At Tawhid moské (Argentina)

DENNA [SKRIFT] är en uppenbarelse från världarnas Herre. (26:192)

Ordet ”Haman” i Koranen

Den information som finns i Koranen om den gamla Egypten avslöjar många historiska fakta som hade ignorerats tills
nyligen. Detta säger oss att varje ord i Koranen har avslöjats med korrekt visdom.

Haman är en karaktär som nämns i Koranen tillsammans med farao. Hans namn förekommer i sex olika ställen i Koranen
och avser en av Faraos närmaste män.

Namnet ”Haman” var okänd tills egyptiska hieroglyfer avkodades på artonhundratalet. När hieroglyfer översattes
framkom att Haman var en funktionär nära Farao, och att han var ”den främsta arbetare i stenbrottet.” Det som är
verkligen anmärkningsvärt är att Haman nämns i Koranen som personen som leder byggnadsarbetena under befäl av
Farao. Detta innebär att Koranen lämnade uppgifter som ingen annan kunde veta på den tiden.

Det är förvånande att detta namn aldrig nämns i de delarna av Tora relaterade till Moses liv. Men det finns en
hänvisning till Haman i de sista kapitlen i Gamla testamentet, i detta fall som en assistent till den babyloniske
konungen som utsatte israeliterna för hårda grymheter cirka 1100 år efter Moses.

Vissa icke-muslimer som hävdar att Profeten Muhammed (fvmh) skrev Koranen genom att kopiera från Tora och Bibeln,
också påstår att han under denna process överförde felaktigt till Koranen några av karaktärerna som nämns i dessa
böcker.

Det absurda i dessa positioner visades först efter att de egyptiska hieroglyfernas alfabet dechiffrerades för ca
200 år sedan, och namnet ”Haman” upptäcktes i gamla skrifter.

Fram till sjuttonhundratalet skrifter och inskriptioner från det gamla Egypten inte kunde förstås. De var skrivna
med hieroglyfiska alfabetet som den egyptiska kulturen övergav omkring det andra och tredje århundradena efter
Kristus tillsammans med sina gamla föreställningar när kristendomens spridning började. Det sista kända exemplet
på användning av hieroglyfisk skrift är en inskription daterat i 394 e.Kr. Språket glömdes bort så att ingen kunde
läsa och förstå det. Denna situation varade fram till ungefär 200 år sedan…

Mysteriet med de forntida egyptiska hieroglyfer löstes 1799 med upptäckten av en platta av svart basalt med
inskriptioner som kallas ”Rosetta Stenen” daterad 196 f.Kr. Betydelsen av denna inskrift är att den är skriven med
tre olika alfabet, hieroglyfer, demotisk (en förenklad form av forntida egyptiska hieratiska skrift) och grekiska.
Med hjälp av den grekiska versionen kunde man avkoda de olika formerna av skrift i det gamla Egypten.
Översättningen av inskriptionen slutfördes av en fransman vid namn Jean-Francoise Champollion. Således ett glömt
språk och de händelser som skildras i plattan återsåg ljuset. På detta sätt blev det möjligt att få tillgång till
en hel del kunskap om den gamla Egyptens civilisation, religion och sociala liv.

Genom avkodning av hieroglyferna avslöjades många detaljer. Ordet ”Haman” fanns faktiskt med i egyptiska
inskrifter. Det hänvisar till ett namn på ett monument som finna i Hof Museum i Wien (22).

I ”Ordlista över folket i det Nya Kungariket” som framställdes utifrån den fullständiga samlingen av tillgängliga
inskriptioner, nämns Haman som ”ledare för stenbrotts arbetare”. (23)

Detta bevisar en mycket viktig sanning. Trots Koranens motståndares falska påstående, var Haman en person som bodde
i Egypten under Moses tid och som var mycket nära Farao, och var inblandad i byggnadsarbeten, som det står i
Koranen.

Dessutom passar den koraniska versen som beskriver scenen där Farao ber Haman att bygga ett torn perfekt med dessa
arkeologiska fynd:

Och Farao sade: Såvitt jag vet finns det för er, stormän, ingen annan gud än jag. Låt då tända tegelugnarna,
Haman, och bygg ett torn åt mig så högt att jag kan stiga upp till Moses gud. Men jag misstänker att han är en av
dem som far med lögn. (28:38)

Sammanfattningsvis förekomsten av namnet ”Haman” i journalerna från det gamla Egypten gjorde inte bara meningslösa
argumenten hos Koranens motståndare, men återigen bekräftat att denna bok är från Gud. På ett mirakulöst sätt
Koranen lämnar historisk information som ingen kunde känna till eller förstå vid Profetens tid.

