De överlevde Stalins försök att tillintetgöra dem, men den muslimska minoriteten är nu instängd mitt i upproret i
Ukraina.

I Ukrainas uppror, kämpar de som förespråkar närmare band med Europa mot etniska ryssar och deras önskan att vara
närmare Ryssland. Fångad i mitten finns tatarerna, Krims inhemska minoritet.

Simferopol, Ukraina, Ali Aliev var 9 år gammal när tyska trupper ockuperade Krim under andra världskriget, och
fortfarande kommer ihåg den dagen då han och andra medlemmar av hans folk i Sudak regionen, söder om halvön, samlades
i en gård på skolan för att vänta på sina befriare. Idag är sovjeterna tillbaka.

Där fick han veta att den inhemska Tatar befolkning på Krim var omringade och han tog avsked.

”Vi visste inte vart vi skulle gå, vi letade bara efter en plats” säger han nu med sina 80 år och från Simferopol,
huvudstaden i Krim där han bor.

Hans folk kurades ihop i tomma tågvagnar, kvinnor, barn och äldre reste i överfulla vagnar. När tåget stannade,
öppnade sovjeterna dörren, kastade kropparna på sidan av plattformen och tåget fortsatte.

Efter 22 dagar ombord hamnade Aliev i ett arbetsläger i Ural regionen i mitten av Sovjetunionen. Det, var det
sovjetiska diktatorn Josef Stalins straff för Krimtatarerna, för deras samarbete med de nazistiska inkräktare, trots
att många hade tjänstgjort i Röda armén.

Ättlingar till Djingis Khans Gyllene Horden, Krimtatarerna är turkisktalande muslimer och halvöns infödda invånare.
Sovjeterna lämnade dem kvar i arbetsläger, spridda över de torra stäpperna i Centralasien. Nästan hälften av
befolkningen dog av svält, törst och sjukdomar under det första året i exil.

”De kastade oss vi sidan för att förgöra oss” sade Aliev. ”Men trots det vi upplevde, glömde folket aldrig sitt
hemland. Vi gick att sova på natten med vår Krim dröm”.

Sedan Sovjetunionens kollaps har den Krimtatariska befolkningen sakta kommit tillbaka till ett helt annat land som de
var tvungna att lämna, nu domineras av etniska ryssar och ukrainare. Sedan hemkomsten har tatarerna kämpat för sina
rättigheter, men med den senaste tidens intrång av Ryssland, säger Krimtatarerna att de känner sig omringade
överallt.

Med ryska trupper på gatorna och Rysslands president Vladimir Putins varning om att använda våld för att säkerställa
Krim och östra Ukraina, växer ångest bland den minoritet som stödde revolten mot president som störtades, Viktor
Janukovitj. De belägrade tatarerna som utgör 12 procent av den multietniska halvön, enligt en folkräkning 2001, ser
situation väldigt komplicerad.

I lördags sökte Putin och fick godkännande av överhuset i parlamentet i Ryssland för att använda militära medel i
Ukraina. I ett samtal med USA:s president Barack Obama betonade Putin ”att, i fråga om spridningen av våldet i östra
Ukraina och Krim, förbehåller sig Ryssland rätten att skydda sina intressen och den rysktalande befolkningen i dessa
områden” sade Kreml. På söndag svarade Ukraina med att kalla sina militära reservister, medan ryska trupper fortsatte
omringa militärbaser runt halvön i Ukraina.

En återkomst från exilen

”Andra etniska grupper här, har regeringarna för att skydda deras framtid, men vi tatarerna har inget annat hemland
än Krim” säger Abduraman Egiz, en suppleant i Majlis, ett representativt organ för Krimtatarer.

Ryssarna utgör nästan 60 procent av halvöns befolkning och ukrainare utgör 24 procent, enligt folkräkningen 2001.

”Vi vill skydda vårt språk, historia och historiska personer, men Sovjetunionens arv lever vidare, och människor
förstår inte att dessa grundläggande rättigheter måste garanteras” sade Egiz.

