Kvinnornas uppror i arabvärlden

Ana García Díaz – Aish

För ett år sedan, frustrationen över valresultatet i Tunisien och Egypten, ökningen av rapporterade fall av sexuella
trakasserier i Kairo och ignorerande av rollen som spelade de kvinnor som kämpade för revolutionen ledde Yaida Younes,
en libanesiska flamenco dansare, att skapa en Facebook-sida med titeln ”Kvinnornas uppror i arabvärlden.”
Strax efter gick med i initiativet Diala Haidar också libanesiska, Farah Barqawi, palestinska och Sally Zohney,
egyptiska. Under en månad har deras kampanj på sociala medier sprids och har uppmuntrat medborgare i nästan alla
arabländer att starta en offentlig och öppet debatt om kvinnans sociala ställning i arabvärlden, något som har
förbisets i många år.

Kampanjen uppmuntrar både kvinnor och män att bli fotograferade med en skylt som förklarar orsakerna till att varför
de stödjer kvinnornas uppror i arabvärlden. Responsen har varit överväldigande, hittills har de fått bilder från
nästan alla arabländer. Ändå uppmanar Farah och Yalda kvinnorna i Bahrain, Mauretanien, Qatar och Somalia att snart
ansluta sig till initiativet. De förklarar rörelsens snabba spridning som ett resultat av en solidaritets känsla bland
medborgarna som har utlöst efter de senaste upploppen i olika arabländer: ”När vi såg Samira Ibrahim i Egypten
protestera mot det sexuella övergreppet hon hade utsatts för eller vi fick veta om Amina El-Filalis självmord i
Marocko, kändes det inte som något främmande, men som en del av vår verklighet och våra krav.”

Dessutom är ganska tillfredsställande för arrangörerna att nästan hälften av deltagarna är män och projektet har fått
betydande acceptans i länder som Jemen och Saudiarabien, där många kvinnor presenterar sina krav med avtäckt ansikte.

Farah säger att ”det är imponerande, för även om många av dem har familjer som stöder dem, vi får inte glömma den
konservativa samhälle där de lever i.”

Bildernas olika tema (kvinnor som täcker sina huvuden med den traditionella niqab eller delar utrymme med halv-nakna
kroppar med piercingar och även med några män) motsvarar mångfalden av parollerna. Dessa samlar klagomål som är
relaterad till den diskrimineringen som kvinnor utsätts för i sin vardag, både i deras roll med hushållsarbete (”Jag
stöder kvinnornas uppror i arabvärlden eftersom jag förstår inte varför jag ska bädda min brors säng”), som den
rörelse att begränsning de utsätts för (”Jag stöder kvinnornas uppror i arabvärlden eftersom jag är trött på att önska
varje kväll att jag hade en penis så att jag kan fritt lämna hemmet som min bror”) eller svårigheter med frigörelse
utan att vara gifta (”Jag stöder kvinnornas uppror i arabvärlden eftersom jag inte kan slutföra min karriär utomlands
eftersom jag är en kvinna och enligt mina föräldrar och samhälle, kan kvinnor inte leva ensam utomlands om de inte är
gifta”).

Många affischer fokuserar på sexuellt våld och den straffriheten dessa brott har som Talah från Palestina säger, (”Jag
stöder kvinnornas uppror i arabvärlden eftersom jag fortfarande lever i en plats där mannen som våldtog mig är
lyckligt och uppfostrar en familj medan jag sjunka ner i bitterhet för att jag är kvinna, jag är ond och förför män
även om jag är elva år”). Ibland saknas fällande domar för sexuella övergrepp på grund av heders sociala begrepp och
i andra fall pga. lagarna i olika länder. För Yalda Younes, en av de viktigaste aspekterna är att många deltagare
bidrar med uppgifter om ett orättvist och diskriminerande rättssystem och så, ”människor får viktig information, vilka
lagar som marginaliserar kvinnor, till exempel”.

Exempel på dessa lagar är de som hindrar mödrar att överföra sitt medborgarskap till sina barn, eller den som ger
våldtäktsmannen möjligheten att undvika fängelse om han accepterar att gifta sig med sitt offer eller den som gör att
ett barn blir sin mors förmyndare, vilket framgår av Abdulkareem från Saudiarabien: ”Jag stöder kvinnornas uppror i
arabvärlden eftersom jag har 16 år och enligt lagen är jag förmyndare för min mor som är änka. Res upp dig, mor! ”Du
är stark, du är fri!”.

Trots framgången har kampanjen fått massvis med kritik, säger Farah: ”De anklagar oss för att vara en distraktion från
de verkliga viktiga frågorna eller att vilja västerlännisera kvinnorna.” Det har också orsakat en del kontroverser
fotografier av gay och lesbisk protest, som den från Jafra från Palestina: ”Jag stöder kvinnornas uppror i arabvärlden
för att kunna återvända till Palestina och att hitta en flickvän att älska.” Vissa sympatisörer har kritiserat
kampanjen blandning av kvinnornas krav med homosexuella, andra har lämnat Facebook-sida och lämnat meddelande
relaterade till detta skäl.

Faktum är att kampanjen har överträffat kvinnornas anspråk för att ta emot andra som också har att göra med behovet av
att skapa en ny typ av samhälle som, äktenskap mellan par av olika religioner, att skapa en ny modell för manligt och
kvinnligt eller ge en ny roll till männen. Som en kvinna från Libanon sade: ”Jag stöder kvinnornas uppror i
arabvärlden eftersom jag hävdar samlevnad utan äktenskapsliknande former.”

Trots svårigheterna Farah och Yalda är optimistiska och fast beslutna att göra sitt initiativ till en plattform som
förstärker banden mellan olika arabiska samhällena och gör det möjligt att belysa kvinnors roll i revolutionen, utan
även i vardagen. ”Förändringar är ingenting annat än positiva. Det finns ingen återvändo” tillägger dem. Målet med
Facebook-sida är att fungera som ett utrymme för spridning och diskussion, vilket enligt Yalda har de uppnått: ”Det är
spännande att se människor ta sig en stund för att kommentera varje foto. Detta tillåter dig att prata med folk du
normalt inte skulle göra. I Facebook kan du kommunicera med människor du aldrig skulle diskutera med eller som skulle
till och med fysisk angripa dig när de hör din åsikt. Debatten kommer även till människor som inte vill höra.”

Många av kampanjens paroller väcker revolutionens anda, samtidigt som de kritiserar hur man har behandlat kvinnorna.
Enligt Nahka från Kairo: ”Jag stöder kvinnornas uppror i arabvärlden eftersom de stred sida vid sida med männen och
när vi blev oberoende, förbjuds dem att gå ut efter åtta på kvällen.” Farah förklarar det så här: ”Efter revolutionen
blev kvinnorna marginaliserade, ofta omedvetet. Männen sade, vi vill skydda er eller att ni blir trakasserade på
gatorna, men så småningom blev uppenbart motsättningarna inom själva rörelsen. Kvinnorna deltog inte i protesterna,
eftersom revolutionen behövde flera personer på gatan, men för att de är lika ansvariga för det som männen. Vi vill
vara i första leden för striden.” Därför när man frågar om deras långsiktiga mål för kampanjen, svarar dem: ”Vi vill
ha det ute på gatan, men det är fortfarande för tidigt att prata om det.”