De egyptiska härskarnas titlar i Koranen

I det Gamla testamentet kallades de egyptiska härskare under perioden för profeten Ibrahim och Profeten Yusuf
(fvmd) ”Farao”. Emellertid titeln ”Farao” började användas långt efter tiden för båda profeter.

När man hänvisar till den egyptiska härskare vid tiden för profeten Yusuf (fvmh), används i Koranen det arabiska
ordet al-Malik, som betyder ”härskare”, ”kung”, ”sultan”:

[När kungen hörde vad Josef sagt] befallde han: ”För honom till mig!” (12:50)

Men Egyptens härskare under Moses tid betecknas som ”Farao”. Denna distinktion som Koranen gör finns inte i varken
det Gamla eller Nya Testamentet och inte heller av judiska historiker som bara använder ordet ”Farao”.

Egentligen användningen av ordet farao i egyptisk historia tillhör en senare period. Titeln Farao började användas
i det fjortonde århundradet f.Kr., under Amenhotep IV regeringstid. Profeten Yusuf levde minst 200 år innan dess.

Encyclopedia Britannica säger att ordet farao var en titel som visade respekt och som började användas från det nya
kungariket (som börjar med den 18:e dynastin, 1539-1292 f.Kr. tills den 22:a dynastin, 945-730 f.Kr.). Sedan byttes
det till ordet ”kung” och ordet ”Farao” inte användes före den period som anges. Mer information om ämnet erhålls
från Encyclopedia of American Academy där det står att titeln Farao började användas under det Nya Riket.

Som vi ser användningen av ordet Farao går tillbaka till en viss period i historien. Därför är den korrekta
distinktion i Koranen som talar om ”kung” för att hänvisar till härskaren vid tiden för profeten Yusuf och ”Farao”
för att beteckna härskaren vid tiden för profeten Moses, ett bevis på att Koranen är verkligen Guds ord.

Profetens Moses och Faraos drunkning i havet

Kungarna av den forntida Egypten, så kallade faraon ansåg sig själva vara gudar i området för den polyteistiska och
vidskepliga religion de bekände. På den tiden, när folket i Egypten föredrog vidskepelse istället för sanningen och
då Israels barn förslavades, sände Gud profeten Musa (Moses) som hans budbärare till egyptierna.

Men det egyptiska folket i allmänhet, och Farao och hans hov i synnerhet vägrade att överge sina avgudadyrkande
övertygelser när Profeten Musa inbjöd dem till den sanna gudomliga religionen. Mose nämnde för Farao och hans
hovmän saker de borde undvika och varnade dem för Guds vrede. Som svar gjorde de uppror och anklagade profeten Musa
för galenskap, trolldom och falskhet. Farao och hans folk vägrade att underkasta sig trots de plågor som drabbade
dem och vägrade att acceptera en Gud. De hävdade att profeten Musa var ansvarig för vad som hade drabbat dem och
försökte kasta honom ur Egypten. Men Gud räddade profeten Musa och de troende som var med honom och tillfogade ett
allvarligt nederlag för Farao och hans folk. Koranen beskriver denna Guds hjälp i följande ordalag:

Och Vi befallde Moses: ”Slå på vattnet med din stav!” – och se, då delade sig [havet] och de två delarna reste sig
som mäktiga berg. Och Vi ledde förföljarna fram till denna plats. Vi räddade Moses och alla som var med honom och
därefter lät Vi de andra dränkas. I detta ligger helt visst ett budskap [till människorna] men de flesta av dem
vill inte tro. Din Herre är den Allsmäktige, den Barmhärtige. (26:63-68)

Följande berättelse om detta ämne har nyligen upptäckts i en papyrus från tiden för denna Farao:

”Från vita salens väktare i slottet, chefen för Amenamoni böcker, till skrivare Penterhor:

När du får detta brev och läser den noggrann och blir medveten om den katastrof som kommer att slå ditt hjärta och
katastroferna som sannolikt kommer att sänka dig i förlöjligande, och utsätta ditt hjärta för de flesta av de
lidanden som ett löv i en orkan…

… katastrofen, fruktansvärda svårigheter fångade honom. Att sova i vattnen gjorde av den anklagade någon för
vilken man kunde känna synd för… Beskriv nationernas ledares död och utgången av kungarnas sånger. Med vilka
nyheter kan du jämföra dem jag skickade dig?” (24)

Visst det är en viktig mirakel av Koranen denna bekräftelse av samtida historiska belägg för tidigare händelser
som avslöjas i den.

