångest över vad som
hände med deras bröder i Granada. De besegrade tvingades flytta utanför Andalusien. Många blev laglösa. Under de första
månaderna av 1570 ökade utvandringen av morerna från Granada till Alicante, många av dem tillfångatogs och såldes som
slavar.

Många av de som flyttade från Granada till Alicante ägnade sig i hemlighet till sammansvärjning. Namnet på en av de
ansvariga för att återuppliva den moriska motstånd i dalen Vinalopó, ett påstått samarbete med sina allierade i Nordafrika
är känd, Martin Chiquillo.

Mellan 1602 och 1604 organiserades två konspirationer mot den spanska kronan. Det påstås att kungarna i Frankrike och
England, Algers Pasha samt morerna i Aragonien och Valencia var inblandade. Det är utan tvekan att dessa konspirationer
innebar en verklig risk men det är osannolikt att de skulle ha lyckats.

Dekret

Dekretet om morernas utvisning från kungariket Valencia undertecknades av Philip III den 19 september 1609, och
offentliggjordes den 22. För att genomföra detta företag mobiliserades en stor del av flottan och armén, under befäl av
fältmarskalk Augustine Mejia.

Mellan september samma år och januari nästa år, lastades i hamnarna i Denia, Alicante, Valencia, Moncofar och Vinaroz över
hundra tusen morer. Majoritet fördes till Algeriet och Tunisien. Men inte alla nådde destinationen. Många dog på vägen,
både på land och till sjöss.

De tvingades lämna sina hem och marker, sälja många av deras ägodelar till underpris, vägen som de tog till hamnar där de
skulle gå ombord var full av rövare som tog ifrån dem deras få ägodelar. I några av de fartyg som transporterade morerna
till sin destination, för vilket de betalade, blev de plundrade av besättningen som våldtog kvinnorna och dödade dem som
vågade sätta sig emot. Och de som lyckades komma fram till hamnarna i norra Afrika, i synnerhet i Oran, bemöttes av
fientlighet från infödda stammar, som angrep dem och tog ifrån dem det lilla de hade lyckats behålla kvar.

Laguar dalen

Även om de var bedrövade över att tvingas lämna sina förfäders land, till en början accepterade morerna utvisningen utan
protester ibland t o m med glädje. De trodde att de äntligen skulle finna bland sin religions fränder den fred och respekt
som de hade saknat här. Dock fick de höra om det fruktansvärda sätt som de mottagits i Algeriet, detta framkallade uppror
bland många som ännu inte påbörjat sin exil.

Tusentals morer samlades på två ställen samtidigt för att förhindra att bli utvisade, i Muelas de Cortes (Ayora dalen) och
Laguar dalen. Vid det sistnämnda plats, belägen i stadsdelen Marina Alta, sökte cirka tjugotusen morerna från området en
fristad i slutet av oktober, de valde som ledare en mjölnare vid namn Confrides Mellini. Många var äldre, kvinnor och barn,
lastade med de få tillhörigheter och djur de hade kvar. De kom till den vackra och vilda dalen där den Gröna Hästen ligger,
en bergskedja med sadel form och där enligt en gammal legend en muslimsk krigare jätte gömde sig. Den oövervinneliga jätten
hade sin sadel där och i århundraden (som ett slags islamisk Sankt Göran) vaktade dalen för att förhindra att den trampades
av kristna fötter.

Marskalken Agustin Mejia ledde personligen armén och miliserna som hade för uppgift att få bort morerna från Laguar dalen,
tillfångata rebellerna och tvinga dem till hamnarna för utvisning från spanskt territorium. Mejia inrättade sin högkvarter
i Murla.

Efter flera skärmytslingar och misslyckade förhandlingar, stormade Mejias trupper Laguar dalen den 16 november. De drev
bort morerna som ockuperade Azabares fästningens ruiner (vid ingången till dalen där idag finns Fontilles sanatorium).
Morerna flydde till bergen och återförenades där med sina familjer i de tre byar som fanns (och finns fortfarande) i dalen,
Campell, Fleix och Benimaurell. Fem dagar senare, lördag den 21 november, attackerade Mejia dalen på andra sidan, från
slätten Petracos. Därför är känd slaget som inträffade den dagen på den platsen som Slaget vid Petracos. Men i verkligheten
var allt annat än en strid. Snarare bör vi tala om en jakt, en riktig massaker. Flera tusen välbeväpnade soldater,
däribland veteraner från Neapel, Sicilien och Galleon, med erfarenhet av otaliga strider mot verkliga och riktiga arméer
med stöd av flera milismän som kommit från hela Alicante, gick in i Sierra del Caballo Verde (Gröna Hästens berg) på
morgonen. De dödade eller drev tillbaka morerna som erbjöd starkt motstånd i timmar, några beväpnade med slangbellor och
armborst.

