Raudah Mohd Yunus – Onislam.com

(Bra muslimer inte tänker på sex ”serien)

Jag minns när jag först läste berättelsen om profeten Muhammeds (fvmh) äktenskap med Zaynab bint Jahsh, hans
adoptivson Zaid ibn Harithas frånskilda hustru (mGvnd).

Även om jag var relativt ung när jag fick höra den här historien blev jag djupt rörd. Jag minns att jag tänkte hur
vackert det var att profeten kunde sätta Allah före allt annat, även i hans benägenhet att gifta sig med Zaynab
bint Jahsh.

Det var inte förrän år senare som jag insåg att berättelsen jag hade läst om profeten Muhammed och Zaynab (som
berättade att profeten kände ett personligt intresse att gifta Zaynab efter att Zaid skilde sig från henne)
ifrågasattes av muslimska lärda angående dess äkthet.

De lärda förklarade att eftersom profetens äktenskap med Zaynab var en befallning från Allah, är det fel att påstå
att profeten hade några känslor alls för Zaynab före äktenskapet. Vissa forskare påstod till och med att denna
version av berättelsen hade fabricerats av icke-muslimska orientalister som ville förstöra profetens heder och
integritet genom att tillskriva honom någon fysisk attraktion till Zaynab.

”Det är hädiskt att anklaga profeten för att vilja ha Zaynab!” sade de. ”Han var bara orolig för vad folk skulle
tycka om att han gifte sig med sin adopterade sons frånskilda hustru eftersom det var mot arabisk sed.”

Ja, utan tvekan, var Profetens äktenskap med Zaynab en befallning från Allah för att klargöra att adopterade söner
inte ska ses som blod söner i fråga om förbjudet att gifta sig med en sons före detta hustru, och naturligtvis, på
grund av de arabiska vanor avseende adopterade söner var profeten bekymrade över hur folk skulle se på detta
äktenskap.

Men, jag kommer ihåg att jag blev helt förvirrad. Jag kunde inte förstå varför det skulle anses hädelse att tro att
profeten var attraherad av Zaynab efter att Zaid skilde sig från henne. Och varför skulle vara att lyda en
befallning från Allah ömsesidigt uteslutande för den naturliga mänskliga attraktionen?

Det föreföll mig att den underliggande frågan var att den påstådda hädelsen var att tro att profeterna upplevde
fysisk attraktion eller lust före äktenskapet, och detta förbryllade mig.

Är lustan opassande för profeter?

Allah säger till profeten Muhammed (fvmh):

Det är hädanefter inte tillåtet för dig att ta [andra] kvinnor till hustrur eller att låta andra ta [dina
nuvarande] hustrurs platser, hur intagen du än kan vara av deras skönhet. (33:52)

Dessutom om den berömda berättelsen om profeten Yusuf och kvinnornas plan säger Allah:
[Josef] bad: ”Herre! Hellre går jag i fängelse än jag gör det som dessa [kvinnor] vill locka mig att göra; men om
Du inte befriar mig ur deras snaror kan det hända att jag ger efter för dem och blir en av dem som inte vet [vad
rätt och orätt är].” (12:33)

Om lustan i sig är opassande för profeter, varför nämner Allah för profeten att förbudet mot att gifta sig med
flera fruar förblir ”även om deras skönhet skulle behaga dig”? Dessutom, vad var det då den svåra kamp som Profeten
Yusuf hänvisar till som inspirerade honom att önska fängelset än att falla offer för det, och att han fruktade att
han skulle luta åt?

Sann heder finns i att övervinna svårigheter, inte i att undvika den

Genom att ta bort även möjligheten till naturlig mänsklig lustan från profeternas existens, har vi oavsiktligt
sänkt deras status och samtidigt höjt vår till en högre nivå än deras. När allt kommer omkring, är det väl känt att
den som måste övervinna svårigheter är av en mycket högre status än den som inte upplever det i första hand.

Detta är en förklaring till varför troende i slutändan kommer att ha en status ännu högre än änglarna. Vi som
människor har möjlighet att misslyckas i att lyda Allah, det har inte änglarna. Således är vår lydnad mer
anmärkningsvärt och lovvärt i Allahs åsyn.

Varför tar vi bort då från profeterna den mänskliga äran som föds i kampen?

Profeten fick en gång frågan, ”’O Allahs budbärare, vilka människor testas hårdast?’ Allahs Sändebud (fvmh) sade,
’Profeterna, sedan det näst bästa, sedan det näst bästa. En man testas i enligt med sin religion. Om han är fast i
sin religion, blir då hans prövningar mer allvarlig, och om han är svag i religionen, blir då hans prövningar i
enligt med hans styrka i religionen. Tjänaren kommer att fortsätta prövas tills han går på jorden utan synd.’”
(Sunan At-Tirmidhi 2398, hadith sahih enligt At-Tirmidhi)

Varför ser vi då som ”opassande” eller ”hädisk” att inkludera bland en profets svåra prövningar det som nästan
varje man och kvinna upplever på jorden, lockelse till det motsatta könet?