Perioden av katastrofer och Faraos dårskap

Farao och hans undersåtar var så envis i sin avgudadyrkan att även profeten Musas (fvmh) mirakel fick inte dem att
ångra sina onda doktriner. Och vad värre är, de uttryckte detta tydligt:

Och de sade [till Moses]: ”Vilka tecken du än gör inför oss för att förvända synen på oss, kommer vi inte att tro
på dig!” (7:132)

På grund av deras beteende tillfogade Gud dem allvarliga katastrofer som ” tydliga tecken ” (jfr Koranen 7:133) så
att de upplevde plågan i denna värld. Den första av dessa katastrofer var torkan som orsakade en betydande nedgång
i jordbruksproduktionen. Detta är den koraniska versen som berättar handlingen:

Vi prövade Faraos folk med år av torka och magra skördar – kanske skulle det stämma dem till eftertanke… (7:130)

Den egyptiska jordbrukssystem byggde på Nilens vattenstånd och därför inte påverkades av förändringar i
naturförhållandena. Men eftersom Farao och hans inre cirkel fortsatte med sin arroganta attityd mot Gud, en oväntad
katastrof drabbade dem. Och trots detta, snarare än ”att lyssna”, dessa orättfärdiga människor såg dessa
katastrofer som en skam som Moses och Israels barn hade fört över dem. Efter det, tillfogade Gud dem en serie
katastrofer som beskrivs i Koranen på följande sätt:

Då slog Vi dem med översvämningar och gräshoppssvärmar och löss och paddor och [vattnets förvandling till] blod –
tydliga tecken – men de var ett högmodigt släkte, ett folk av obotfärdiga syndare! (7:133)

Den koraniska berättelsen om dessa plågor som infogades Egyptens folk bekräftades först i början av
artonhundratalet genom upptäckten av en papyrus i Egypten med anor från tiden för Mellersta rike. Efter upptäckten
fördes papyrusen till museet i Leiden i Holland och översattes där av AH Gardiner. Papyrusen berättade om
katastrofer i Egypten som svält, torka och slavars flykt. Det visade sig också att den som skrev papyrusen, Ipuwer,
hade också bevittnat dessa händelser.

Kedjan av plågor över folket i Egypten är nästan identiska i detalj med de katastrofer som beskrivs i Koranen,
såsom svält och pest (25). Dessa Guds domar beskrivs i dessa termer i Ipuwer papyrus:

”Pesten sveper landet. Blodet är överallt (26).
Allt flodvatten har blivit blod (27).
I sanning allt som igår kunde ses har omkommit. Regionen har ödelagts som när man skär linnen. (28)
Nedre Egypten gråter… Palatset får inte sina intäkter. Han äger (genom rätt) vete och korn, gäss och fisk (29).
Visst säden har förstörts i varje strand (30).
Jorden, i sin helhet har svepts i förvirring och tumult … Under nio dagar kom ingen i väg ut ur palatset och
ingen har sett sin kamrats ansikte… städer förstördes av hemska tidvatten… Övre Egypten har lidit förödelsen…
det finns blod överallt… och pest över landet… Ingen verkligen seglar norrut till Byblos idag. Hur ska vi göra
för cederträ för våra mumier? … Gold saknas… (31).
Män avlägsnar sig skrämda över att behöva pröva människor, och det finns törst trots vatten (32).
Det är vårt vatten! Det är vår lycka! Vad ska vi göra åt det? Allt är i ruiner (33).
Städerna förstörs. Övre Egypten har blivit karga (34).
Residenset är på väg att kollapsa.” (35)

Den konsekvent information mellan Koranen och papyrusen angående den straff som drabbade farao och hans folk, som
nyligen har rapporterats i det tjugonde århundradet, avslöjar en gång att Koranen kommer från Gud.

