Dr Mustafa Fetouri – Middle East Monitor
Det israeliska massmordet och förstörelsen av Gazaremsan avslöjade Europas och dess institutioners svagheter, inklusive EU självt. Först visade det att EU som helhet inte kan agera kollektivt utifrån sina egna värderingar och principer. Europa kunde inte ta sig samman och ta ställning separat från USA:s hegemoni inom internationella institutioner, inklusive FN, för att ta itu med den längsta pågående konflikten i Mellanöstern.
Sedan Israel skapades har USA varit den dominerande kraften i Mellanöstern i både fred och krig. Även under sovjettiden tog Europa – som i första hand är ansvarigt för skapandet av Israel – i baksätet när det gällde den avgörande palestinska frågan. Med undantag för vissa europeiska länder, som Frankrike, som ofta följde sin egen politiska väg angående den palestinska frågan – fastän inte längre, så följde resten av EU vad USA ville, dikterade, föredrog eller, ännu värre, ignorerade konflikten helt, särskilt i kristider, förutom ett eländigt uttalande här eller ett ännu mer eländigt uttalande där.
Förändringen verkar komma men långsam. Aldrig har EU varit mer framträdande och positivt i att uttrycka sig mer självständigt från USA:s åsikter än nyligen när omkring 11 europeiska länder, inklusive Norge, av 27 EU-stater erkände staten Palestina. Minst två andra överväger att ta steget. Alla EU-länder, inklusive det avlidna Storbritannien, tror fortfarande att tvåstatslösningen är den bästa tillgängliga formeln för att lösa den blodiga israeliska aggressionen och den bredare ockupationen av inte bara Palestina utan även Libanon och Syrien.
Dessutom har nästan alla EU-länder uttryckt sin vilja att upprätthålla internationell rätt, vilket framgick av deras ståndpunkter angående ICC:s arresteringsorder för Benjamin Netanyahu och hans tidigare försvarsminister Yoav Gallant. Även om inte många EU-regeringar öppet stödde verkställandet av arresteringsoderna, accepterade de det i princip med väldigt få stater som uttryckte reservationer.
Också på initiativ av Saudiarabien har många EU-länder stött idén om att skapa en palestinsk stat vid sidan av Israel. Det saudiska initiativet, som tidigare kallades Global Alliance for the Implementation of the Two-State Solution, samlade delegationer från 94 stater. Ett annat möte i Kairo förra månaden samlade 35 länder tillsammans med representanter för olika internationella organisationer.
Först förra veckan sa EU att det ”välkomnar den arabiska återhämtnings- och återuppbyggnadsplanen”, och tillade att planen är en ”seriös grund” för diskussion om Gazas framtid i ljuset av Israels förstörelse av enklaven. Det viktigaste är att EU:s ståndpunkt, hur implicit det än är, avvisar Trumps plan att ta över Gaza efter att ha rensat landet från dess befolkning för att ge plats åt vad han beskrev som ”Mellanösterns riviera.”
Alla sådana utrikespolitiska steg av EU är enorma språng från gamla dagar då EU passivt lyssnade på vad USA sa och lydigt följde vad man gjorde gentemot Mellanöstern. Ändå kan EU fortfarande inte ta initiativet att leda och agera utifrån sina egna principer och uttryckta avsikter för att lösa Mellanösternkonflikten.
EU står fortfarande kvar där det stod när det skapades 1993: det saknar både gemensam utrikes- och försvarspolitik. EU:s försvar är fortfarande definierat och styrt av Natos parametrar även när det behöver sin egen oberoende försvarspolitik, vilket återigen ses i det ukrainska kriget.
Redan 1965 sa Frankrikes general Charles de Gaulle, en stark anhängare av EU:s gemensamma utrikes- och försvarspolitik: ”Vi befinner oss i en situation av militärt beroende… Vi anser att det är nödvändigt för Europa att existera för sig själv, av sig själv, i världen.” Några år tidigare hade de Gaulle förklarat att det är Europa ”hela Europa som kommer att avgöra världens öde.”
Den grundläggande principen som har utmärkt EU är respekten för folkens rätt att göra sina egna val när det gäller självständighet och att leva i värdighet, och ingenstans är detta val tydligare än i Palestina. Vad palestinierna, syrierna och libaneserna vill är att leva fritt på sina landområden och skyddade från israeliska aggressioner och hot.
När vi bevittnar spänningarna och de direkta motsättningarna mellan USA och EU kring konflikten i Ukraina och den bilaterala handeln också, kan vi dra slutsatsen att ett nytt Europa håller på att växa fram och att det inte kommer att bli detsamma som det Europa som funnits sedan 1993. Europa håller nu sakta på att komma överens med det faktum att det måste frigöra sig från sitt beroende av Amerika och att det finns en framtid för Nato och att det finns liv utanför ramarna.
Och Mellanöstern är fortfarande det enklaste sättet för Europa som helhet att bryta sig loss från USA:s utrikespolitik. EU vet bara alltför väl att USA inte är en opartisk förhandlare och inte heller en oberoende medlare i Mellanöstern eftersom de faktiskt företräder israeliska intressen mer än sina egna och när det kommer till den arabisk-israeliska konflikten är de självbelåtna och helt anpassade till israelisk polis som vi har sett under ett och ett halvt år under folkmordet i Gaza. Trumps förhållningssätt till Ukraina kan, oavsiktligt, väcka EU till det faktum att lydigt att följa USA:s utrikespolitik inte alltid ligger i Europas intresse som helhet, vilket gör det fritt fram att vidta egna handlingar både när det gäller grannstater och längre bort i Mellanöstern.
Original text: Can Europe break away from the harmful US policy on the Middle East?
