Amara Bamba – Saphirnews

 

Islams profets uppdrag börjar med ”Koranens uppenbarelse”, ett fenomen som inte har något att jämföra med en ”bekännelse”, en ”upptäckt” eller ens ett ”erkännande”. När vi talar om uppenbarelse nämner vi inte själva fenomenet eftersom den koraniska uppenbarelsen gäller händelseförloppet som åtföljer ”uppenbarelsefenomenet”. Så minns vi ängeln Gabriels besök hos profeten under hans reträtt i Hira grottan. Han säger till honom att han är en Guds profet och lär honom de första verserna. Profeten blir rädd och återvänder för att anförtro sig till sin fru som hjälper honom osv. Vi hör fortsättningen av dessa händelser och andra i början av varje Ramadan, utan att egentligen ta upp fenomenet som orsakar dessa händelser.

 

Denna fenomenologiska dimension av uppenbarelse förekommer inte i Sura Al-Fatihahs

(Ingressen) förbund som jag skriver, i avsaknad av ett exakt svar. Den paranormala dimensionen var min dominerande faktor, med deltagande av ängeln Gabriel. Uppenbarelsebokens fenomenologi kan äga rum i en dröm såväl som i ett vaket tillstånd. Det gjordes genom olika typer av interaktioner med ängeln och det kunde äga rum i det fysiska universum såväl som i det andliga universum.

Så mycket som vi känner till händelserna som åtföljer uppenbarelsen, lär traditionen oss de fem sätten för uppenbarelse som kommer att bli föremål för vår publicering här. Men själva fenomenet är varken förvirrande eller hemligt, det är bara svårt att syntetisera i ord eftersom det varken är intuition, eller inspiration, eller belysning, eller reflektion eller kognition. Vad vi kvalificerar som Uppenbarelse är här ett separat fenomen som bara har betydelse i autenticitet.

 

En bra läsare av Koranen måste ”läsa Koranen med hjärtat”

Fördelen är att Koranen talar om denna uppenbarelse i termer som Maurice Gloton listar och analyserar efter varandra i Koranen, Guds ord (Albouraq). Han specificerar att ”de huvudsakliga termer som betecknar Koranens uppenbarelse och nyanserar dess modaliteter är: Koranen, Kitab, Tanzil & Inzal, Furqan, Wahy, Dhikr och Kalima.”

I analysen av dessa ord, deras etymologier, deras ingrepp i korantexten visar Maurice Gloton den stora rikedomen av betydelser som ordet ”uppenbarelse” innehåller. Det används här för att översätta budskapen som refererar till betydelser och referenser som kanske inte har något med varandra att göra.

Uppenbarelsens gudomliga karaktär är den första framträdande aspekten av fenomenet för en muslim. Och enligt traditionen är den goda läsaren av Koranen inte en läsare som använder sitt sinne för att veta vad han dechiffrerar bakom arabiska tecken. Den goda läsaren av Koranen måste ”läsa Koranen med hjärtat”, som om han tar emot varje ord direkt från Gud själv. Eftersom Koranen ”raderar profeten” till den grad att den transkriberar exakt vad som uppenbaras för profeten och den gör det ord för ord ända ner till konsten av samtalet mellan Gud och profeten.

Till exempel ställs en fråga till profeten om hans religion. Han har inget svar på frågan och han lovar att svara på den efter en uppenbarelse. Uppenbarelsen kommer ibland med att börja med att påminna om den fråga som ställdes till profeten. Sedan, som i en konversation, ger Gud sin profet vad han ska säga. Som en riktig bandspelare som bara spelar in den gudomliga källan, återger Koranen hela det gudomliga uttalandet.

Beroende på sammanhanget är det inte alltid nödvändigt att upprepa frågan. Svaret ges till profeten som en instruktion. Dessa stycken, dessa kapitel i Koranen börjar med ”Qul!” som betyder ”Säg”, följt av det förväntade svaret. Ur en strikt redaktionell synvinkel är dessa värdelösa ”Qul”, ord som en vanlig journalist inte skulle komma ihåg. Men Koranens stränghet håller dem tillbaka, vilket indikerar att all närvaro av profeten har försvunnit för att bara lämna utrymme för Gud.

Denna uppenbarelse skapar, för sina förstagångslyssnare, en social störning som de inte vill ha.

