G. Del Campo Alepuz – Aniorte

Detta arbete är ett försök att få en överblick av läkarvetenskap i den islamiska världen mellan 700- och 1100-talet,
Islam Gyllene tid.

Det är vid denna tid när arabvärlden genomsyrar hela den civiliserade världen. Det islamiska inflytandet i detta
sammanhang är nära knuten till dess erövringar som snart spred sig från Arabien till Indien och Europa via Nordafrika.

Islams explosionsartade tillväxt efter Muhammeds död (632), är en av de mest fantastiska händelserna i historien.

I Islam syntetiserades det grekiskt/västerländska tänkande med den orientaliska som gav upphov till en kraftfull
ström som var omöjlig att stoppa, de islamiska folken under dess oerhörda expansion och erövring.

Den arabiska läkarvetenskaps historia

För att hitta ursprunget till den arabiska läkarvetenskap måste vi gå tillbaka till det bysantinska riket, när de
nestorianska kristna fördrevs från det och utvandrade till Persien (489) under det sasanidiska imperiet. De grundade
en medicinsk skola i staden Gondishapur. De blev från början av 500-talet de stora medlarna mellan den grekiska och
österländska kultur, de översatte de stora medicinska verk från antiken.

Med erövringen av Persien under 700-talet av araberna, allt detta samlade kunskap assimilerades först och utökades
senare av den nya kulturen.

I slutet av 700-talet, Gondishapur kulturella centrum flyttas till Bagdad, där den abbasidiska kalifen al-Mamuun
grundade Bayt al Hikma, Visdomens hus, som kommer att översätta alla de vetenskapliga arbetena av forntida filosofer
och läkare som Aristoteles, Hippokrates, Galenos och Dioskorides.

Assimilering av dessa grekiska källor blev möjligt och snabbt tack vare de tidiga muslimernas önska att följa profeten
Muhammeds (fvmh) uttalanden: ”Sök kunskap,
även om du måste gå till Kina”, ”Den som lämnar sitt hem för att ägna sig åt vetenskap följer i Allahs fotspår”. De
ägnade sig att översätta och lära sig grekiska och syriska texter där det fanns vetenskap kunskap i vilka de var
okunniga.

• Abu Bakr Mamad Ibu Zakaria, som kallades Razi (eller Rhazes) (865-925), anses vara en utomordentlig forskare. Han
  kallas arabernas ”Galenos”. Han skrev 56 verk om läkarvetenskap, av vilka, ”Continens” kom att utöva stort inflytande
  på västerländsk vetenskap´. I den nämns varje sjukdom och diskuteras dess symptom och behandlingsalternativ. Ett annat
  viktigt verk var ”Läkarvetenskaps bok för al Mansur” (Kitab al Mansuri fi al-tibb), tillägnad anatomin. Också mycket
  viktigt var hans monografi om smittkoppor och scharlakansfeber.

• Al-Mayusi, författare till ”Liber Regius”, ett verk som haft stor rykte i väst och där man rekommenderar
  läkarstuderande att flitigt besöka sjukhuset för att observera de sjuka och lära av dem.

• Abul Qasim al Zaharawi, känd för Abulkasis, var den första och mest anmärkningsvärda kirurg i den islamiska världen.
  Född i Medinat al-Zahara i 936, levde han i Abderrahman III:s hov. Han skrev avhandlingen ”Tasrif” som sammanställer
  de forntida arabiska och grekiska läkares kunskap, liksom, ett fördrag om kirurgi (från ögon, tänder, bråck, njursten
  avlägsnande, förlossning, dislokationer och frakturer). Den översattes och användes som en lärobok i läkarskolor fram
  till renässansen.

• Avicenna (980-1037) som skrev ”Canon”, ett arbete som inkluderade alla den tidens vetenskapliga kunskap.
• Averroës, föddes i Cordoba 1126. Han har en grundläggande betydelse för filosofins historia. Han blev den mest kända
  av de arabiska filosoferna under medeltiden, särskilt för deras kommentarer om Aristoteles verk.

  Hans huvudarbete om läkarvetenskap finns i ”Kita Al Kulliyat” som består av sju böcker om anatomi, fysiologi,
  patologi, semiotik, terapi, hygien och medicinering.