Även om det är obestridligt att profeten (fvmh) gifte sig med Zaynab endast för att lyda Allahs befallning, varför
betraktas enbart möjligheten att han var attraherad av henne efter skilsmässan som förtal eller hädiskt?

Snarare, det som skulle vara förtal eller hädiskt är att föreslå att en profet korsade alla moraliska gränser, gift
sig för egoistiska skäl, eller agerade enbart på grund av lustan.

Har rättfärdiga människor inte lust?

Idag ser många muslimer fysisk lustan som ”sjukt”, smutsig och opassande för dem som ”verkligen” älskar Allah.
Detta är möjligen skälet till varför vi inte kan föreställa oss att någon rättfärdig människa, än mindre en profet,
kan känna lust.

I en hadith berättad av Bukhari och Muslim sade Profeten (fvmh), ”’Visst kommer ni att följa sättet hos nationerna
som var före er, i allt som en pil som liknar varandra (d.v.s. precis som dem), så mycket så att även om de gick in
i en sandödlas hål, skulle ni följa efter.’ Följeslagarna sade, ’O Allahs sändebud! Menar du att vi kommer att
följa judarna och de kristna?’ Han svarade, ’Vem annars?’”

Och idag verkar det som denna ödlas hål är vår syn på fysisk attraktion mellan män och kvinnor.

I den katolska kyrkan, är den högsta posten för en man (som påven) avsett till en som varken gift sig eller sysslat
med någon sexuell intimitet, och de heliga kvinnorna (nunnorna) är de som avger löfte om celibat för livet, vilket
undertrycker eventuell lust, även i äktenskapets helgd.

Ändå finns det ingen sådan ”heder” i islam. I själva verket anses detta i sunnah vara en form av extremism. Varför
tillåter vi då liknande övertygelser komma in våra sinnen och hjärtan?

Ja, de flesta muslimer erkänner att profeten upplevde lust efter äktenskapet, men många ser det som förtal att tro
att han kände det före äktenskapet, även mot kvinnor som han frågade och ville gifta sig med.

Men i den berömda berättelse om Juwairiyah bint al-Harith först möte med Profeten rapporterades att Aisha
omedelbart ogillade det när hon såg Juwairiyah eftersom hon var oerhört vacker, och Aisha talade om profeten som
också såg henne:

”Jag visste att han skulle se vad jag såg (dvs. hennes skönhet).” (Abu Dawud)

Tyvärr, i vår iver att försvara profetens karaktär förnekar vi hans mänsklighet. Så många av oss vill tro att hans
äktenskap var inspirerade av ”rent” högre mål för att befria slavar, skapa fred mellan stridande stammar, och
utrota tribalism och rasism. Och även om dessa högre mål förvisso funnits, är det konstigt att se dem som
ömsesidigt uteslutande till fysisk attraktion eller lust.

När jag hör påståenden som dessa, undrar jag ofta: ”Vilken kvinna idag skulle se det som lovvärt att hennes man var
inte det minsta attraherad av henne innan äktenskapet?”

Varför ser vi det som något att föredra eller ”hedervärd” för de troendes mödrar?

Våra egennyttiga definitioner av rättfärdighet

I sanning, görs många av våra påståenden om ”rättfärdighet” och profetens påstådda brist på fysisk lust av
egoistiska skäl. Ofta vill muslimer idag helt enkelt förneka uppenbara delar av sin tro, nämligen att det är
tillåtet och även berömvärt för en man att gifta sig med mer än en fru.

Och med tanke på att profetens liv (fvmh) är i uppenbar motsägelse till denna uppfattning, vi slingrar oss ur
kritiken genom att hävda att profeten inte gifte sig av samma skäl som andra män (d.v.s. på grund av fysisk
attraktion). Således har varje man som attraheras av en kvinna (särskilt om han redan är gift) begått ett ”brott”,
även om det kulminerar i den ärade äktenskapets institution som sanktioneras av Allah.

Ärlighet är sann rättfärdighet

Att tala sanning är något som verkligen är en viktig dygd i alla religioner, så det går inte att förneka att den
sanna islamiska rättfärdighet finns i att vara ärliga mot oss själva och med världen.

Och ett bra ställe att börja är den märkliga skönhet och nåd som Allah visat oss genom att låta män och kvinnor
känna fysisk attraktion till varandra, så att vi hittar oerhörd glädje och nöje i varandra efter äktenskapet.

Och vad kan bättre återspegla rättfärdighet än att vara tacksam för dessa favörer?