Jonathan Steele – Middle East Eye

 

Att se europeiska ledare i panik över fred är ingen vacker syn. När de rusade till Paris den här veckan för att prata om Donald Trumps ukrainska idéer med Frankrikes president Emmanuel Macron, liknade Storbritanniens premiärminister Keir Starmer och ledarna för Tyskland, Polen och andra allierade inget mer värdigt än ett gäng huvudlösa kycklingar.

De avslutade sitt möte utan enighet om politik men uttryckte olika åsikter om huruvida europeiska Nato-medlemmar borde skicka fredsbevarande trupper till Ukraina – en fråga som Putin och Trump redan hade avvisat.

Fiaskot belyste Europas tre år av misslyckande med att seriöst tänka på hur man kan skapa fred i regionen. Det har varit oändliga samtal om att öka militärt bistånd till ukrainska styrkor men ingenting om att stoppa kriget genom diplomati.

Under de första veckorna efter Rysslands illegala invasion av Ukraina i februari 2022 stod dörren öppen för en förhandlingslösning. Ryska och ukrainska tjänstemän träffades i Istanbul och tog fram ett utkast till avtal, enligt vilket Ukraina skulle förbli neutralt och avstå från varje ambition att gå med i Nato.

Men västerländska regeringar, ledda av Biden-administrationen, godkände Storbritanniens förre premiärminister Boris Johnson att åka till Kiev för att säga till Ukrainas president Volodymyr Zelensky att inte skriva under. De hade fantasier om att ukrainska styrkor skulle besegra Ryssland, vilket, de drömde vidare, kunde leda till president Vladimir Putins avgång eller att han störtades av Kremlkollegor.

Västerländsk politik slog sig ner i ett proxykrig. Konfrontation och bestraffning blev namnet på spelet: ekonomiska sanktioner och diplomatisk isolering för Ryssland, och militära förnödenheter till den ukrainska armén.

Hösten 2022 stod det klart att västerländsk militär hjälp aldrig skulle räcka för att besegra ryssarna. På mänsklig nivå var allt den militära upptrappningen skulle leda till mer död och förstörelse; en ständigt ökande mängd blodsutgjutelse. Åtminstone, till skillnad från i Gaza, var de flesta offren militära istället för civila.

Västerländska regeringar vägrade acceptera att kriget hade nått ett dödläge. De gav efter för Zelenskys ständiga vädjanden om mer militär hårdvara och uppmjukningen av Bidens initiala restriktioner för ukrainsk inriktning på städer och infrastruktur i Ryssland.

Kort sagt, allt ledde till ytterligare eskalering och den yttersta risken för kärnvapenkrig.

 

Radikal politisk förändring

Trump och hans rådgivare valde en alternativ väg. Som presidentkandidat skröt han med att han skulle avsluta kriget inom 24 timmar. Nu som president har han radikalt förändrat USA:s politik.

Hans försvarssekreterare, Pete Hegseth, sa till Nato-allierade i Bryssel förra veckan att USA ville ha ett suveränt och välmående Ukraina, men försök att försöka återföra landet till dess gränser före 2014 var ett ”orealistiskt mål” och ett ”illusoriskt mål”.

Att ge Ukraina Nato-medlemskap var lika orealistiskt, sade han. Hegseth insåg att ett fredsavtal med Ryssland kan kräva att utländska trupper patrullerar vapenstilleståndslinjerna för att förhindra ett återupplivande av kriget (en eufemism för en ny rysk attack), men noterade att detta inte kunde vara ett Nato-uppdrag.

Istället måste alla säkerhetsgarantier backas upp ”av kapabla europeiska och icke-europeiska trupper”, sade han. ”Om dessa trupper vid något tillfälle utplaceras som fredsbevarande styrkor i Ukraina, bör de sättas in som en del av ett icke-Nato-uppdrag… För att vara tydlig, som en del av någon säkerhetsgaranti, kommer det inte att finnas några amerikanska trupper utplacerade till Ukraina.”

De europeiska hökarna i Nato reagerar rasande på Trumps ståndpunkt. Men de borde ha sett det komma: som kandidat till presidentposten gjorde han det klart att han ville avsluta kriget i Ukraina. Europeiska ledare kände självbelåtet att de kunde mjuka upp Trumps linje när han väl kom till makten.

I kölvattnet av mötet i Paris kan det finnas ett liknande europeiskt försök att ändra Trumps ståndpunkt. Det finns säkert många komplikationer på vägen mot att upprätta vapenvilalinjer, eller vad Hegseth kallar ”kontakt linjen” mellan ryska och ukrainska styrkor.

Putin kan be sina trupper att flytta till gränserna för de fyra ukrainska regioner som Moskva hävdar tillhör Ryssland. Detta skulle kunna se ryska styrkor avancera ännu längre än de redan har gjort.

Ett sådant drag bör motstås. USA och Ukraina måste vara noga med att se till att avtalet inte beskriver kontakt linjen som en laglig internationell gräns – precis som vapenstilleståndslinjerna i Sydkorea (från 1953) och Cypern (från 1974) inte har förvandlats till internationellt accepterade gränser, efter mer än ett halvt sekel av fred.

 

Vägen framåt

Putin och hans kontrollerade ryska media kommer att hylla alla avtal som Trump säkrat som en massiv seger. Men det skulle vara en överdrift: Putin har uppnått mycket mindre än han en gång hoppats och förväntat sig.

Efter tre års strider, och med en mycket större armé, har ryska trupper bara erövrat delar av Ukrainas östra regioner. Putins trupper har inte besegrat ukrainarna och inte heller tagit full kontroll över landet. De har lidit kolossala förluster, och Putin har misslyckats med att störta den ukrainska regeringen. Han måste fortsätta leva med en fientlig regim i Kiev.

Globalt sett har Putin lidit enorma anseendeskador. Det är sant att inte så många regeringar offentligt fördömde hans aggression som västerländska ledare hade hoppats, men världen chockades över Putins uppenbara lögner om invasionen (eller ”särskild militär operation”) och de ryska styrkornas klumpighet.

Kriget är ännu inte över. Trumps 24-timmarsdeadline uppnåddes inte. Detaljerna i ett vapenvilaavtal kommer att vara svåra att förhandla om. Det finns politiska krafter på båda sidor, och bland Natos ledning, som vill att Trumps strävan ska misslyckas. De kommer att försöka sabotera och undergräva alla framsteg.

Men europeiska ledare bör inte låsa in sig på fasta positioner. De borde inse att under Trump har krigets politiska miljö förändrats.

För de tiotusentals ukrainska och ryska truppers skull som nu står inför den bästa chansen att överleva som de har haft i tre år, borde västerländska regeringar hjälpa förhandlingarna att lyckas.

Frågan kvarstår: hur kan Trump ha så fel på Gaza och så rätt mot Ukraina? Det är en annan historia.

 

 

Original text: Russia-Ukraine war: European leaders need to wake up to Trump’s peace plan