Handen på hjärtat, tror du verkligen att de saker som vi tror är viktiga i livet är det? Vi tenderar att söka
glädje för att sluka den på två sekunder, men nästan alltid det vi hittar är bara en flyktig njutning och hålet som
orsakas av frustrationen. Vi vet att nöje tar olika former, men i grund och botten är det en, reparationen av vår
outhärdliga ensamhet, vårt isolerade sinnes ensamhet. Vi jagar efter den i andras egendomar (ofta som verkliga
vampyrer), i nakna konsumtionsvaror eller genom att sätta båda benen i en hedonistisk ormgrop.

Till sist är det alltid samma skuld, ersättningen för det första endorfinet, den första bröstmjölk, en ersättning
för mammas kärlek, varken förstod eller överträffad, den eftersmak i sinnets gom som vi söker ensamma och vars
musik alltid spelas i minnet. Frestad av denna nostalgi, kämpande för att eliminera det absurda i ett liv till
synes fullt men förgäves, i nutidens kadens, som en medveten observatör, är det kanske då du känner att du
verkligen kan leva. Det jag menar med det är att du kan acceptera det och acceptera dig själv, acceptera att du är
en del av samma mänskliga familj, att du lär dig från världen kring dig för att känna dig själv, att du märker att
det finns något magiskt som inspirerar dig, att du ser och beundrar sakernas skönhet… Och framför allt att du kan
och har en skyldighet att älska och känna dig älskad.

En nittio år gammal vän berättade en gång för mig att kärleken, och inte bara längden på en relation, eller en
utbredd nära relation till en annan person, men en öppen kärlek till alla, till livet självt, till oss själva,
måste ges utan villkor och man måste veta hur man tar emot det. Detta är det enda sättet att få människan att bli
ung, eftersom ”ålderdom”, förutom en period av fysisk nedgång, är framförallt en sinnesstämning.

De saker som vi känner är verkligen viktiga i livet är vanligtvis de enklaste och uppriktiga och dessutom de kräver
enbart engagemang, av den anledningen är det ibland svår att skilja dem bland sinnets ständiga brus. Ibland är vi
dumma och högmodiga (ju, det är vi alla, rädda sig den som kan!), följaktligen lämnar vi vid sida om den sanna. Vi
känner oss utsatta, vi tror på knappheten och vi är rädda för att förlora våra ägodelar. Vi tror att ett hus med
många dörrar är svårt att hålla utan att inse att förutom livet, det finns inget annat att skydda, än kärleken till
våra närmaste, vår själs oskuld och ett öppet sinne.

Vi måste uppskatta å ena sidan det mänskliga tillståndets onda ansikte, smärtan och rädslans monster som till
exempel den indolenta grymheten hos en maktgrupp som hanterar sin kriminella maskin representerad av någon
legosoldats alienerade ögon. Å andra sidan ta till sig det verkliga och sublima i existensen, till exempel lukten
av ett barndomsminne eller ett barns leende… Att se den här kontrasten mellan det ”goda” och det ”onda” och göra
av det en kärlekshandling, ett konstnärligt budskap, en skiss över transcendensen, är först och främst en utmaning
och samtidigt ett engagemang. Detta är konstens, livets och tidens tragiska dilemma och hemligheten bakom dess
charm, medveten underkastelse eller likgiltighet?

Vi skulle kunna citera några ord från Bibeln eller från legender, såsom den gamla egyptiska ödes orakel: människans
goda verk skrivs regelbundet i sand, de dåliga graveras i marmor.

Eller profeten Muhammeds ord: Bokstäverna är bläckets spår. Det finns egentligen inte några bokstäver, bara
bläckspår. Säg inte att bläcket är bokstäver. Bläcket fanns när bokstäverna inte existerade. Och säg inte att
bokstäverna är bläck, bokstäverna försvinner, det är endast bläcket som förblir.

Jag stiger upp ur soffan och stänger av TV: n och tar en penna i handen för att skriva en dikt i denna juni månadens
genomträngande ljus som är som ett löfte om livets successiv och oerhörda cykel. Detta ljus som lyser upp former
och färger även inifrån, och som, om vi tittar på den från tystnaden, med ett varmt hjärta, känner vi närmare oss
än vårt själva hjärta. Det är ljuset som visar de öppna dörrarna till ett rent hus. En ny värld kan vi se enbart
med viljan att se det, dit freden och sanningen bjuder in oss att leva i.

En penna, tack, för att skriva och recitera denna korta dikt,

den här drömmen från vilken tiden kommer först att radera bläcket

och sedan det sista spåret av stigen,

men vars transcendentala eko kommer att fortsätta rulla

för öron utan öron, mellan ett hjärtslag och en annan av universum.