Kollektiv av unga författare – Participation & Spiritualité Musulmanes

 

 

Från historisk kolonialism till dess samtida utvidgningar

De synliga spåren av kolonialismen – gränser som ärvts från imperialistiska beslut, bestående ekonomiska beroenden och långvariga konflikter – är nu allmänt dokumenterade. Historiker har visat hur den godtyckliga uppdelningen av territorier, särskilt i Afrika och Mellanöstern, har genererat bräckliga stater och strukturella spänningar. Ekonomer har analyserat de fortsatta beroendeförhållandena mellan tidigare kolonialmakter och tidigare koloniserade länder, medan statsvetare betonar kontinuiteten i många konflikter vars rötter ligger i imperialistisk historia.

Dessa konkreta manifestationer utgör dock bara ytan av ett djupare fenomen. Utöver territoriell och ekonomisk dominans har kolonialismen haft bestående effekter på medvetande, fantasi och relationer med världen. Det är denna mindre synliga, men strukturerande, dimension som många samtida tänkare kallar kolonialitet.

 

Kolonialitet: Dominans utan kolonier

Begreppet kolonialitet formulerades för att redogöra för de fortsatta koloniala dominanslogikerna efter imperiernas formella slut. Sociologen Aníbal Quijano talar om maktens kolonialitet för att beskriva ett globalt system som grundar sig på hierarkier som ärvts från kolonial erövring: rasliga, kulturella, ekonomiska och epistemiska hierarkier.

Ur detta perspektiv utvecklades västerländsk modernitet inte oberoende av kolonialismen, utan i nära samband med den. Filosofen Walter Mignolo betonar att produktionen av modern kunskap åtföljdes av en systematisk diskvalificering av andra världsbilder, särskilt religiösa och andliga, som ansågs irrationella eller arkaiska.

Långt innan dessa begrepp etablerades hade Frantz Fanon analyserat de psykologiska effekterna av denna långvariga dominans: internalisering av underlägsenhet, kulturell alienation och identitetsfraktur. Kolonialism, skrev han, underkuvar inte bara territorier; den formar subjektiviteter.

Således, även när kolonier lagligt försvinner, fortsätter kolonialismen att verka genom institutioner, kulturella normer, framgångsmodeller och värdehierarkier som tilldelas folk och människoliv.

 

Kolonisering av sinnen och intern exil

Denna långvariga dominans har producerat vad som kan beskrivas som intern exil. I många tidigare koloniserade samhällen har skolor, institutioner och dominerande berättelser påtvingat externa modeller som den enda horisonten för framsteg och framgång, till nackdel för lokala språk, minnen och traditioner.

Erfarenheterna från de franska Antillerna illustrerar denna dynamik. I årtionden marginaliserade skolorna kreolska språk, minimerade slavmotståndets historia och presenterade metropolen som centrum för kulturell och intellektuell referens. Denna process skapade inte bara symboliskt beroende utan också en djupgående brytning mellan individen, deras historia och deras omgivning.

Aimé Césaire fördömde redan denna interna berövande och såg kolonialismen som ett företag för global avhumanisering. Denna analys återspeglar Abdessalam Yassines, för vilken koloniseringen av sinnen vidmakthåller en modern mänsklig modell som är ”hyperinformerad om allt men olyckligt okunnig om sig själv”.

 

Neokolonialism och hierarkiseringen av mänskliga liv

Medan de klassiska formerna av kolonialism har dragit sig tillbaka, kvarstår dominanslogiken i förnyade former. Neokolonialism verkar genom ekonomi, skulder, sanktioner, diplomatiskt tryck, indirekt inblandning, direkta interventioner, normalisering av våld genom ombudsmiliser och produktion av medieberättelser.

Den palestinska frågan är i detta avseende ett centralt exempel på dessa kontinuiteter. Det palestinska folkets lidande, territoriella berövanden, det långvariga förnekandet av grundläggande rättigheter och den differentierade behandlingen av denna situation på den internationella scenen avslöjar en implicit hierarki av mänskliga liv. Vissa former av lidande mobiliserar global upprördhet, medan andra normaliseras, relativiseras eller osynliggörs.

