Ibland behöver man låta tiden passera för att kunna ha en mer objektiv diskussion och förstå vidden av vissa händelser,
känslorna är inte alltid en bra rådgivare och så var i detta fall.

Det har gått tre veckor sedan Simförbundets ordförande avgick efter hennes uttalande om flickor med hijab i bilder som
var del av en kampanj av en av Riksidrottsförbundets distrikter.

Den 12 februari fanns en artikel på SVT nyheter med rubriken Locket på från simförbundet: ”Uttalandet får stå för henne”
en rubrik som verkligen träffade rätt.

Att islamofobin är utbredd och främjas av politiker och politiska partier är ingen hemlighet, det samma gäller massmedia
med mainstreammedia i täten. Från att vara ett argument som togs upp under valkampanjer har det nu blivit en stående
punkt i politikernas hat tal mot muslimer. Tonen man använder blir allt mer grov och de skäms inte, varför skulle de,
media kommer inte att ifrågasätta dem, det har vi sett även i fallet med Ulla Gustavsson. Islamofobin nämns inte
överhuvudtaget, som om det inte finns, testa att skriva detta ord i ett Word dokument och du kommer att se att ordet
inte finns i listan, som om islamofobin inte existerade.

Men om så är fallet varför avgick Ulla Gustavsson? Svaret är enkelt, än så länge finns det gränser och inte alla
politiker och organisationer i det officiella Sverige är med på demoniseringen av muslimerna, tyvärr är de få och de vet
att det kostar att säga emot den officiella bilden om muslimer man vill främja. Ulla Gustavson kommer med säkerhet
tillbaka, hennes insatser kommer inte att glömmas.

Hennes grova, tydliga islamofobiska uttalande är ett test på hur långt de kan gå på denna väg. Hennes offer kommer att
belånas som sagt, men även om hon avgick har man satt foten ett steg framåt och nästa gång kommer protesterna inte att
vara lika högljudda och till slut blir det en sanning som massmedia gladeligen kommer att sprida vidare.

At ha locket på var nödvändigt redan dagen efter hennes uttalande, reaktionen blev stark kritisk och det gällde att
minimera skadan för islamofobernas kampanjer. Islamofobin nämndes aldrig av de journalisterna som intervjuade henne, det
existerar inte, inga politiker bjöds in till intervjuer, de uttalar sig aldrig när det gäller islamofobiska påhopp,
brandattacker mot moskéer, trakasserier mot muslimska kvinnor, mm. Och simsalabim snabb avgång och tystnaden, ingen
fortsatt jakt efter de som hade stött henne eller ifrågasättande av deras islamofobiska inställning. Återigen ett
oklanderligt selektivt arbete av median och deras undersökande journalister.

Men lura er inte, de kommer tillbaka, de bidar sin tid och snart åker locket bort och vi står där igen. Frågan är vilka
eller vem, för de blir minde och mindre, kommer att säga emot och hur grov blir de rasisitiska och islamofobiska
påstående. Det återstår att se.

Vill du ha något mer att undra, var fanns de muslimska organisationerna dessa dagar?