Att svara på frågan ”Har du haft en religiös upplevelse med Gud, på ett muslimskt sätt?”

Det är svårt att beskriva, svårt att förklara, svårt att uttrycka …

Vi åkte i en bil, det var mycket varmt. Jag hade knappt tid att läsa skylten. Vi åkte väldigt snabbt. Om föraren inte
hade sagt något, skulle vi ändå ha förstått det, eftersom det är något som känns, i luften, det rör ditt hjärta, ”vi
hade korsat infarten till Mecka.”

Det var fortfarande femton minuter innan vi skulle komma fram Kaba, den heliga platsen, men tårar av kärlek och hopp
rann ned utan respit, utan tillstånd, utan paus, utan skam får våra kinder. Kärlek till Honom, kärleken till Den som
har gett oss allt, liv och död, hälsa och sjukdom, familj och ensamhet, vänner och fiender, dygd och fel. Kärleken
till Den som gav oss äran att besöka Sitt hus, Kaba. Ett hopp om att Han skulle acceptera oss, förlåt oss, hjälp oss
att få och vara mer. Ett hopp om att kunna känna nöjet och spänningen i våra hjärtan inför Hans storhet, Hans
barmhärtighet.

Och då kom det. Där var vi, tusentals människor, män och kvinnor, unga och gamla, av alla färger, av alla storlekar,
från alla kulturer och språk, vi gick tillsammans mot samma punkt, mot samma mål, var och en reciterade vad Gud ville
att vi skulle recitera, några verser från Koranen al-Karim och andra böner vi har lärt oss från Guds sista budbärare,
Muhammad, andra gick bara i tystnad. Alla tittade åt samma håll. Man kände inte längre den kvävande ökenhetta, men en
tröstande bris smekte oss, den lättade vår smärta och viskade stillhet, lugn och passion.

Den första dagen kunde jag inte röra Kaba, jag kunde bara se det från långt håll, tillräckligt för att skämmas för
alla mina misstag, alla mina synder, stolthet, arrogans, fåfänga och materialism, min glömska om att oavsett hur
mycket jag försöker styra allt, det kommer att hända bara det som står skrivet ska hända.

Jag var så glad med att dricka vatten från ”Zamzam” (1), det fanns vattenhållare överallt, i vartenda hörn på
helgedomen, placerade så att ingen behövde mer än en minut att nå dem och därigenom släcka sin törst och samtidigt be
att sina önskningar gå i uppfyllelse, önskningar här, för det här livet, önskningar för den andra och slutligen liv.
”Zamzams vatten”…

Efter att ha hälsat Kaba och gått runt i medurs (2) sju gånger (3), var det dags att göra ”saii” (sökandet), till
minne av Hajar, profeten Ismaels mor, som desperat sprang sju långa sträckor för att få hjälp att rädda sitt barn
Ismael och den sjunde gången… kom miraklet och Zamzams vatten forsade för att hedra en kvinna, en orolig mor som
gjorde allt hon kunder för sin skatt, för sin son. Och sedan dess, alla muslimer, män och kvinnor, för att hedra en
kvinna, Hajar, följer samma rutt, utan det är pilgrimsfärden inte komplett.

Nästa dag kunde jag inte heller röra Kaban. Jag gick till sängs ledsen, desperat, besviken, sökande efter förlåtelse,
för att jag visste vad som skilde mig från Kaban, var mina synder. Jag kunde inte uthärda tanken på att återvända utan
att ha hälsat den, smekt och omfamnat den. Jag fruktade att jag skulle bli galen…

Vid mitt sista besök, i mitt sista försök, i mitt sista hopp, jag lyckades inte… men han tillät mig…

Jag gick runt den med min mor och min bror, och utan föregående varning öppnades sig en väg framåt, tom, direkt,
omedelbar… till Kaban… Man känner styrkan i sin djupaste svaghet! Känsla av trygghet när du exponerar dig inför
Gud i din absoluta sårbarhet! Att känna sig ingenting och ändå allt!…

Och resten är så personligt… man kan inte berätta det… man ska inte berätta det, du måste uppleva det själv, för
dig själv…

Anteckningar

1. Zamzams betydelse kan ligga närmare ”att vika”, eftersom vattnet flöt på ett sätt som var obegripligt och Hajar
   började säga ”vik, vik!” så att hon kunde dricka och ge till sin son.

2. Det vill säga i samma riktning som planeterna, så att vi kan känna oss som en beståndsdel i detta universum.
3. Vilket påminner mig om att talet sju är helig: sju himlar, sju lager av jorden, sju verser (aya) har suran med
   vilken Koranen Al-Karim börjar…