Lubna Masarwa, Peter Oborne – Middle East Eye

 

Det har gått drygt 20 år sedan CBS News publicerade de nyktra fotografierna som bevisade att den amerikanska armén utförde outsägliga brott mot irakiska fångar i Abu Ghraib-fängelset.

Våldtäkt. Förnedring. Dråp. Tortyr, både psykisk och fysisk. Sexuell förnedring.

Avslöjandena av USA:s barbari möttes med fasa runt om i världen och spelade en stor roll för att vända opinionen mot Irakkriget.

De senaste dagarna har det blivit alltför tydligt att något jämförbart med Abu Ghraib – och mycket möjligt värre – har ägt rum i israeliska fängelser sedan den 7 oktober när kriget mot Gaza bröt ut.

Den här veckan, skrämmande läckta videofilmer fångade israeliska soldater sexuellt övergrepp på en palestinsk fånge, precis som en rapport från den israeliska människorättsgruppen B’Tselem lyfte fram statens policy för systematiska övergrepp och tortyr av fångar sedan krigets början.

Rapporten, baserad på intervjuer med 55 palestinier som fängslats sedan Hamas-ledda attacken mot södra Israel den 7 oktober, är beklagande att läsa. Den ger bevis på förnedrande behandling, godtycklig misshandel och sömnbrist, såväl som ”upprepad användning av sexuellt våld, i varierande svårighetsgrad”.

Fadi Baker, 25, minns att israeliska styrkor ”släckte cigaretter i min mun och på min kropp. De satte klämmor på mina testiklar som var fästa vid något tungt. Så fortsatte det en hel dag. Mina testiklar svullnade upp och mitt vänstra öra blödde.”

Han sa att förhörsledare frågade honom om Hamas-ledare och människor han inte kände och sedan slog honom. ”Sedan satte de mig tillbaka i frysrummet med den höga discomusiken och lämnade mig igen där, naken, i två dagar.”

B’Tselem rubricerade sin rapport: ”Välkommen till helvetet.”

 

Normalisera våldtäkt

Medan de israeliska myndigheterna har förnekat sådana berättelser, kommer analysen bara några dagar efter att nio soldater arresterades i samband med våldtäkten av en palestinsk fånge i den ökända Sde Teiman-fängelseanläggningen. Offret ska ha fått en allvarlig skada i anus, en brusten tarm, lungskador och brutna revben.

Dessutom publicerade FN:s kontor för mänskliga rättigheter förra månaden en rapport som fann chockerande övergrepp i israeliska militäranläggningar och fängelser, där minst 53 palestinier har dött sedan den 7 oktober.

Hur har västerländska politiker varit tysta om dessa fasor? Var är den stora allmänhetens upprördhet?

Det verkar som att israeliska ledare har varit framgångsrika i sin kampanj för att normalisera våldtäkter och andra övergrepp mot palestinska fångar. Efter gripandet av de nio soldaterna vid Sde Teiman fick högerextrema demonstranter som stormade anläggningen sällskap av flera Knesset-medlemmar. Justitieminister Yariv Levin sa att han var ”chockad över att se hårda bilder på soldater som arresterades”, och tillade att det var ”omöjligt att acceptera”.

Nationell säkerhetsminister Itamar Ben Gvir gick ännu längre: ”Jag rekommenderar försvarsministern, chefen för [den israeliska armén] och de militära myndigheterna att … lära sig av kriminalvården – lätt behandling av terrorister är över. Soldater behöver ha vårt fulla stöd.”

Energiminister Eli Cohen kom också ut som ett starkt stöd för ”reservisterna som gör heligt arbete och vaktar de avskyvärda Hamas-terroristerna”, och tillade: ”Vi borde alla omfamna dem och hälsa dem, absolut inte förhöra dem och förödmjuka dem.”

Det verkliga målet med arresteringarna kan helt enkelt ha varit att presentera illusionen att Israel vidtar åtgärder internt mot sådana fasor, i ett försök att undvika internationella krigsförbrytarrättegångar i Haag. Enligt en färsk rapport från Ynet sa högre israeliska juridiska tjänstemän: ”Det är bättre att vi undersöker. Interna utredningar räddar internationella externa utredningar.”