När trupperna nådde bergets toppen, förberedde sig soldaterna att angripa Benimaurell, medan kavalleriet gjorde detsamma
från motsatta sidan (mot Campbell). Tusentals morer flydde sedan mot de högra klippor i Caballo Verde, i vars topp trodde
man att det fanns ruinerna av en ointaglig borg, kallad Pop, Men under sin flykt omkring två tusen av dem massakrerades,
mestadels äldre, barn och kvinnor. Krönikörerna är eniga i att beskriva den fruktansvärda blodbad som skedde där.
”Spädbarnen togs ifrån deras mödrars armar och slängdes mot klipporna, för att inte stanna och ta av deras örhängen, skar
dem av deras öron. När en soldat letade efter smycke och pengar i en död morisk kvinnas kropp såg han i hennes hugna mage,
ett ofött barns vänster hand. Av medlidande tog han barnet ur från kvinnans mage, han döpte barnet och därefter avled den.
Många kvinnor täckte sina ansikten med sina kjolar, kramade sina barn och hoppade från klipporna, med hopp att få där en
skonsammare behandling en i soldaternas händer. Alla sårade, innan de dödades, kläddes av och plundrades.” Detta berättar
Escolano, som var närvarande. Mellini dog medan han försöker tapper skydda sin familj.

Under nio fruktansvärda dagar, drabbades tusentals morer som tog sin tillflykt till den högsta klippa i Caballo Verde av
soldaternas belägring. Det var hemskt för snart fick de slut på vatten och när de på natten försökte gå till de närmaste
vattenkällor dödades dem eller fångades av de soldater som vaktade källorna. Med undantag för de få som kom undan,
kapitulerade de flesta av dem den 29 november. Det var cirka tretton tusen utsvultna och törstiga morer som kom ner från
klipporna. Uppe i bergen fanns det kvar cirka fyra tusen lik. De soldater och milismän, som redan hade plundrat byarna i
dalen, vände sig nu till de utmatade fångar och plundrade dem. De bortförde barn för att använda de som slavar. Många av
morerna dog på vägen till hamnarna i Denia och Javea.

Moriska barn

Omkring tusen moriska barn kidnappades i Laguar dalen. 1400 andra moriska barn togs som tjänare (i praktiken slavar) på
annat håll.

Slutmålet för det största antal moriska barn (492) blev staden Valencia, men många fler (1136) delades mellan olika städer
i nuvarande provinsen Alicante, framförallt Denia med 200 barn.

De flesta av dessa moriska barn gifte sig med varandra när de blev vuxna enligt det som är registrerat i kyrkornas böcker,
där det står ”barn till morer och utvisade”.

Afrika

De första morer som kom till Oran, spansk territorium vid den tiden, mottogs väl av Tremecén och Mostaganems myndigheter.

De kom från Elda och Novelda. Men de som kom senare mottogs på ett fientligt sätt, många av dem omkom i händerna på de
fruktade Alarbe.

För nordafrikaner, var morerna utlänningar som var klädda i europeiska kläder och talade en arabisk dialekt som skilde sig
från deras. Genom deras antal och deras avsikter att bosätta sig i deras land, utgjorde de ett allvarligt hot mot såväl
algeriska som marockanska jordbrukares intresse.

Algeriet

Morerna som genom Oran kom till Alger fann där många av sina rika landsmän som hade kommit dit med privata fartyg som de
betalade för.

I den algeriska huvudstaden finns nu ett område som kallas Les Andalousies, där de förmodligen rikaste morerna bosatte sig,
men för det mesta hittade man dem i utkanten av Alger, i jordbruksområden men nära till staden och till dalen La Mitidja
kring de moderna städerna Kole och Blida, den sistnämnda staden (50 km från huvudstaden) grundades av morerna själva,
enligt en tradition som har bekräftats av alla moderna historiker.

Tunisien

Till Tunisien kom de mest lyckliglottade grupper av morer från Alicante. När utvisningen slutfördes i Spanien, cirka hundra
tusen morer hade anlänt till Tunis. De rikaste bosatte sig i gatan Pantheon del Bey i huvudstaden ett område reserverat för
Andalusiens borgerliga och intellektuella. Men de flesta nykomlingarna bosatte sig i förorter norr och söder om staden, som
nu kallas al Andalus kvarter, Bab Suica (Marknadens port), kvarteren närmare El Hlaq moskén (numera kallade Andalusiernas
Moské) och en annan på motsatt sida i norr, förorten Bab Qartagenna (Cartagos port) där de sista som kom bosatte sig i.

Utanför huvudstaden bosattes sig morerna på platser som Medjez El Beb, Grombalia, Teburba … men det var så många att de
grundade sina egna städer, som Testure (1614-1615) och Zaguán, i den sistnämnda platsen utvecklades oliv- och
körsbärsodling.

Alacantí

Idag, förteckningen över efternamn med spanskt ursprung i Tunisien (och i synnerhet på de platser som beskrivs ovan) är
ganska lång. Utan tvekan är Alacantí det mest spännande namn, ett namn som också skrivs Alakanti, Lacanti, Lakanti, Laganti
eller Hakanti.