Arkeologiska fynd från staden Iram

I början av 1990 dök upp stora rubriker i viktiga tidningar med fraser som ”Man upptäckte en förlorad legendarisk
arabiska stad”, ”Man har hittat den arabiska legendens stad”, ”Ubar, sanddynernas Atlantis.” Det som är mer
förvånande med detta arkeologiska fynd är det faktum att denna stad också nämndes i Koranen.

Många som trodde att folket i Ad som nämns i Koranen var en legend eller att de aldrig skulle hittas, kunde inte
dölja sin förvåning över denna upptäckt. Upptäckten av denna stad, som mindes bara i beduinernas muntliga
traditioner, väckte stort intresse och nyfikenhet.

Det var Nicholas Clapp, en amatör arkeolog, som fann den här legendariska staden som nämns i Koranen. Som en
älskare av arabisk civilisation och prisbelönt dokumentärfilmare, hade Clapp kommit över en mycket intressant bok
under sin forskning inom arabisk historiebok. Den boken var ”Arabia Felix” skriven av den engelska forskaren
Bertram Thomas 1932. ”Arabia Felix” var namnet romarna gav till den södra spetsen av den arabiska halvön som idag
omfattar Jemen och en del av Oman. Grekerna kallade denna region ”Eudaimon Arabien” och medeltida arabiska lärda
kallade det ”Al-Yaman As-Saida” (36).

Alla dessa namn betyder ”Lyckliga Arabien” eftersom de människor som bodde i den regionen under antiken var kända
som den mest lyckligt lottade människorna i sin tid. Nu, vad var orsaken till denna beteckning?

Deras lycka berodde delvis på dess strategiska läge, vilket tillät dem att agera mellanhänder i
kryddhandeln mellan Indien och norra delen av halvön. Å andra sidan de människor som bodde i denna region
producerade och distribuerade rökelse, en aromatisk kåda från sällsynta träd. Det var mycket uppskattad av de gamla
samhällena eftersom denna produkt användes som rökelse i olika religiösa riter. På den tiden produkten var nästan
lika värdefulla som guld.

Den brittiske forskaren Thomas beskrev dessa ”lyckliga” stammar på ett ganska ingående sätt och hävdade att han
hade hittat spår av en gammal stad som grundades av dessa människor (37). Det handlade om staden känd som ”Ubar” av
beduinerna. På en av de resorna han gjorde i regionen visade beduinerna som levde i öknen för honom mycket vägar i
dåligt skick som enligt dem ledde till den antika staden Ubar. Thomas, som visade stort intresse för ämnet, dog
innan han kunde slutföra sitt sökande.

Clapp, som undersökte vad den engelska forskaren skrev, var övertygad om existensen av den försvunna staden som
beskrivs i boken. Utan att slösa tid började han sin sökning.

Clapp använde två olika sätt för att bevisa Ubars existens. Först hittade han de vägar som beduinerna sade att det
fanns. Sedan vädjade han till NASA om satellitbilder över området. Efter en lång kamp lyckades han övertala
myndigheterna att ta bilder av regionen (38).

Clapp fortsatte med studier av gamla manuskript och kartor från Huntington Library i Kalifornien. Hans mål var att
hitta en karta över området. Efter en kort sökning hittade han en. Det var en karta tecknad av den berömde
egyptiska grekiske geografen Ptolemaios i 200 e.Kr. i kartan fanns platsen för en gammal stad i regionen och de
vägar som ledde till det.

Under tiden fick han beskedet att NASA hade tagit de bilderna han hade begärt. På bilderna kunde man se karavan
stigar som var svåra att identifiera med blotta ögat och som bara kunde ses i sin helhet från himlen. Han jämförde
dessa bilder med den gamla kartan han hade hittat och Clapp fick äntligen det resultat han längtade efter, vägarna
i kartan motsvarade de som kunde ses i bilder tagna från satelliten. Slutdestinationen för dessa spår var en bred
plats som man antog en gång varit en stad.

Man hade äntligen upptäckt platsen för denna legendariska stad som nämns i beduinernas muntliga traditioner. Snart
började utgrävningar och då började dyka upp från sanden resterna av en gammal stad. Det var därför denna förlorade
stad beskrevs som ”Ubar, Sanddynernas Atlantis”.