För att hålla oss i tidens sammanhang, låt oss komma ihåg att skrivandet är begynnande och att det inte finns någon boktradition i arabvärlden. Alfabetet är därför inte perfekt. Historiska personer, Ibn Kathir, Ibn al Kalbi och många andra visar att skrivandet kom in i Mecka vid tiden för profetens generation, med människor ”lite äldre än honom (Harb, Abu Sufyans far) och Koranen var första bok som någonsin skrivits på det arabiska språket” förklarar Muhammad Hamidullah.

Han specificerar att ”stavningssvårigheter, i en tid då ett damm av dialekter och blandningar förbryllade författaren. Kom ihåg att det arabiska alfabetet har 28 bokstäver, men vi hade bara 15 stavningar och vi var tvungna att gissa de andra 13: b, t, th, n och y, till exempel, hade nästan samma stavning”.

Sedan, genom att korsa källorna som finns i den egyptiska papyrus som finns bevarad i Wien (Österrike) och andra i Berlin (Tyskland) med haditherna, bekräftar Muhammad Hamidullah berättelserna som säger att profeten själv uppmuntrade sina sekreterare att använda de diakritiska tecken som har blivit vanliga i arabisk skrift. Så här på en graf ger en punkt längst ner B:et medan den gör N när vi placerar den högst upp osv. Så här kommer vi med 15 stavningar fram till de 28 bokstäverna på arabiska och utan gissningar.

Vi kan genomföra dessa analyser med historisk efterklokhet. Men i tidens sammanhang förstås denna uppenbarelse som en handling av social revolt. Det som oroar mig här berör inte profetens samtida. De verkar enhälligt bländade av den litterära kvaliteten i Koranens diskurs. Till den grad att muslimer och icke-muslimer är överens om att betrakta Uppenbarelseboken som en ”litterär revolution”, ett litterärt mirakel! Detta under fortsätter idag. Men i verkligheten undgår det de allra flesta muslimer som inte är arabisktalande.

Förstagångslyssnare av Uppenbarelsen förstår att den tillkännager en total omvälvning av deras användningsområden, deras riktmärken och deras värderingar. Denna uppenbarelse skapar för dem en social oordning som de inte vill ha. Och eftersom källan är transcendent är den tveksam för vissa och absolut nödvändig för andra. De första behandlar Koranen som orden av en oälskad poet, av en galning. De senare välkomnar Koranen som gudomlig, profeten är bara en kanal för överföring.

 

Fem sätt för uppenbarelse

Det väsentliga budskapet i den första uppenbarelsen är en inbjudan att läsa, att recitera, i Guds namn (sura 96, verserna 1 till 5). Vid denna tidpunkt kan profeten bara ta denna instruktion för sig själv eftersom han är ensam. Han vet inte att det kommer en Koran, han vet inte att han kommer att behöva predika. Stadium av upptäckt där profeten inte vet vad som väntar honom och som vi vet idag. Uppenbarelsen är då en intim personlig upplevelse som han delar med den person som står honom närmast, hans fru.

Den andra uppenbarelsen (sura 68, verserna 1 till 4) börjar märkligt med en bokstav: N. Vi kommer att hitta 29 suror som alltså börjar med bokstäver, totalt 14 bokstäver av de 28 i alfabetet. För ett tal som är muntligt, från en man som inte kan skriva, utgör dessa brev en gåta som gäller än idag. Det väsentliga budskapet i denna uppenbarelse försäkrar profeten om hans mentala hälsa. ”Genom din Herres gunst är du inte besatt,” sa han.

Den tredje uppenbarelsen (sura 73) uppmanar profeten att tillbe och den fjärde, slutligen, befaller honom att predika (sura 74) med ”Stå upp och varna! Och prisa din Herres majestät!” Vi kan i det här skedet tro att uppdraget går in i sin aktiva fas, ett äventyr som kommer att pågå i 23 år.

Sura Al-Fatihah som intresserar oss anländer som den femte uppenbarelsen. Till skillnad från de tidigare som är isolerade verser, är den femte uppenbarelsen ett komplett kapitel som ger den namnet ” Det fullständiga”, det som är tillräckligt i sig. Den anländer som genom telepati och ”präglar sig med ett andetag i mitt hjärta”, säger profeten. I modernt språkbruk laddades Fatiha ner på en gång. Det är ett av uppenbarelsesätten som har fem. Dessa fem mekanismer är föremål för ett nytt dokument här.

Må Gud acceptera vår fasta! Må han vägleda oss på rätt väg, Sirat mustaqeem. Må han tömma våra hjärtan på allt som tar oss bort från honom för att fylla dem med allt som för oss närmare honom. Vi träffas i vår dua vid iftar tid.