Sjukdom och människa

Läkarvetenskapen hade viktiga moraliska och etiska begränsningar som kom från islam, vilka påverkade framförallt
kirurgiska ingrepp, eftersom det uttryckligen var förbjudet dissektionen av lik, det finns bara referenser om
dissektioner gjorda på apor. Kirurgisk praxis uteslutande utfördes när andra åtgärder hade misslyckats (mediciner och
kost)

Farmakologin var oerhört utvecklade, den upptog en mellanposition mellan kost och kirurgi.

Arabernas anatomiska kunskaper var beskrivande och togs främst från galeniska texter.

Patologin byggde på humoralpatologi och förklarades som en obalans i harmoni av dessa.

I konfrontationen mellan människan och sjukdomar måste vi ta i beräkning att detta är en del av människans verklighet
i och med människan är en helhet av två delar: kroppen och anden. Därför de arabiska läkare harmoniserade två
kunskaper: de som innefattade deras monoteism, att människan är en varelse skapad av Gud, och den de assimilerade från
den grekiska kulturen, människan är en uppsättning element, organ och funktioner.

Sjukdomarna klassificerades och arrangeras av arabiska läkare enligt två kriterier: en patofysiologisk och an annan
klinisk.

Medicinsk praxis

Tekniken baserade på fysiologisk vetenskap, religion och den ädla karaktär hos de islamiska samhällen, är tre
instanser som i arabvärldens medeltid fastställde formen och innehållet av medicinsk praxis.

I detta sammanhang skiljer vi tre huvudteman:

• Läkarvetenskapen och läkarens sociala situation inom det islamiska samhället.
• De diagnostiska och terapeutiska metoderna.
• Patient vård och medicinsk teknik.

Social situation:

Från den tiden muslimer dyker upp i historien, visar de en djup intresse för den medicinska behandlingen av sjukdomen.
”Det finns bara två vetenskaper: teologin (själens frälsning) och läkarvetenskap (kroppens frälsning)” är ett
uttalande som tillskrivs Muhammed (fvmh) och för att bekräfta denna maxim, tillät några hadith utvecklingen av en
mycket tidigt ”profetens läkarvetenskap” därmed den höga uppskattning läkarvetenskapen hade inom islam från dess
början, trots att ursprungligen var det inget annat än en naturvetenskaplig praxis eller härledd från magi, och därför
fusioneras i läkarvetenskapen vetenskap och konst, de rena teoretiska kunskaperna och praktiska kunskaper.

När läkaren var inte bara en professionell i hans konst (Tabib) och lyckades uppnå en vises (Hakim) intellektuell
kompetens och etik (Hakim), var han social likställd domaren (Qadi), böneledaren (Imam), och den stora militär ledare
(Emir)

I en Hakim, fusionerades tre kunskaper:

• Den intellektuella skulle vara lika klok i teorin och i praktiken.
• Medicinsk etik: bara en man med goda vanor kan vara en bra läkare.
• Den etiska undervisningen: vänskapen med en vise har högsta kvalitet och förtjänar större uppskattning än vänskapen
  med föräldrarna.

Diagnostiska och terapeutiska metoderna

Den arabiska läkaren såg i sin diagnostiska attityd en rak koppling mellan erfarenheten han fick genom direkt studier
av de sjuka och de teoretiska kunskaper som tidigare förvärvats. ”Varje allmänt tecken bör hänvisas till tre ädla
organ: lever, hjärna och hjärta” (Avicenna), varefter medvetet om situationen påbörjade läkaren behandlingen.

Det första steget var kostbehandling, baserad på antropologiska och religiösa grunder, som inriktades på ett
ordningsamt sätt att leva med blicken på perfektionen. Detta formades med hänsyn till patientens personliga
förhållande (ålder, yrke osv.) Och även årstiden.

Sedan, om kosten inte var tillräcklig, använde man läkemedel, i vilka de var mycket erfarna.

Som en sista utväg fanns kirurgin där islamisk medicin var mycket utvecklat i specifika områden.

Patientvård och medicinsk teknik

”Den som är kunnig bara inom medicinen, men inte i logik, matematik, fysik och teologi, mer än en sann läkare är han
en läkarpraktikant, en Mudawi” skriver Ibd Ridwan.

År 931 inrättade kalifen Af-Muqtadir, skyldigheten att skaffa en titel, Ikaza, genom en test innan man laglig kunde
utöva läkaryrket.

I fallande ordning läkarnas sociala titlar var: Hakim, Tabib (den enkla läkaren) och Mudawi eller läkarpraktiken.