Nu, vad var det som bevisade att denna stad tillhörde Ad folket som nämns i Koranen?

Från det ögonblick man började gräva ruinerna blev det klart att det tillhörde Ad folket och att det var Irams
pelarna som nämns i Koranen, eftersom bland de strukturer man grävde upp fanns tornen som nämndes där. En medlem i
forskargruppen som ledde utgrävningen, Dr. Zarins, sa att eftersom tornen var utmärkande för Ubar och eftersom Iram
nämndes som en stad med torn eller pelare, var detta det starkaste beviset på att de upptäckta ruinerna hörde till
Ads folks stad som beskrivs i Koranen. Koranen nämner Iram enligt följande:

HAR DU inte sett hur din Herre gick till väga mot [stammen] Ad? Och mot Iram, [de tusen] pelarnas [stad], vars like
aldrig har återskapats på jorden… (89:6-8)

Som vi kan se, det faktum att de uppgifter som finns i Koranen om inträffade händelser bekräftar de nyligen
erhållna historiska data, är det ett ytterligare bevis på att det är Guds Ord.

Folket i Saba och Arims översvämning

Saba gemenskapen var en av de största civilisationerna som bebodde södra Arabien. Historiska källor ofta hänvisar
att den, precis som den feniciska, var en kultur som främst ägnade sig åt handel. Hursomhelst de har alltid ansetts
i de historiska annaler som en av de mest civiliserade och avancerade folken i sin tid. I inskriptioner från de
styrande i Saba, finns det ofta referenser till termer som ”återuppbyggande”, ”byggande”, mm.

Maarib damm, ett av de viktigaste monumenten från detta folk, visar tydligt den tekniska nivån de uppnådde. Saba
riket hade en av de mest mäktiga arméer i regionen, och det tillät dem anta en expansiv politik. Med sin avancerade
kultur, teknisk nivå, och mäktiga armé var den sabeiska staten en av de ”supermakter” i regionen på den tiden.

Denna mäktig sabeiska armé beskrivs också i Koranen. Ett vanligt uttryck hos befälhavarna i den sabeiska armé, som
berättas där, visar den självförtroende de hade. Befälhavarna, De svarade: ”Vår militära
styrka är avsevärd och våra män har stort mod, men avgörandet ligger hos dig. Tillkännage därför din vilja, när du
har tagit saken under övervägande.” (27:33)

Huvudstaden i den sabeiska rike var Maarib, en mycket rik stad tack vare sitt privilegierade geografiska läge.
Huvudstaden låg nära floden Adhanah och den punkt där floden nådde Jabal Balaq var den bäst lämpade för att bygga
en damm. Man utnyttjade denna fördel för att bygga där en damm vid den tid då deras utveckling började och det
underlättade utförandet av konstbevattning. Detta tillät dem att nå ett otroligt välstånd och gjorde staden Maarib
till en av sin tids mest utvecklade städer. Den romerske författaren Plinius som hade besökt regionen och stark
berömd den, nämnde också regionens otroliga grönska. (39)

Maaribs damm hade en höjd på 16 meter, 60 meter bred och 620 meter lång. Det uppskattas att den totala bevattnade
arealen som dammen tillät var 9 600 hektar, varav 5300 var från slätten i söder, och resten i norr. Dessa bördiga
slätter kallas ide sabeiska inskrifter ”Maarib och de två slätterna” (40). Koranens uttryck ”två trädgårdar till
höger och till vänster” (Koranen 34:15) hänvisar till de imponerande fruktträdgårdar och vingårdar i båda dalarna.
Tack vare denna damm och dess bevattningssystem blev regionen känd som den bästa bevattnade och bördiga i Jemen.
Den franska forskare J. Holevy och den österrikiska Glaser bevisade från skrivna dokument att Maarib dammen funnits
sedan urminnes tider. Dokument skrivna i dialekten Himer berättar att dammen gjorde regionen mycket produktiv.