Återvändandet från exilen i Centralasien var en långsam process. ”Alla vuxna berättade historier om vårt hemland. De
berättade dag och natt, så att vi aldrig skulle glömma det” säger Zulfere Memetova, en 30 årig tatar som växte upp i
Uzbekistan. Hennes anhöriga talade sitt modersmål hemma och Memetova brukade berätta för sina vänner i slutet av
varje termin att hon inte skulle komma tillbaka nästa år eftersom han skulle återvända till Krim. Hon avslutade dock
sina studier i Uzbekistan.

När tatarerna slutligen fick återvända i slutet av 1980, fann de att etniska ryssar bodde i deras hem. De började
bygga sina egna bosättningar från noll. När Memetovas svärmor, Zarema Nasibolaeva, en 57 årig läkare återvände till
Krim 1993, hade alla medlemmar av familjen sålt alla sina ägodelar för att betala för hennes återvändande. Hon mindes
hur hon träffade sina etniska bröder som bodde i tält och fallfärdiga strukturer, samtidigt som de kämpade för att
bygga permanenta bostäder. ”En del hade till och med grävt hål i marken och bodde där” berättade hon.

Samverkan med övriga befolkningen visade också vara en utmaning. ”Ryssarna var livrädda för oss på grund av sovjetisk
propaganda. Jag brukade argumentera med folk på kollektivtrafiken, men efter ett tag vande vi oss med varandra” sade
Nasibolaeva.

Även redan innan den nuvarande krisen, sade Egiz, som också är en av grundarna av Bizim Qirim, en ungdomsorganisation
med fokus på bevarande av Tatar identitet, att Krimtatarerna var bekymrade över förlusten av deras kultur och
språkliga rötter. I exil talade många tatarspråket hemma i hemlighet för att hålla traditionerna och som en utmaning
till sovjetisk dominans, men den moderna världen har försvagat minoriteten.

Bizim Qirim sponsrar kulturevenemang, merverkar på TV för att stödja tatarernas rättigheter och leder workshops på
universitet för att främja tatariska frågor. ”Vår största utmaning är assimilationen” sade Egiz. Bizim Qirim inledde
en begäran om att återanvända historiska tatariska namn på byar och gator. ”Vid vår återkomst till Krim, en av våra
viktigaste mål var att hålla vår nations identitet” sade han, ”som minoritet är våra rättigheter otillräckliga. Inga
lagar skyddar minoriteters rättigheter.”

Idag bor Nasibolaeva och Memetova i ett lägenhetskomplex som finansieras av regeringen i Ukraina som var reserverad
för tatarerna. Gatorna utanför blocken är av smuts och lera, och skolan som regeringen skulle bygga för barnen har
varit fryst sedan 1992.

Barn till Memetova talar inte det tatariska språket eftersom de tillbringar hela dagen i skolan på ryska medan hon är
på jobbet. ”När min dotter började dagis, talade hon tatariska. Men efter en månad började hon prata med mig på ryska”
berättade Memetova. Därför är tatarerna är oroliga eftersom, lite i sänder eroderas deras språk och kultur.

I dessa dagar har kulturella problem blivit mindre viktiga på grund av utvecklingen av situationen mellan Kiev och
Moskva. Tatarerna i Simferopol kom den 26 februari för att stödja protesterna i Kiev mot Janukovitj efter att han
störtades. Hittills tatarerna säger att de inte har sett tecken på stöd från regeringen i Kiev. ”Vi var tvungna att
göra allt själva, så vi kommer att fortsätta på samma sätt” säger Memetova.

Ett sött te och choklad i familjens hus, men lite hopp om ett bättre liv under rysk kontroll och små utsikter till
stöd från väst. ”Kanske de inte kommer att hitta en plats att skicka oss till, men de kommer att hitta ett sätt att
utrota oss. Vi fruktar Ryssland. Vi har aldrig fått något bra från dem” säger Nasibolaeva.