Den intellektuella Edward Said visade hur denna hierarki bygger på kulturella berättelser som ärvts från kejsartiden, där den ”Andra” konstrueras som ett problem, ett hot eller en anomali. Kolonialitet uttrycks därför inte bara genom våld, utan också genom språk, bilder och tystnad.

 

En global mänsklig kris: Dominans, arrogans och sårbarhet

Situationen i muslimska samhällen kan inte reduceras till en religiös eller kommunal fråga. Den är en del av en bredare mänsklig kris kopplad till universella dominansmekanismer.

Koraniska begrepp erbjuder verktyg för att förstå denna kris med betydande antropologiska implikationer.

– Al-Istikbar hänvisar till maktens arrogans som anser sig självförsörjande, legitim i sin dominans utan gränser eller moraliskt ansvar.

– Al-Istidʿaf hänvisar till skapandet av en situation med bestående svaghet för hela befolkningar, vilket gör dem beroende, sårbara eller tystade.

Denna dynamik är inte unik för den muslimska världen. Den genomsyrar hela det samtida globala systemet, präglat av djupa ojämlikheter, en extrem koncentration av rikedom och en meningskris. Den verkar både internationellt och inom samhällena själva, mellan sociala grupper och territorier.

 

Modernitet utan andlighet: ett ouppfyllt löfte

I hjärtat av denna kris ligger en modell av modernitet som gradvis har lossnat från all andlighet. Presenterad som rationell och emancipatorisk tenderar denna modernitet att reducera mänskligheten till dess materiella, ekonomiska och utilitaristiska dimensioner.

Efter självständigheten internaliserades denna modell ofta av eliter utbildade i västerländska normer. Abdessalam Yassine analyserar denna situation som en kroppslös modernitet, oförmögen att svara på samhällenas djupa andliga och etiska strävanden.

Denna meningskris är inte marginell. Den genomsyrar också västerländska samhällen, konfronterade med uppkomsten av sjukdomskänsla, ensamhet och förlust av orientering, och avslöjar begränsningarna för framsteg som är skilda från alla andliga syften.

 

Att glömma profeten och inre återerövring

I muslimska samhällen manifesteras denna desorientering också av en försvagning av den levande kopplingen till den profetiska vägen. Kolonialismen försökte diskvalificera islam inte bara som en tro, utan som ett civilisationsförslag, genom att sudda ut profeten Mohammed, frid vare med honom, figur som en universell modell för rättvisa, etik och barmhärtighet.

Ändå påminner den islamiska traditionen oss om att all autentisk social transformation börjar med en inre transformation. Återhämtning av Gud, medvetenhet om livet efter detta och grundandet av mänskligt handlande i ett transcendent syfte är viktiga resurser för att motstå dominans och avhumaniseringens logik.

 

Att väcka samveten, återuppbygga mening

Att väcka samveten handlar inte bara om att fördöma synliga orättvisor. Det kräver en tydlig förståelse av de dominansmekanismer som ärvts från kolonialismen och vidmakthållits av kolonialismen, samt en rekonstruktion av sambandet mellan tro, etik och handling.

I en värld präglad av de mäktigas istikbar och folkets istid’af, erbjuder islamisk andlighet ett universellt ramverk och en etik av mänsklig värdighet, kapabel att engagera sig i samtida kritik av det globala systemet.

Som Koranen påminner oss: Tappa inte modet och glöm er sorg! Står ni fasta i tron kommer ni att vinna överhanden. (3:139)

Målet är att bidra till denna globala medvetenhet: att analysera världen rigoröst, att placera muslimska frågor inom mänsklighetens gemensamma historia och att delta i ett uppvaknande av hjärtan baserat på rättvisa, klarhet och hopp.

 

 

Referenser

Diskurs om kolonialism, Aimé Césaire

Jordens eländiga, Frantz Fanon

Orientalism, Edward Said

Islamisering av moderniteten, s. 129 och s. 187, Abdessalam Yassine, red. siraj.net

Den ädla Koranen