När vi undersöker Koranen i ljuset av historiska data, kan vi bara konstatera att det finns en betydande
överensstämmelse. Både de arkeologiska fynd som verifierade historiska data bekräftar det som står i Koranen.
Precis som det står i de koraniska verser om detta folk, som inte lyssnade till sina profetera uppmaningar och
otacksam avvisade tron, slutligen straffades av en dödlig översvämning. Denna översvämning beskrivs i Koranen i
följande avsnitt:

FÖR FOLKET i Saba utgjorde sannerligen landet där de bodde ett tecken [som talade sitt tydliga språk om Guds makt
och Hans nåd]. [Där fanns] två [vidsträckta] trädgårdar, till höger och till vänster [som tycktes säga:] ”Ät av det
som er Herre har skänkt er för er försörjning och visa Honom tacksamhet – [er Herre har gett er] ett fruktbart land
och Han är [mild och] förlåtande!” Men de vände ryggen åt [Gud], och Vi lät Arim-dammens vattenmassor svämma över
[med våldsam kraft och skölja bort] de två trädgårdarna, och i deras ställe satte Vi trädgårdar med [träd som gav]
bitter frukt, tamarisker och några vilda lotusträd. Så straffade Vi dem därför att de avvisade tron och så straffar
Vi inga andra än dem som förhärdar sig i otacksamhet och förnekelse. (34:15-17)

Straffet som drabbade sabeerna kallas i Koranen ”sayl al-arim” som betyder ”Arims översvämning” och berättar om hur
denna katastrof inträffade. Ordet arim betyder dammen eller barriär. Uttrycket sayl al-arim hänvisar till en
översvämning som inträffar på grund av barriären eller dammens kollaps. Muslimska forskare löste frågorna om tid
plats vägleda av de termer som används i Koranen om arims översvämning. Mawdudi skriver i sin kommentar:

”Precis som det används i uttrycket ”sayl al-arim”, kommer ordet arim från arimen som användes i södra Arabiens
dialekt och betyder ”damm”, ”barriär”. I ruinerna som grävdes upp i Jemen hittades inskrifter där detta ord används
ofta med denna innebörd. Till exempel i inskrifter som beställdes av Ebrehe (Abraha), Jemens etiopiske monark,
efter restaureringen av Maaribs mur under åren 542 och 543 e.Kr, används ordet med betydelse barriär (damm)…
Därför uttrycket sayl al-arim betyder ”en översvämning orsakad av förstörelsen av en damm”. Och Vi lät
Arim-dammens vattenmassor svämma över [med våldsam kraft och skölja bort] de två trädgårdarna, och i deras ställe
satte Vi trädgårdar med [träd som gav] bitter frukt, tamarisker och några vilda lotusträd. (34:16). Med andra ord,
efter kollapsen av dammen, var hela landet översvämmad. Kanalerna som hade grävts av sabeerna och murarna som de
hade byggt som barriärer mellan bergen förstördes och bevattningssystemet kollapsade. Det resulterade i att hela
regionen som varit en fruktbar fruktträdgård innan, blev en djungel, utan frukter förutom det som kom från några
buskar.” (41)

Den kristna arkeologen Werner Keller, författare till ”Bibeln hade rätt” (Und Die Bibel Hat Doch Recht), håller med
om att Arims översvämning inträffade som beskrivs i Koranen, och skriver att denna damms existens och förstörelsen
av hela landet för dess kollaps visar att exemplet i Koranen om trädgårdarnas folk faktiskt ägde rum. (42)

Efter katastrofen med Arims översvämning började regionen förvandlas till en öken och Sabas folket förlorade sin
huvudsakliga inkomstkälla med försvinnandet av deras jordbruksmark. De fick på det sätt slutligen en fruktansvärd
straff för att inte tacka Gud och inte svara på Hans uppmaning till tro.

Arkeologiska fynd från Thamuds folket

Från alla forntida folk som nämns i Koranen är Thamud den som vi har mer information i dag. Historiska dokument
visar att det verkligen existerade ett folk som kallades Thamud.

Man tror att Al-Hijr gemenskapen (Ashab al-Hijr) som nämns i Koranen är Thamud folket. Denna term skulle utse
folket och ”Al-Hijr”, en av de städer som grundades av dem. Den romerska geografen Plinius beskrivningar
sammanfaller med det, han säger att Domatha och Hegra var de platser där Thamud folket bodde och att den senare
vara den aktuella staden Hijr. (43)

De äldsta kända källor som hänvisar till Thamud är skrifterna som berättar om Babylons kung Sargon II segrar
(800-talet f.Kr.), som besegrade dessa människor i en kampanj i norra Arabien. Grekerna kallade dessa människor för
”tamudaei”. De försvann helt före profeten Muhammeds (fvmh) förekomst, ungefär mellan 400 och 600 e.Kr.

