Den före detta tyska muslimska diplomaten Murad Wilfried Hofmann (1931-2020) återvände till Gud den 12
januari, vid en ålder av 89 år, och lämnade efter sig ett betydande studievärt arbete, en rik karriär
och ett åtagande till tjänst för de frågorna och de andliga värdena som engagerade honom.

Murad Wilfried Hofmann fann i islam svaret på hans existentiella frågor och i slutändan hans törst
efter det vackra, det rättfärdiga och det sanna. Vi europeiska muslimer har ett ansvar att känna till
och sprida kunskap om dessa stora figurer av excellens som har bidragit till reflektionen över islams
plats i väst.

Konstens älskare så att han blev en fantastisk kritiker av några av dess discipliner och känslig för
det vackra i dess mångfaldiga former, inklusive sättet att vara, han var nära intresserad av konsten
baserad på islamisk inspiration, särskilt kalligrafi, prydnads arabesker, hus och moskéers arkitektur
samt stadsplanering som är karakteristisk för islamisk civilisation.

Hans arbete som den tyska ambassadören i Algeriet och Marocko samt hans stora tvärvetenskapliga kunskap
(lag, filosofi, samhällsvetenskap, konst …) gav honom denna möjlighet att noggrant följa muslimernas
verklighet och deras värderingar, det islamiska sättet att leva, den islamiska förvaltningen av rymden
och produkterna från den muslimska civilisationen.

För den ärliga och subtila mannen som han var, kunde en sådan skönhet endast vara produkten av en
förfinad vision av världen och en exceptionell uppfattning om livets mening.

”När du omfamnar islam, avstår du inte från någonting”

Så paradoxalt som det kan vara, det är genom konstens dörr som han kom lite närmare muslimernas
universum och gick utöver alla representationer och propaganda kring allt relaterat till islam.

Han studerade Koranen på djupet till den punkten att tog fram en ”översättning” av dess betydelse. Han
tillät inte sig att vara inlåst varken av ett visst sklerotiskt rättsligt arv, frukten av flera
århundraden av dekadens, den mediokra verkligheten i den muslimska världen eller av de förutfattade
idéerna som Väst förmedlar om islam, en narcissistisk och dominerande väst. Han var också intresserad
av profeten Muhammad och fann i hans liv en konsistent modell och enkel och exemplifierande existens.

Han omfamnade islam efter en lång och djup sökning och trodde att det var den religion som väst
behövde, att det var den mest lämpliga och närmast tysk kultur och mentalitet.

Han kände till kristendomen och dess läror, ett barn av dess historia, och var med rätta övertygad om
att han genom att omfamna islam inte avstod från sin relation till Jesus och hans lärdom. Tvärtom, hans
djupa sätt att förstå islam skrev naturligtvis detta val i en försoning av alla dimensioner av hans
varelse och historia. Han sa om sin omvändelse att han fick ”Muhammad” utan att ge upp eller förlora
”Jesus”. Detta är vad en stor figur av europeisk islam, Eva de Vitray-Meyerovitch (1909-1999), sa: ”När
du omfamnar islam, avstår du inte från någonting …”

Murad Wilfried Hofmann påminner alltså om denna grundläggande sanning om en universell religion som
ligger nära människans ursprungliga natur och som är en del av den långa cykeln av profeter utan
mysterium, arrogans eller exklusivitet.

Anteckningar:

Abderrahmane Aknou är medlem i Participation et Spiritualités Musulmanes (PSM). Artikeln publicerades
första gången på PSM: s webbplats.