Mazlum Özkan – Middle East Monitor

 

I mitten av juni 2025 tog spänningarna i Mellanöstern en skarp och farlig vändning. Den 13 juni inledde Israel en riktad flygattack inom iranskt territorium. Bara några dagar senare, den 21–22 juni, anslöt sig USA till angreppet – och attackerade Irans befästa kärnkraftsanläggningar i Fordow, Natanz och Isfahan.

Rättfärdigandet var förutsägbart: att hindra Iran från att skaffa en kärnvapenbomb. Men den djupare, oavsiktliga effekten var mycket mer betydelsefull. Dessa attacker avskräckte inte kärnvapenambitionerna, de rationaliserade dem. För Iran, och för många andra som tittar på, blir lärdomen omöjlig att ignorera: i avsaknad av kärnvapenavskräckning är ingen nation säker.

 

En attack avsedd att förhindra vad den kan ha rättfärdigat

Iran har inga bekräftade kärnvapen. Landet är fortfarande part i icke-spridningsavtalet (NPT), och dess högsta ledare upprätthåller en religiös fatwa som förbjuder massförstörelsevapen. Och ändå bombades landet två gånger av två kärnvapenmakter som agerade utanför internationellt tillstånd.

USA:s president Donald Trump berömde flygattackerna som en ”spektakulär framgång” och hävdade att Irans kärnvapenanläggningar hade ”utplånats fullständigt”. Han varnade senare Teheran för att ”många fler mål” fanns på listan. Budskapet var tydligt: ​​nedrustning skyddar dig inte, efterlevnad är inte tillräckligt.

Denna logik undergräver årtionden av diplomatiska ansträngningar. Den skapar en värld där återhållsamhet bestraffas och makt återigen blir den enda garantin för suveränitet.

 

Psykologisk krigföring med andra medel

Irans kärnvapenprogram har länge granskats noga. Men det som gjorde dessa juniattacker annorlunda var deras psykologiska inverkan. De blottade gränserna för juridiska och moraliska argument mot kärnvapen. Irans ledare, som en gång stolt hade citerat religiösa och diplomatiska rättfärdigande för återhållsamhet, står nu inför en bister verklighet: inget av detta stoppade bomberna.

Vad lär detta andra länder? Att det att inte ha en bomb gör det mer sannolikt att man blir attackerad. Att fördrag, religiösa principer och inspektioner inte erbjuder något verkligt skydd när en hegemoni bestämmer sig för att det är dags att slå till.

Effekten är smittsam. Från Mellanöstern till Sydasien och bortom observerar och omprövar regionala makter huruvida återhållsamhet fortfarande är en hållbar strategi.

 

Dubbelmoralen i krisens centrum

Både USA och Israel har robusta kärnvapenarsenaler. Ändå förbehåller de sig rätten att bestämma vem som får eller inte får förvärva sådana vapen. Detta är det strukturella hyckleriet som är inbäddat i icke-spridningsregimen: en regel för de mäktiga, en annan för resten.

Israel har aldrig erkänt sin kärnvapenarsenal, men man tror allmänt att de har över 90 kärnvapen, inklusive ubåtsuppskjutna kapaciteter. Samtidigt har USA en av världens största kärnvapenarsenaler – 3 700 stridsspetsar från och med januari 2025, med 1 770 aktivt utplacerade på land-, luft- och havsplattformar. Ändå fortsätter USA att formulera sin Mellanösternpolitik som en politik som syftar till att begränsa spridning, även om den skyddar Israel från granskning och utesluter sin vapenarsenal från alla regionala diskussioner om icke-spridning.

Istället för att avskräcka spridning bekräftar dessa attacker dess nödvändighet, åtminstone i ögonen på dem som känner sig alltmer utsatta.

 

Spridning som den nya rationaliteten

Den verkliga skadan av de amerikansk-israeliska attackerna kanske inte mäts i kratrar eller förluster, utan i strategiska förändringar. Iran avvisar fortfarande offentligt strävan efter kärnvapen, men dess politiska kalkyl har förändrats. Det som en gång verkade vara ett farligt eller omoraliskt alternativ ser nu ut att vara det enda sättet att säkerställa nationell överlevnad.

Denna förändring är inte begränsad till Teheran. I Riyadh, Ankara, Kairo och till och med i huvudstäder långt bortom Mellanöstern får idén om kärnvapenavskräckning allt större popularitet, inte på grund av aggression, utan på grund av rädsla.

Logiken är hård, men övertygande. När en icke-kärnvapenstat bombas av kärnvapen stater, vilket incitament återstår för återhållsamhet? För många nationer skiftar svaret från tro på fördrag till tro på avskräckning.

Det uttalade målet med attackerna var att hindra Iran från att bli kärnvapenmakter. Istället kan de ha skickat ett tydligare budskap till världen; bara kärnvapenmakter är säkra.

Detta är den nya strategiska verkligheten i en värld där stormakter slår till ostraffat, kärnvapen blir mer än ett vapen, det blir en sköld.

Och så, långt ifrån att stoppa spridningen, kan dessa attacker markera början på en ny era; en där fler nationer tyst, brådskande och rationellt beslutar sig för att sträva efter kärnvapen; inte som ett hot, utan som en sköld.

 

 

Original text: Nukes or be bombed: How US and Israeli strikes on Iran legitimised nuclear weapons