I Koranen nämns Ad och Thamuds folk tillsammans. Dessutom verserna råder Thamud folket att dra lärdom av Ad folkets
förstörelse. Detta visar att folket i Thamud hade detaljerad information om Ad.

Och minns att Han gav er den plats som stammen Ad [en gång] intog och gjorde er bofasta i en trakt där ni uppförde
praktfulla byggnader på jämn mark och högg ut era bostäder i klippan. Minns [med tacksamhet] Guds välgärningar och
sprid inte sedefördärv och annat ont på jorden. (7:74)

Anteckningar:

22. Walter Wreszinski, Aegyptische Inschriften aus dem K.K. Hof Museum i Wien, J. C. Hinrichs’ sche Buchhandlung,
    1906.
23. Hermann Ranke, Die Ägyptischen Personennamen, Verzeichnis der Namen, Verlag Von J. J. Augustin in Glückstadt,
    Band I, 1935, Band II, 1952.
24. Brittiska Museum, egyptiska papyrus Nr 6.
25. Rabbi Mordechai Becher, “The Ten Plagues Live from Egypt” (Egyptens tio plågor),
26. http://www.ohr.org.il/special/pesach/ipuwer.htm
27. “The First Nine Plagues” (“De första nio plågor”), The Plagues of Egypt, Admonitions of Ipuwer
    (Egyptens plågor, Ipuwers varning) 2:5-6; http://www.mystae.com/restricted/streams/thera/plagues.html
28. “The First Nine Plagues” (“De första nio plågor”), The Plagues of Egypt, Admonitions of Ipuwer
    (Egyptens plågor, Ipuwers varning) 2:10; http://www.mystae.com/restricted/streams/thera/plagues.html
29. Admonitions of Ipuwer (Ipuwers varning) 5:12; http://www.students.itu.edu.tr/~kusak/ipuwer.htm
30. Admonitions of Ipuwer (Ipuwers varning) 10:3-6; http://www.students.itu.edu.tr/~kusak/ipuwer.htm
31. Admonitions of Ipuwer (Ipuwers varning) 6:3; http://www.students.itu.edu.tr/~kusak/ipuwer.htm
32. Admonitions of Ipuwer (Ipuwers varning); http://www.mystae.com/restricted/streams/thera/plagues.html
33. Admonitions of Ipuwer (Ipuwers varning) 2:10; http://www.students.itu.edu.tr/~kusak/ipuwer.htm
34. Admonitions of Ipuwer (Ipuwers varning) 3:10-13, http://www.students.itu.edu.tr/~kusak/ipuwer.htm
35. Admonitions of Ipuwer (Ipuwers varning) 2:11; http://www.geocities.com/regkeith/linkipuwer.htm
36. Admonitions of Ipuwer (Ipuwers varning) 7:4; http://www.geocities.com/regkeith/linkipuwer.htm
37. Kamal Salibi, A History of Arabia (Arabiens historia), Caravan Books, 1980.
38. Bertram Thomas, Arabia Felix: Across the “Empty Quarter” of Arabia (Arabia Felix: Genom Arabiens
    “tomma region”), New York: Schrieber’s Sons 1932, sida 161.
39. Charlene Crabb, “Frankincense”, Discover, Januari 1993.
40. Hommel, Explorations in Bible Lands (Utforskningar i bibliskt land), Philadelphia: 1903, sida 739.
41. “Marib”, Islam Ansiklopedisi: Islam Alemi, Tarihi, Cografya, Etnografya ve Bibliyografya Lugati (Encyclopedia
    of Islam: Islamic World, History, Geography, Ethnography, and Bibliography), Vol. 7, sidor 323-339.
42. Mawdudi, Tefhimul Kuran, Vol. 4, Istanbul: Insan Publications, sida 517.
43. Werner Keller, Und die Bibel hat doch recht (Bibeln som historia: en bekräftelse av Böckernas Bok), New York:
    William Morrow, 1956, sida 207.
44. “Hicr”, Islam Ansiklopedisi: Islam Alemi, Tarihi, Cografya, Etnografya ve Bibliyografya Lugati (Encyclopedia
    of Islam: Islamic World, History, Geography, Ethnography, and Bibliography), Vol. 5/1, sida 475.