För att sammanfatta andan hos de muslimska läkarnas agerande, citerar jag först Avicenna: ”Läkaren bör bedöma
symptomen baserad på sin medicinska vetenskap, han kommer att veta om patienten kommer att dö, och i så fall skall
inte behandla denne.” Detta uttalande ratificeras av Al-Gacels uttalande: ”Om det inte finns något möjligt botemedel
läkarens försiktighet innebär att förklara det obotliga.”

Islamiska Sjukhus

Det verkar inte finnas något bevis på förekomsten av sjukhus eller andra parallella institutioner i arabvärlden före
islam.

Den första tecken vi har på sjukhusen kommer från slutet av 700-talet och hänvisar till den persiska staden
Gundishapur.

Under 900-talet finns det i Bagdad är minst sex sjukhus över hela staden, som kallas Bimaristan, ord som betyder plats
för sjuka, de byggdes 982. Det finns en legend om deras grundande där huvudpersonen är Al-Razi (Rhazes). När han
rådfrågades om var i staden skulle man bygga sjukhuset, placerade han fyra köttbitar i fyra delar av staden som var
långtifrån varandra, den plats man valde var den där det tog längre tid för köttet att förstöras.

Drift

Vid antagning registrerades patienterna in på listor för att hålla reda på dem. Man registrerade också livsmedel och
mediciner som man skulle ge till var och en av dem.

I läkarnas arbetsdag ingick:

• På morgonen, att besöka patienter, följt av att bestämma läkemedel.
• På eftermiddagen, ett nytt besök av patienterna, följt av tre timmars klass för elever som besökte sjukhuset.

Den mest uppmärksammade av Kairos sjukhus var Bimaristan Mansuri, grundad av Mansur Alawun, som använde rester av ett
palats från 900-talet för att bygga den 1248. Detta sjukhus hade en enorm kapacitet, det kunde rymma 8000 personer,
män och kvinnor. Patienterna delades ut i avdelningar enligt de sjukdomar de hade drabbats av. Sjukhuset hade stora
lager för livsmedel och läkemedel. Avdelningarna hade assistenter av båda könen, dag och natt. Inuti fanns det en
moské och ett bibliotek för patienterna och läkare under utbildning.

Från den nazariska Granada (Spanien) känner vi två sjukhus. Den första Maristan grundades av Muhammad V mellan 1365
och 1367, det var ägnad till de psykiskt sjuka. Det andra, kallat Moriscos, behandlade alla typer av sjuka och efter
erövringen av Granada förvandlades det till en plats för spetälska, senare efter utvisningen av morerna i 1568,
användes den för fattiga och hemlösa.

Islamiska sjukhus byggdes nära moskéer, detta har en likhet med de kristna sjukhusen. I avsaknad av präster i Islam,
gynnades närvaron av medicinsk personal.

Också, som vi har sagt, fanns biblioteken där man hade kliniska och vetenskapliga föreläsningar, i detta avseende var
de flera århundraden för de västerländska utbildningsmodellerna.

Man separerade patienterna enligt sjukdom, ett faktum som var ett stort genombrott inom hälsoområdet som senare skulle
visas.

Slutsatser

Den konceptuella och tekniska grunden för islams läkarvetenskap var Galenos, som tar sedan sitt eget signum genom att
fördjupa sig i de områden som hade definierats av bysantinska läkare.

När det gäller dess historiska betydelse, måste islamisk läkarvetenskap betraktas från tre synvinklar:

1. Den dyker upp som en historisk skapelse född av assimileringen av hellenistisk medicin, som på kort tid uppnår en
   stor utveckling.

2. Den genomgår en kraftig backslag med Cordobas fall 1236 och Bagdads erövring av mongolerna 1258. Den förvandlas
   till ett stagnerade arv.

3. Det uppmuntrade medeltidens läkarvetenskap.

Bibliografi

Lain Entralgo, P., ”Universal History of Medicine”. ED. Salvat. Barcelona 1980.
Al-Andalus. Granada utställningskatalog 1992.

Elisseeff, V., ”Historie du developpement cultural et scientifique de l’Humanité”. Unesco. Paris 1969.

Arnaldez, R., ”Den antika och medeltida vetenskapen: från ursprunget till 1450.” ED. Orbis. Barcelona 1988.

Samso, J., ”De gamlas vetenskap i Al-Andalus” Mapfre. Madrid 1992.

Franco Sanchez, F., ”Muhammed As-Safra: Läkaren och hans tid”. Alicante Universitet 1990.

Benito Vazquez, M. C. ”Medicinsk arbete/Averroes”. University of Córdoba 1998.