I en artikel i Haaretz i slutet av förra månaden hänvisade juridikprofessor Orit Kamir till lagstiftning som antogs för ett år sedan för att tillåta ökade straff i fall av palestinier som sexuell övergrepp judiska kvinnor. Ett år senare är delar av det israeliska etablissemanget ”inte längre nöjda med att fördubbla straffet … Lagändringen för ett år sedan var bara släpvagnen, när de fortfarande var tveksamma och återhållsamma”, skrev hon.

”Nu är sticket ur påsen, och de avsäger sig landets rättssäkerhet helt och hållet och kräver att tillämpa den uråldriga hämndlagen: öga för öga och våldtäkt för våldtäkt. De som arresterades av den [israeliska armén] som misstänkta i samband med grymheterna den 7 oktober skulle, enligt deras åsikt, våldtas i förvar av judiska israeliska soldater.”

Sådana övergrepp håller på att bli vanliga. Det finns gott om bevis. Var finns det breda globala fördömandet?

 

Västerländsk delaktighet

Berättelserna som citeras av B’Tselem överensstämmer med många andra rapporter som har filtrerats bort från israeliska fängelser under de senaste 10 månaderna.

För fyra veckor sedan intervjuade vi Muazzaz Abayat i hans sjukhussäng i Betlehem efter att han släppts från fängelset, efter nio månaders administrativt frihetsberövande. Abayat, som hade förlorat mer än halva sin kroppsvikt i fängelset, berättade att han under hela sin fängelse blev slagen, misshandlad, torterad, svält och berövades vatten.

Han sa att hans fall inte var exceptionellt – alla andra palestinska fångar utsätts för samma behandling. Hans ofattbara lidande skulpterades i hans ansikte. Abayat jämförde Negev-fängelset där han hade fängslats med de ökända amerikanska anläggningarna i Guantanamo Bay och Abu Ghraib.

Han åtalades aldrig för något brott. Han såg skräckslagen ut när han talade och berättade för oss om sin misstro att ”fredliga människor utan makt kan svältas, torteras och dödas” under 2000-talet, utan skydd, juridisk representation eller internationell upprördhet.

Det finns fortfarande inget internationellt ramaskri. Otroligt nog har det inte ens kommit en kommentar. Trots tsunamin av bevis de senaste dagarna har det inte kommit något från västerländska ledare. Inget från USA:s president Joe Biden eller hans vicepresident, Kamala Harris. Tystnad från Keir Starmer, den brittiske premiärministern som lade sin vikt bakom Israels politik för kollektiva bestraffningar i Gaza.

Vi har inte heller hört från den tidigare premiärministern, Rishi Sunak, som tidigare hade lovat Israels premiärminister Benjamin Netanyahu ”otvetydigt” stöd. Brittisk media – med det ärade undantaget The Guardian, som gav full bevakning av B’Tselem-rapporten – har i stort sett varit tysta.

Denna samlade omerta från politiker och media om Israels monstruösa beteende är svår att förstå, med tanke på att vi talar om systematiska krigsförbrytelser som begås i en skrämmande skala av ett land som redan är under utredning vid Internationella domstolen för potentiellt folkmord.

Deras tystnad motsvarar medverkan. När det gäller Israel verkar majoriteten av de politiska och mediala klasserna inte tycka att det är mycket fel i tortyr och misshandel av fångar, med vissa ministrar som aktivt försvarar förövarna.

Under en TV-debatt nyligen föreslog en av paneldeltagarna att det borde vara lagligt att använda våldtäkt som en form av tortyr. I vilket annat land som helst skulle sådana vidriga kommentarer vara stora nyheter.

Detta är tecknen på ett mycket sjukt samhälle – ett som har passerat genom en osynlig barriär till barbari. Det finns inga röda linjer, ingen respekt för internationell rätt och inget ansvar. Västerlandets tystnad visar att vi också har gått in i samma mardrömsuniversum som Ben Gvir och Netanyahu.

 

 

Originaltext: War on Gaza: Israel has created its own Abu Ghraib – and the world is silent